Shadowhunters PRS Emma07 och Wolfy

Philip suckade, förstod direkt vad hon menade. Och han var antagligen den enda som kunde få av henne tröjan. Han fick åtminstone hoppas att han var den enda, annars var det definitivt värre emellan de två än vad han hade trott. Han nickade lätt.
"Hon var inte särskilt glad på mig när vi gick hem, men jag ska försöka", sade han, började gå ut ifrån hennes rum igen. Han behövde ju inte störa henne mer än nödvändigt.

"Du klarar det." Isabelle gav honom en uppmuntrande nick då han lämnade rummet och suckade svagt. Om det verkligen var så att demonblodet spridit sig i Aubreys kropp igen så fanns det ingen tid att slösa. De behövde komma på hur de skulle få henne tillbaka innan det var för sent.

Philip nickade bara lite tillbaks innan han gick ut ur hennes rum, gick istället vidare och knackade på hos Aubrey. Han hoppades verkligen att hon skulle öppna, för ifall demonen var tillbaks så var han inte riktigt helt säker på den saken.

Då det knackade på dörren sneglade Aubrey upp från ritblocket, övervägde att ignorera vem det nu än var som ville prata med henne men nyfikenheten tog ändå över. Hon öppnade skrivbordslådan för att förvara blocket där, gick sedan för att öppna dörren. Att det var Philip hade hon inte förväntat sig, han hade verkat upprörd tidigare.
"Ja?"

Philip andades lättat ut då dörren öppnades, log emot henne.
"Hej. Kan jag komma in?", bad han, suckade lätt.
"Förlåt för innan", sade han, det här skulle inte gå särskilt bra ifall hon fortfarande var sur eller något ifrån tidigare.

Aubrey studerade honom en stund, precis som om hon försökte avgöra om hans ursäkt var genuin eller om han hade något i baktankarna. Hennes magkänsla menade att det fanns en orsak till att han var där, men ändå valde hon att ignorera den tanken och välkomnade istället in honom i rummet.

Philip såg på henne, han var inte riktigt bra på att planerat flörta. Visserligen kunde han väl charmas en hel del, men det var mer spontant. Han gick iallafall in. Han log litet, lade en hand mot hennes kind.
"Förlåt. Jag vet inte varför jag varit sån de senaste dagarna, men jag vill att det ska vara som vanligt mellan oss igen", bad han mjukt.

Hennes ansiktsuttryck mjuknade märkbart. Man skulle kunna tro att hon var sitt vanliga jag igen, trots att hennes humör kunde ändras på en sekund om hon bara fick en anledning att misstänka något. Aubrey log mot honom och studerade hans ansikte, nickade instämmande.
"Jag med," mumlade hon.

Philip log mjukt mot henne, glad att hon för en stund verkade vara sig själv igen.
"Jag älskar dig", sade han mjukt, och vad som än hände skulle han antagligen aldrig sluta göra det heller.

"Jag älskar dig med." Hennes kärlek för honom skulle aldrig försvinna, den skulle alltid finnas där. Aubrey älskade Philip av hela sitt hjärta, men hon tänkte inte låta honom stå i vägen för henne och det hon ville göra i livet heller. Hon tänkte inte låta någon stå i vägen.