Någon som vill rolla Hungerspelen?

"Jag vet." svarade Vicinia och satte sig och ignorerade totalt det faktum att Sinara fanns i rummet och i detta nu följde dem med spänning. "Men vi kommer inte båda levande ut. Och Mars, jag vill inte leva utan dig." sa hon bedjande. "Jag älskar ju dig med."

Mars gömde sitt ansikte i händerna och suckade djupt. Han visste det, men han dog hellre än levde utan Vicinia. Såklart kände Vicinia likadant, men det kunde inte hjälpas. Hon skulle komma över honom, Mars visste det.
"Vi löser det senare. Om vi ens klarar oss vid liv till spelen. Presidenten kan inte vara nöjd", sade han och hällde upp vatten åt sig själv.

"Klart vi överlever till spelen. Det är ju perfekt, det tragiskt älskande paret som åter igen sätts i spelen. Sen av en händelse dör vi båda, eller en beroende på vad han vill. Förstår du inte så perfekt det skulle vara?" säger hon trött och ser på platsen där en handledare skulle ha suttit. "Jag hoppas att de gillar oss så mycket att vi får sponsorer ändå. Och att ingen av dina syskon är någon av deltagarna." sa hon alvarligt med blicken på Mars och började ta för sig av maten som serverats.

Mars ryckte bara på axlarna. Det var sant som Vicinia sade. Och det angående hans syskon... mars tvivlade på att de skulle vara med ännu. Det var alltid hård tävling om platserna, och Mars far hade alltid satsat på honom. Tack vare det hade Mars kunnat anmäla sig frivillig utan att någon ersatte honom. Men han kom nog ihåg flera som svurit på att få platsen det här året.
"Det kommer de inte att vara. De är för unga", sade han lugnt och tog på Sinaras uppmaning för sig av maten.

"Bra, då behöver vi inte bekymra oss för det, hoppas jag." la hon till för man visste aldrig vad presidenten kunde komma på. Hon tog en tugga, "Ja, vi får ju se motståndarna snart." sa hon ochh pekade på den svarta skärmen och log lite. "Sen måste vi få sponsorer, och utan handledare är det nästintill omöjligt om vi nu inte spelar de tragiskt kära paret. Vilket vi är, det borde veka deras hjärtan, eller hur?" log hon och såg in i hans ögon.

Mars nickade. Han hade varit Vicinias handledare om han inte anmält sig frivillig. Presidenten skulle åter ha använt honom för att behaga sina välbärgade vänner, men han skulle ha fått sponsorer åt Vicinia. Flera av dem.
"Vi får se", svarade Mars och såg ut ur fönstret, för första gången i mannaminne ovillig att äta.

"Ja, på något sett reder det sig." sa Vicinia och såg på Mars och log mjukt. "Du måste äta, vi kommer inte få någon mat därinne." sa hon mjukt och tog hans hand som låg på bordet.

Mars kunde inte låta bli att le.
"Jag tror det är första gågen du säger det där åt mig", sade han mjukt och tog hennes hand i sin.
"Och hon har rätt! Vi ska ha en vinnare i år igen barn", kvittrade Sinara nöjt. Mars utbytte en road blick med Vicinia, men tog sedan lydigt av maten.

"Ja, det är det nog." flinar Vicinia och flyttade roat blicken till Sinara och log. Hon måste vara eld av lågor att ha dem här igen, och att hon hade det vinnande distriktet förra året. Det hade ju inte hänt sedan Hills tid att någon vunnit.

De åt klart och snart satt de i soffan för att se på slåttern i de andra distrikten.

Mars satte sig på soffan med Vicinia och lade armen om hennes axlar då nationalsången började spela.
I första distriktet hade två unga ställt upp som frivilliga och gått bestämt fram till scenen. Publiken hade stolt klappat, något som Mars kom håg från sin slåtter.
Men det var andra distriktet han var intresserad över. Då flickans namn ropades upp stelnade Mars till. Elena Mora. Han ordnade om sitt ansiktsuttryck och hoppades att Vicinia inte hade märkt något. Elena var den första kvinna Mars legat med, och vad mer hade de varit bästa vänner hela sitt liv. Om allt gått som planerat, om Vicinia inte hade kommit, hade Mars antagligen gift sig med henne. Han undrade om presidenten haft något med det här att göra, det verkade vara alltför läckert för att vara ett sammanträffande.
Men då pojkens namn ropades upp bleknade Mars. Den trettonåriga, blondhåriga pojken vandrade fram med stel min. Stig fram! Men ingen gjorde det. Ingen tog den unga pojkens plats.
Nu var Mars säker på att presidenten var skyldig för det här, aldrig att tvåan skulle låta någon som inte fullbordat sin träning och dessutom var bland de sämsta i sin ålder delta. Det var bara Snow som kunde ordna så att Mars yngsta bror Numa tvingades till Spelen.