We are left, they disappeared. (Rollspel)

"Tänk att du kommer ihåg." Svarar Simon och lägger försiktigt armen om henne. Han vet inte om det är okej för honom att bara göra det.

THomas öppnar ögonen igen och blir inte så förvånad över Nikki's reaktion. "Jag gillar dig" upprepar han då han frågar. "Men jag ville bara säga det. Bli inte upprörd eller något nu" säger han och undrar om han har ställt till det för sig.

Nikki bara ser på honom
"Jag vet inte vad jag skall säga" sa Nikki lågt och tittar ner på sina händer "jag förtjänar det inte, Tom du känner mig inte ens" sa han lågt

Thomas tittar ner på mattan och snurrar halva varv på stolen. "Och hur vet jag vem du är då? Har du bara spelat idag? Du verkade i alla fall annorlunda idag än andra dagar..." säger han och biter sig i läppen.

Nikki ser på Thomas
"Jag har spelat det senaste året" sa han lågt och skakade på huvudet "ja jag är väl det med, jag orkar inte spela längre" sa han lågt och undrade varför han ens sa något, han hade lovat att aldrig säga något "Se jag är ingen man tycker om, jag ljuger för er hela tiden"

Thomas har bara en fråga i huvudet hela tiden; varför. Han rynkar ihop pannan och drar ett djupt andetag. "VArför? Du behöver inte säga om du inte vill. Men jag vill gärna det..." säger Tom fortfarande med blicken mot mattan.
"Och förresten tycker jag om dig i alla fall" mumlar han och blundar igen.

Nikki rycker på axlarna
"Dör att jag inte ville att ni skulle veta vad som hände hemma, och för att jag inte ville bli utefryst" sa Nikki och såg på Thomas och log lite "jag är glad för det" sa han lågt

"JAg skulle inte frysa ut dig" säger han lågt och tittar sedan upp på Nikki igen. HAn rodnar och nickar och pillar lite på tröjärmen.
HAn får sedan syn på sin byrå och kommer på att han måste ta upp sin packning hit sedan. Men inte just nu.

"Och hur vet du det?" sa Nikki och sänkte huvudet "jag ville bara passa in och låtsas att allt var normalt och försöka få nya vänner" sa han lågt "jag är ledsen för att jag ljugit" sa Nikki och la huvudet i knäna och kände tårarna rinna

"Jag har varit med om flera såna som du i småskolan. Jag lekte med dem istället när dem andra skrattade eller ignorerade dem" svarar Thomas och kollar åter igen ner på mattan. HAn sneglar fortfarande upp på Nikki och ser hur han lägger huvudet i knäna. "Det är ingen fara" säger Tom och kostar på sig ett litet tröstande leende. DEt kunde ju inte vara lätt.
Han känner att han måste fram till honom och hålla om Nikki och trösta honom, men det är något som hindrar honom. Hur skulle Nikki reagera, var det vanligt hos en 15:åring och tänk om det skulle komma någon och öppna dörren. "Får jag trösta dig?" frågar han sedan och hör hur konstigt det låter, men han vill ändå vara på den säkra sidan.