Not what I wanted [PRS]

Sömn, välbehövlig sömn. Efter allting som hänt under både dagen och gårdagen var Zihao alldeles utmattad. Han hade redan väldiga problem med att hålla ögonlocken öppna och snart hade de glidit igen. Hur mycket han än försökte efter det, gick det inte att öppna dem. Inte ens en liten, liten glipa. Shit, han hade knappt insett själv hur förbaskat trött han egentligen var. När de andra två elverna kom in vinklades öronen en gnutta, för att nästan genast glida tillbaka uppepå huvudet. Äh, de var ändå tysta och hjärtslagen hade redan lugnat ner sig. Ingen mening att jaga upp sig i onödan.
Istället för att själv börja gnälla och gläfsa, lämnade han en liten, försiktig puss över den yngres kind. Sedan gled huvudet ner igen och andetagen blev genast lugna, långsamma. Och så låg han resten av nattens gång. Några snarkningar trängde fram då och då, men utöver det var natten alldeles händelselös. När han vaknade från sömnen hade solen redan gått upp, eller i alla fall nästan.
Först orkade Zihao inte röra på sig, inte ens lyfta på en tass. Men när benen knakade till olycksbådande och pälsen började dra sig tillbaka, då for han upp som ett skott. Aj, aj, aj. Det gjorde så jävla ont. Ovanligt ont faktiskt. Ögonen spärrades upp och andetagen blev så pass snabba att han nästan inte fick in någon luft. Inte skrika, inte skrika, inte skrika.

Sömn. Kroppen har nog väntat på att få en bra god natts sömns, vilket den verkar kunna få nu. Efter gårkvällen hade han förvisso varit utmattad, men även upphetsad. Nu kan han ta igen det. Efter elaka ord och allt som hänt under dagen så kommer det inte som en förvåning när ögonlocken slås ihop och medvetandet förloras. Gud så skönt. Inga mardrömmar, inga krävande tankat eller stress. Joshua kan andas, sova djupt och väl där han ligger gömd under täcket.
Den friska armen har gripit tag om Zihao, gömmer ansiktet hos honom och smaskar nöjt med munnen under den tjocka dvalan. Helt ärligt vaknar sextonåringen inte ens när den andre reser sig upp. Nej, då faller bara armen tillbaka mot sängen och en liten söt grimas stryker sig över ansiktet. Istället vänder han sig mot kudden och kramar om den istället. Inte lika bekvämt, inte lika varmt. Men ändå. Det är inte förrän ett visst knakande når de stackars öronen. De ömma ögonlocken slås upp, och hela honom väcks upp med en smäll. Rummet är förvisso inte fullt med elever längre, men han hör fortfarande någon i badrummet. Snabbt agerande, kom igen. Lösningen blir helt enkelt att gömma Zihao under täcket igen, och krama om hans händer.

Helvete. Varför gick allting helt plötsligt så långsamt? Sjuttonåringen kunde verkligen känna hur vartenda ben knäcktes, drogs ihop och vreds. Såhär långsamt brukade det inte gå, speciellt inte när det gick från fyra ben till två. Det brukade istället gå relativt snabbt, men inte nu. Andetagen var verkligen snabba, alldeles för snabba. Hjärnan fick nästan inget syre längre. Kroppen ville uppenbarligen inte förvandlas tillbaka, utan så gott som vägrade. Zihao spjälade emot, grävde ner de halvt mänskliga händerna i madrassen och försökte envist få ryggen att falla rätt. Men den ville inte, den ville verkligen inte. Bra, nu hade han typ fastnat halvvägs i den nedrans skiftningen och verkade inte komma längre. Kroppen lugnade ner sig en gnutta och den äldre av de två lyckades äntligen ta ett djupt andetag. Öronen satt fortfarande uppe på huvudet, svarta och lurviga precis som innan. Nosen var kvar, käkarna utdragna och omänskliga precis som den svarta pälsen. Jaha, hur skulle han lösa det här nu då? Kanske det handlade om att han egentligen behövde sträcka på sig och ha mer plats. Det var alltså lösningen för tillfället - att ligga där under täcket och blänga tills personen i badrummet kände sig färdig och lämnade sovsalen. Varulvar, det var väl ungefär såhär de flesta tänkte sig att varulvar såg ut. Typ hälften hälften liksom. Urk, Zihao skulle i alla fall stanna gömd och därefter rulla ner på golvet. Joshua behövde absolut inte se honom såhär, nope. Det var alldeles för pinsamt.

