prs yehet & kkaebsong

Det tar en stund för Joshua att inse vad det är som har hänt, den brustna läppen och smaken av blod som flyter in. Underläppen dunkar, får sextonåringen att spärra upp ögonen en aning medan han för händerna mot ansiktet. Blicken glider upp mot Zihao vars ansikte är fylld med ångest.
"Det är lugnt.." stammar han viskandes, säkerligen har han gjort det mot sig själv mer än ett par gånger. Men det här är helt annorlunda, och det gör på något sätt ondare än vad han är van vid.

Fylld till bredden med ångest, strök Zihao försiktigt över Joshuas underläpp med tummen.
”Det är inte lugnt”, mumlade han skamset. ”Usch, jag avskyr verkligen blod”, fortsatte han tyst. Försiktigt lutade han sig närmare och drog med tungan över såret. Ibland kunde han minst sagt vara äcklig, men av någon anledning kändes det rätt att slicka bort blodet - trots att det smakade vidrigt. Han lutade sig sedan bakåt och rätade på sig, med ögonen fästa på sextonåringen. Blicken var aningen manisk, dock insåg han det inte personligen.

Joshuas händer skakar försiktigt när den äldre stryker bort blodet.
"Jag kan fixa det själv.." påpekar han tyst, med tanke på hur mycket Zihao ogillar blod är det inte optimalt alls att han ska ta bort det. Dock drar den äldre med tungan över såret, vilket får Joshua än en gång att rysa till. Blicken glider upp mot den andres ansikte, låter sitt finger dutta lite på såret innan han möter hans ögon.

”Förlåt”, upprepade Zihao ännu en gång och såg in i Joshuas mörka ögon. Han skämdes något alldeles förskräckligt. Åtminstone så pass att han var tvungen att skuldmedvetet vika undan med blicken efter några sekunder.
”Du borde gå innan jag råkar göra något annat dumt”, muttrade han och vände ryggen till den yngre, samtidigt som de aningen darriga händerna drogs genom håret. Det var nästan ett slags tvångsbeteende, att jämt och ständigt dra fingrarna genom det svarta fågelboet. Vare sig han var förbannad eller glad - händerna fann sig alltid uppe vid håret.

"Sluta, det var en olyckshändelse," säger Joshua med ett litet leende över läpparna, lägger sin hand vid den äldres kind för att putta upp den en liten aning. Han ser Zihao i ögonen, innan sjuttonåringen vänder ryggen mot honom. "Zihao.. sånt händer, det är okej," försäkrar Joshua, kramar försiktigt om den äldre bakifrån och lutar sitt huvud mot hans rygg. "Jag vill inte gå."

Olyckshändelse eller ej, Zihao kunde inte undgå att beskylla sig själv. Han tvekade lite innan han vände sig om, med vissa svårigheter, och lade armarna omkring Joshua.
”Kanske”, började han tyst och hängde lite med huvudet. ”Men jag tror inte att det var en olyckshändelse, det är väl mitt undermedvetna som gillar att bitas eller någonting”, fortsatte han och himlade med ögonen åt sina ord. Det lät dumt, men det var troligen sant.

Joshua lutar huvudet mot den andres bröstkorg, stryker handen försiktigt över den äldres rygg med slutna ögon.
"Men du ville inte bita sönder min läpp, eller hur?" ler han och biter försiktigt i den andres arm. "Jag har ingenting emot att du bits, helt ärligt. Just det där var bara obehagligt dock." berättar sextonåringen med ett litet leende.

”Jo tack, jag har insett det”, försäkrade Zihao och ryckte till en aning när Joshua bet honom i armen. ”Jag lovar på heder och samvete att jag ska försöka hålla tänder i styr”, lovade han sedan och sneglade bort mot fönstret, där himlen utanför blivit betydligt ljusare. Sjukhusflygeln som förut varför dunkel, badade nu istället i ett svagt ljus. Han vände de mörka ögonen mot sextonåringen igen och drog lite på munnen samtidigt som han gav honom en fjäderlätt puss på pannan.
”Du är perfekt.”

Sextonåringen lutar sig tillbaka en aning för att se upp i den äldres ögon. Ett leende sprider sig över läpparna när Joshua känner den lilla pussen mot pannan. En liten rodnad dyker upp över kinderna av komplimangen, något han blivit van vid de närmaste dagarna i Zihaos sällskap.
"Tycker du det..?" frågar Joshua, som pågrund av allt självhat aldrig känt sig perfekt på något sätt alls.

Tyckte han det? Jo, det gjorde han defintivt, ingen fråga om den saken. Zihao lade en hand på Joshua huvud. Det ryckte i mungiporna på honom när läpparna sprack upp i ett retsamt flin.
”Ja, du är så söt att jag smälter inombords”, sade han och rufsade till sextonåringens hår, med glittrande ögon. Han älskade det faktum att han var ett år äldre än den andre, det var just därför han kände sig berättigad att bete sig som han nyss gjort. Att han var bra mycket längre gjorde inte saken sämre precis.