PRS Kkaebsong & JustAFriend

Vad hade Max förväntat sig? Att sjuttonåringen skulle sätta sig ner i korridoren och vänta som en snäll knähund? Fan heller. Zhìyuan ville följa med, vare sig det var en bra idé eller inte. Troligen lutade det ju tyvärr mot inte, om man tog i åtanke hur många förvirrade blickar de fått. Men äsch, det sket han faktiskt totalt i. De flesta kunde väl ändå inte se någon större skillnad mellan slytherineleven och en hedlerlig gammal varg, då de skillnaderna inte existerade. Kortare nos? Nope. Gles svans? Nej. Aggressivt beteende? Jo tjena mittbena. Kiwi däremot, hon skulle troligen resa ragg och springa för livet. Katter brukade ju inte gilla hunddjur, någonting som rev och slet i Zhìyuans hjärta. Han älskade katter, och Kiwi toppade defintivt den listan. Det hade inte dröjt mer än några minuter förrän hon nystat sig in i hjärtat på honom, precis som Max gjort. Och de skulle troligen sitta fast där för resten av livet - oturligt nog för dem. Ha! Som om den längre brydde sig om om de ville ha honom eller ej. Ehm..jo, det gör du. Du bryr sig jävligt mycket.

Jo, det klart han ville med. Som sagt, dum fråga. Som alltid. Varför måste du vara så jävla dum hela tiden, Max?
Väl där inne möttes de, inte helt oväntat av ännu fler blickar. Mest förvirrade sådana, men även en hel del vettskrämda. Max försökte ignorera allt, även om han mycket väl visste att det inte gick. Totalt omöjligt för att vara helt exakt. En kan inte bara ignorera blickar sådär. Folk som sa att de kunde det visste uppenbarligen inte vad de snackade om.
Max styrde stegen mot sovsalen, där han misstänkte att den grå fluffbollen befann sig. Om hon hade varit ute bland eleverna hade hon nog redan klagande kommit fram.
"Hej på dig". Jodå, mycket riktigt låg hon där på sängen och blängde. Både på Zhìyuan och Max. Nej, hon var inte rädd. Bara hungrig. Och arg. Väldigt arg.

Alla blickar som följde de två eleverna fick Zhìyuan att känna sig lätt modfälld. I alla fall de blickar som var förskräckta och skrämda. Visst, det var väl förståeligt att inte alla var komfortabla med att ha en stor, kolsvart varg på nära inpå. Det viktigaste var att Max inte kände så, vilket han inte verkade göra. Sjuttonåringen släpade benen efter sig, följde den andre hack i häl bort mot sovsalarna. När de sedan kom in till den mysiga, hemtrevliga salen, fästes de mörka ögonen snabbt på Kiwi. Shit, hon såg verkligen superarg ut. Inte ens Zhìyuan brukade bli så arg utan mat. Självfallet kunde han bli ganska så tjurig och så, men inte tvärt förbannad - som katten verkade vara. Försiktigt tassade han fram till den gråa fluffbollen och stack nosen mitt i ansiktet på henne. Fan, han hade inte kunnat låta bli, hur dumt det än lät. Men hon var ju så fluffig och såg så sjukt mjuk ut..faktiskt inte slytherinelevens fel. Nu kanske han skulle få ett par vassa klor i nosen, men äsch då. Han hade ju redan fått dem i handen en gång, under gårdagen.