Nu har inte Joshua varit med jättemånga fullmånar, men tillräckligt många för att veta att något inte riktigt stod rätt till. Det tar längre tid än vanligt, det märker han av. Dörren till badrummet slås upp och Christopher vandrar ut med en handduk runt midjan. Han verkar stressad, väldigt stressad. Däremot stannar han upp när han märker av den mindre av dem, alldeles skräckslagen. Nej, att prefekten skulle missa första lektionen hade han inte förväntat sig. Att försova sig händer aldrig i Joshuas värld. Och det hade han inte gjort, men han stannar där med Zihao.
"Ska inte du upp, lektionen har redan börjat..." rösten är lite frånvarande medan han drar på sig skoluniformen och kammar bak håret. Den mindre av dem behöver bara nicka mot sin axel för att Chris ska förstå. "Madam Pomfrey kommer att plåga dig, lycka till." Jo, han var nog alldeles för stressad för att lägga märke till den andra lilla knölen under täcket, eller att stanna och småprata. Nej, dörren slås igen efter ett hejdå, vilket leder till att Joshua kan fokusera på slytherineleven under täcket igen.
"Hur går det för dig?"

Phew, det dröjde som tur var inte speciellt länge innan den andra eleven försvann ut från sovsalen, förmodligen för att gå på dagens första lektion. Zihaos ögon var uppspärrade till dess yttersta. De brände något alldeles förskräckligt, vilket fick honom att misstänka att irisens färg ändrats. Framsteg, fast inte tillräckligt många av dem tyvärr. Någonting som gjorde det hela värre var att Joshua troligen inte skulle lämna honom. Inte för att han direkt ville det heller, men att sticka fram nosen under täcket nu skulle inte göra saker och ting bättre. Eller jo, nosen och typ resten av ansiktet, det var väl ändå okej? Han såg praktiskt taget likadan ut som han gjort under gårdagens kväll, så vad spelade det för roll?
Sjuttonåringen lyfte lite på täcket och stack fram trynet tillsammans med resten av ansiktet. Ögonen som nu var bruna var stora som tefat och vattnades gång på gång. Slytherinaren skämdes väldigt mycket och det krävdes nog bara en endaste blick för att Joshua skulle inse detta. Händerna såg hemska ut och fingrarna var längre än vanligt med grova klor. Anatomin var på det stora hela helt jävla fucked up för tillfället. Med blicken sänkt och en liten, otydbar suck, rätade han lite på sig.
Hur ser det ut att det går? Bra? Dåligt? Personligen skulle jag nog säga att det går alldeles förjävligt. Zihao virade täcket runt kroppen och kurade ihop sig, trots att svansen fortfarande stack ut. Vad i helskotta skulle han göra nu? Vänta?