Jadå, inom någon sekund satt mycket riktigt kattens klor inborrade i Zhìyuans stackars nos. En arg Kiwi var inte att leka med. Om den jämnårige inte förstått det innan så gjorde han kanske det nu.
Snart drogs dock de sylvassa små klorna in och Kiwis blick mjuknade en aning. Det arga bytes ut mot någon form av nyfikenhet. Ännu en fluffboll? En gigantisk en. Som Max också tyckte om? Blev det konkurrens då? Usch och fy. Innan klorna hann fällas ut på nyss snappade dock den lilla nosen upp doften från främlingen. En doft hon kände igen. Samma som den där mysiga stora människofiluren på tåget. Den personen tyckte hon om. Hon bestämde sig raskt för att hon då även tyckte om den där vargen. Kattlogik, jupp.
Istället riktade hon halvt mordiska blickar mot personen som i vanliga fall matade henne. I vanliga fall. Ja, hon var djupt kränkt, så det så. Visserligen hade hon samlat ihop en dubbel middag och lunch genom att ha gått runt och tiggt i sällskapsrummet, men var överflödig information.
"Ge dig", muttrade Max med en liten suck. Han hade börjat leta reda på pyjamasen, tandborsten och allt det där andra som behövdes när en skulle sova borta. Han la ner allt i tygkassen och hängde den över axeln, innan han sträckte sig efter den stora katten. Kiwi slog bort Max händer med ett jamande och tog sedan ett rejält skutt över på Zhìyuans rygg. Japp, det tyckte hon var ett rimligt ställe att slå sig ner på. Om de nu skulle någonstans tänkte hon minsann inte gå. Då skulle de behöva smöra med en väldans massa mat först. Fast det skulle de behöva oavsett. Även om det mesta runnit av var hon fortfarande ganska tjurig. Mys.

Aj. Väldigt mycket aj, aj, aj. Zhìyuan rynkade på nosen och ryggade bakåt en aning, trots att det verkade som om katten snart bestämde sig för att inte anfalla. Istället hoppade hon upp på sjuttonåringens rygg, där hon snart lade sig till rätta. Men bara för att hon inte fortsatte attackera betydde det inte att den stackars nosen inte fortsatte värka. Han slängde en lång blick upp mot Max, med världens mest sorgsna, kränkta blick, innan han kom upp på benen. Försiktigt, han kom försiktigt upp på benen. Det var ju inte så att han var arg på Kiwi bara för att hon satt klorna i honom, utan han ville självfallet fortfarande att kissemissen skulle tycka om honom. Därför var det bara att bita ihop. Zhìyuan drog tungan över de små skårorna några gånger, för att sedan brista ut i ett högljutt gnällande.
Uppfostra din katt, Max. Nu har jag sår på nosen och det är ta mig fan inte kul! Och nu sitter hon på mig också..vad i helvete, inte rättvist. Den lilla inre monologen avslutades med en fnysning och sjuttonåringen vände bort blicken, fäste ögonen på dörren istället och påbörjade därmed vägen tillbaka upp mot sjukhusflygeln. Hela tiden fram till dörren muttrade han för sig själv, trots att det mer lät som..tja, ett helt nytt slags läte. Vargar brukar itne gå omkring och muttra om de inte heter Huang Zhìyuan. Gjorde man det så var det ingenting underligt dock, då slytherineleven hade hållt på så under nästan hela sin uppväxt. I alla fall under delarna av uppväxten när han haft tillgång till elixiret. När han inte hade det, då var livet allt annat än roligt.

Jo, Max förstod allt att det nog gjorde förfärligt ont. Han satte sig på huk för att snabbt undersöka de små skråmorna. De var inte som tur var inte särskilt djupa och skulle nog läka hyfsat snabbt. Det gjorde dock inte Max mer stolt över sin lilla surpuppa.
"Kiwi, se vad du ställt till med", påpekade han och blängde tillbaka på katten som gjort sig bekväm på den jämnåriges rygg. Humörsvängningar? Nejdå.
Nåväl, med tanke på att de faktiskt skulle tillbaka till just sjukhusflygeln kändes det ganska meningslöst att stanna där nere och ta hand om rivsåren.
Snart var de tillbaka igen. Uppför trapporna hade nästan gått snabbare än nedför. Det var väl mest för att de inte stannat till(trots Kiwis protester när de passerade köket). Max höll upp dörren för att släppa in sina två pälsbollar till vänner.

Precis som innan, gav Zhìyuan den jämnårige en lång, butter blick innan han marscherade in i sjukhusflygeln. Kiwi satt fortfarande bekvämt ovanpå sjuttonåringens rygg, men det ändrades snabbt när han hoppade upp på en av sängarna. Där borrade han ner sig i madrassen och sjönk ihop, för att lägga sig och tjura över de små skårorna över nosen. Om katten fick tjura över att Max inte gett henne någon mat så fick slytherineleven vara sur över sina små svidande sår. Inte för att det var någonting i jämförelse med att bryta vartenda ben i kroppen, men ändå. Med en bister suck, placerade han huvudet mellan tassarna och stirrade bort mot ett av fönstren. Fullmånen hängde fortfarande däruppe på himlen, hånade Zhìyuan med sitt ljus, medan stjärna glittrade runt omkring. Blicken vandrade sedan bort mot den andre igen, där den vant fäste sig.
”Vart har ni två hållit hus, om jag får fråga?” Utbrast madam Pomfrey plötsligt, som kom och bar på två tallrikar fyllda med mat. ”Zhìyuan, vad har vi sagt om att gå ut och spatsera i korridoren? Du vet att jag kommer behöva tala om det för rektorn”, fortsatte hon strävt och stack båda tallrikarna i händerna på Max.

Kiwi hoppade lätt ner på golvet och gav, det tidigare transportmedlet en butter blick innan hon fick syn på nästa byte *host* person.
"Vi...", började Max osäkert. Väntade en utskällning nu? Förhoppningsvis inte. De hade ju faktiskt bara varit och hämtat Kiwi. Inget mer. Bara orsakat några lätt skrämda blickar. Annars bara Kiwi. Som kanske inte ens fick befinna sig i salen. Ouch. Det återstod att se. Den grå fluffbollen nådde sin nästa destination och strök långsamt längs med Madam Pomfreys ben och blickade upp på henne med den sötaste blick hon kunde åstadkomma. "...eh, ja", någon vidare förklaring behövdes nog inte.
"Tack", sa han med ett ursäktande leende och tog emot tallrikarna. Jösses så mycket mat. Nåväl, Kiwi skulle väl bli mätt.

Ett slag stod madam Pomfrey med munnen lätt på glänt och betraktade katten. Sedan suckade hon, ytterst uppgivet, och plockade upp den lilla, tjocka fluffbollen.
”Bara den här gången”, konstaterade hon strävt och släppte ner kissemissen bredvid Zhìyuan. ”Om Mr Huang här inte hade varit täckt med päls så hade katten åkt ut”, fortsatte hon ogillande och började gå tillbaka mot sitt kontor. ”Se till att äta. Då menar jag specifikt dig, Max”, avslutade hon och stängde dörren om sig. Jaha, så skolsystern var uppenbarligen allt annat än glad över deras lilla utfärd. Slytherineleven betraktade den jämnårige eleven med stora ögon, började försiktigt vifta lite på svansen när doften av maten letade sig in i nosen på honom. Gott, gott, gott. Han satte sig genast upp i sängen, började upphetsat pipa och gläfsa efter maten. Ge mig. Nu.

Kiwi fick stanna. På nåder. Phew. Dammråttan kunde verkligen vara ett riktigt charmtroll när hon väl kände för det. Och om hon inte fått stanna hade hon blivit ett monster istället. Kiwi - the queen of humörsvängningar.
Äta. Hmm, Max blev inte direkt upphetsad av tanken. Typ tvärtom för att vara med exakt. Någon som däremot verkade sukta efter det som fanns på tallrikarna var den jämnårige. Och Kiwi förstås. Tja, det skulle troligtvis inte bli något problem att bli av med maten på annat sätt än att äta upp den själv. Det var ju alltid skönt. Ha någon pälsig vän som löste uppgiften. Försiktigt slog han sig ner i skräddare, balanserandes på de två tallrikarna. En ställde han ner framför nosen på Zhìyuan och den andra placerade han i knät. Noggrant började han peta bort allt som tidigare levt.
"Vill du ha allt mitt kött? Hon glömmer alltid att jag inte äter sånt", Max såg på den jämnårige med lätt höjda ögonbryn. Misstänkte vad svaret skulle bli. Han sträckte över några bitar fisk och kyckling till den bittra katten, som slagit sig ner bredvid.