Blir Joshua förvånad? Det blir han säkerligen. Han måste verkligen hålla sig från att låta munnen falla öppen i ett stort O. Nej, det ser inte direkt ut att gå bra. Han sätter sig upp, låter sin lediga hand glida upp mot en av kinderna och börjar stryka bort de små tårarna som bubblar upp. Han ser så rädd ut, så skamsen och äcklad av sig själv. Försiktigt lämnar han en puss på den lilla nosen innan han kramar om honom. Försiktigt, löst. Han vill inte att kramen ska göra ont eller värka de redan ömma benen.
"Vi går till Madam Pomfrey, okej?" Viskar han och pillar frånvarande med tyget på gå ner som sjuttonåringen virat omkring sig. Skolsystern skulle med största sannolikhet veta vad som kan vara fel, och om inte kan hon kontakta professor Snape. Så behöver inte de två tonåringarna vandra omkring och visa sig för alla. "Andas, det kommer gå att lösa ska du se." Joshua trär benen över sängkanten och gnager sig frustrerat i underläppen. Okej, han vet inte om det är hundra procent sånt, men det ska gå att lösa. Han tänker så inte sluta tills han hittar något som löser det, om inte lärarna klarar det alltså. Morgonrutinen brukar ta väldigt lång tid, och han måste ta några rejäla andetag innan han tar ett viktigt beslut. Gå till Madam Pomfrey på direkten. Bättre än att vänta medan han ska ta itu med alla sina fasoner.
"Vi går på direkten. "

I Zihaos hjärna lät det där som en väldigt bra idé. Joshua behövde ju få det där nyckelbenet fixat så att han slapp ha ont. Att sjuttonåringen själv befann sig i en så kallad situation spelade ingen roll. I hans ögon var det enda som betydde någonting att sextonåringen fick hjälp. Han själv? Äh, han klarade sig. Nu hade det här förvisso aldrig skett innan och han hade ljugit om han sagt att han inte var livrädd både för sig själv och vad som skulle kunna tänkas hända från och med där och då, men men. Det var ett problem de kunde ta itu med senare.
Kramen varade dock inte tillräckligt länge och slytherinaren kände sig absolut tvungen att dra till sig den yngre igen. Bakifrån, från absolut ingenstans. Armarna fungerade ju typ, nästan, även om de var pälsiga. De kunde inte bara resa sig upp och trava iväg! Zihao hade inga kläder att ha på sig - främst för att inga av dem skulle passa. Och inte nog med det, han såg ut som ett komplett missfoster. En varg var ju ändå en varg, men det här? Det här var på gränsen till obehagligt. Han var fortfarande ganska söt, men händerna? Nej tack.
Jag tänker inte gå ut naken, glöm det. De bruna ögonen stirrade menande mot Joshua och öronen gled missnöjt bakåt. För det andra vet jag inte ens om jag kan stå. Fötterna var konstiga, typ inte ens fötter och benen var knasigt böjda. Och vad händer om någon ser oss? De kommer för fan dö av skräck! Positiv? Inte direkt.

Hade Joshua tänkt låta den äldre gå ut naken topp till tå? Kanske. Hjärnan var i ett sådant kaos att han inte skulle lägga tid på sina morgonvanor som är så viktiga. Som han får panik över om han inte gör. Att glömma bort att ge Zihao någonting att ha på sig låter inte så otroligt om man har det i åtanke. Detta händer aldrig, vilket är värt att notera. Det är en ny chock, en ny stress och en ny panik som bubblar upp i vare blodådra. Han kan inte fokusera under dagen om han inte får sina saker gjorda, han får sådan hemsk panik och ångest att ingen vill vara nära honom. Men nu.. nu finns det viktigare saker att ta först. Helskotta. Sextonåringen kommer inte bli något bra sällskap för slytherineleven, inte med en sådan här början på dagen och ett brutet nyckelben.
"Nej.. nej, jag vet." ahh, stressen börjar ta över rösten också. Panikartat börjar han att rota igenom Aerons kläder. Det är lättare att förklara för honom än för tillexempel Christopher som är lite närmre Zihaos storlek. Men förhoppningsvis fungerar vännens kläder åtminstone en liten stund. Kallsvett börjar dras över pannan, hjärtat dunkar hårt i bröstkorgen medan den fria handen letar rätt på något passande. Efter en stund hittar han ett par mjukisbyxor som går att töja på, och en stor långärmad. Sedan snor han även till sig en av Aerons kappor. "Du kan ha den här att gömma dig i." Den hör till skoluniformen och skulle inte höja några många ögonbryn. Kläderna lägger han i en prydlig liten hög på sängen, vilket är förvånande om man tänker på all den panik som slingrar sig runt i Joshuas taniga lilla kropp. Han själv drar åt sig ett par kostymbyxor. Att gå utan byxor skulle vara bortom skolreglerna. Även om han inte har någon päls på kroppen.

Att få ner benen i de där små mjukisbyxorna skulle bli en intressant uppgift. Som tur var såg de töjbara ut, för annars hade det nog bara varit att glömma. Zihao fingrade nervöst på tyget och lät slutligen täcket glida fullständigt åt sidan. Nästan all päls var kvar och det kändes helt ärligt bra. Utan den hade han verkligen sett hemsk ut. Långsamt började han krångla på sig kläderna - först byxorna och sedan tröjan. Det gick, knappt, men det gick! Han andades ut med en lättad suck och drog de långa, grova fingrarna genom pälsen på skallen för att i slutändan börja leka med de fluffiga öronen. Åh, han förstod verkligen varför alla verkade älska att hålla på med pälsen. Den var extremt mjuk och gosig.
Nu när det värsta var över så var det väl dags att resa sig upp då. Okej, sakta och försiktigt. Baktassarna fick fäste på det svala golvet och med en liten kraftansträngning lyckades Zihao ställa sig upp. Han svajade till några gånger, fram och tillbaka, innan balansen slutligen återvände. Det kändes sjukt underligt, skumt och allting däremellan. Med en skamsen blick vände han sig mot den yngre, bara för att osäkert följa honom med blicken. Nja, han tvivlade på att något av det här var särskilt lätt för sextonåringen. Dennes pojkvän kunde bokstavligen känna smaken av all panik som den andre utstrålade. Försiktigt tog slytherinaren några steg närmare och placerade händerna, eller vad fan man nu skulle kalla dem för, runt de magra kinderna. Fortsättningsvis böjde han sig en aning så att de hamnade på samma ögonhöjd. Okej, han böjde mycket på sig, inte bara en aning.
Stressa inte..det är inte precis som att jag lider eller så. Gå igenom alla dina hundratals rutiner, kan stå och glo på dig medan. Huvudet föll på sned och han försökte sig på ett leende. Ett leende som förmodligen sett skräckinjagande ut. Suck.

Det finns en hel del nackdelar med att lida av så svåra tvångstankar som Joshua har. Det är hemskt jobbigt för honom, det ger honom mer panik än vad många andra känner och ett kontrollbehov som måste styra varje sekund av hans liv. Det jobbigaste är däremot när det går ut över andra. När det går ut över Zihao. Han får panik när någonting spills på lakanen, panik när saker och ting går bortom det han planerat. Han själv har levt med det i flera år, men det är en sådan sak som skrämmer bort väldigt många. Han vill inte skrämma bort den äldre. Om sextonåringen gör sina morgonvanor och tar den tid de brukar göra så kan det mycket väl göra den andres situation jobbigare. Herregud, all den där pressen får tårkanalerna att svika honom, får små droppar att vilja bryta sig igenom murarna och rinna ner över de magra kinderna. Det är patetiskt. Det borde inte ens vara någonting att tänka över, Zihao kommer alltid först även i ett läge som denna. Men ändå kliar det i hela kroppen av paniken som uppstår av att inte få göra sina rutiner i lugn och ro. Hemsk pojkvän, Joshua är en sådan jävla hemsk pojkvän. Efter att ha ruskat på huvudet ett bra tag vänder han sig om mot slytherineleven.
”Nej, vi går till Madam Pomfrey nu,” viskar han och nickar instämmande för sig själv. Hjärtat är tungt, men han tvingar sig återigen att ta några djupa andetag. Det är rätt val. Den yngre av de två griper tag om manteln och trär den långsamt över den pälsiga kroppen. Den är rätt täckande, och lyckas nästintill gömma hela Zihao. Vilket är lite av ett under. ”Kan du gå?”