Not what I wanted [PRS]

Åh, förstod Joshua inte att han gjorde det hela värre när han försökte bete sig som om allting var lugnt? Det kanske inte precis var det han gjorde, men någonting i den stilen. Zihaos mörka ögon smalnade och han ruskade irriterat på huvudet. Om den andre skulle pressa sig själv så att tårarna nästan började finna nerför kinderna på honom, då ville han inte vara med längre. Nope, nu var det sjuttonåringens tur att ta tjuren i hornen och det gjorde han också. Lyckligtvis var han betydligt starkare än den yngre och att skjuta honom in i badrummet var inte allt för krångligt. Skuffa, skuffa, skuffa. Gå kunde han allt, även om det kändes förskräckligt underligt. Fast nu när alla dessa minuter hunnit passera började han verkligen sakna sina vanliga ben, och armar, och ansikte, och händer, och rösten. Allt, han saknade allt. Varg eller människa, inget konstigt mellanting. Usch. Zihao kände sig äcklig, vidrig och bara allmänt hemsk.
När de båda två var inne i badrummet, drog han igen dörren efter dem och vred om låset. Ryggen lutades sedan mot samma dörr och blicken fästes på Joshua, som han släppt nu när ingången till badrummet var förtäckt. Han nickade mot handfatet, noterade alla olika produkter som stod prydligt organiserade.
Du har panik och jag kan bokstavligen smaka den..så gör dig i ordning så kan vi gå sen. Tänker inte öppna dörren innan. Den där mörka, sura blicken sa verkligen allt han ville ha sagt i stunden. Om sextonåringen hade panik resten av dagen skulle allting bara gå åt helvete. Han knorrade missnöjt och pillade med ett av örhängena som på något sätt fortfarande satt fast i örat på honom. Nope, den här gången tänkte han inte ge med sig. Kalla det kidnappning, han sket fullständigt i vad det än var.

Det här gör helt ärligt hela situationen värre. Det var inte meningen att Zihao skulle se de där tårarna som tryckte mot murarna, den darrande kroppen eller paniken som ösade i varje liten del. De mörka ögonen granskar den äldre, märker av hur blicken blir lite mörkare och irritation tar över. Som sagt, tvångstankarna kan verkligen få varje relation att gå åt helvete. Men även Joshuas försök att ignorera dem. Att göra slytherineleven irriterad, sur eller rädd är verkligen ingenting han vill, men som alltid är det precis vad han gör. De där skumma fasonerna som sextonåringen får den äldre uppenbarligen att reagera på vis ingen av dem vill, kanske ett förhållande är inkapabelt att stå fast när det kommer till Joshua Lewis. Verkar nästan lite så. Blicken glider ner mot de små fötterna, tårna som försiktigt vickar på sig en efter en. Han känner hur skuldkänslorna bubblar upp än en gång, men även skammen. Om inte tvångstankarna skrämt iväg Zihao innan kommer de säkert att göra det nu. Nu när han får panik för att han inte kan gå ut utan att göra sina rutiner, även när pojkvännens hälsa kan försämras. Ja, Joshua är verkligen skamsen över sig själv.
”Förlåt,” mumlar prefekten och drar åt sig sin handduk innan han kliver in i en av duscharna, bara för att dra igen persiennerna. Fy för Joshua. Fy för tvångstankarna. Han suger. Äcklig, dum och rent ut sagt patetisk. Dumma, dumma Joshua.

Det var inte längre bara paniken som fick att känna av, utan skammen var minst lika påtaglig. Båda två verkade osa av skam - Joshua för att han troligen fått för sig att han gjort någonting fel och Zihao för att han fått den yngre att tro just detta. Åh, vilken röra. Sjuttonåringen rätade lite på ryggen, som lägligt nog knakade till. Äntligen. Och han som fått för sig att kroppen alltid skulle bli kvar i det där underliga stadiet. Ja, han hade ärligt talat börjat oroa sig för det. Smärtan öste ner över kroppen, från topp till tå, och knäna slog i kakelgolvet. Däremot varken skrek eller grät den äldre, utan bet sig istället riktigt hårt i tungan. Käkarna drog sig tillbaka och satte sig tillrätta, tänderna blev mindre och händerna såg så småningom ut som de brukade. Kläderna, de var däremot alldeles uttöjda vid det laget och gled nästan genast av den nakna kroppen. Andas, Zihao, andas. Först var andetagen väldigt ansträngda och snabba, men snart lugnade de ner sig och han lyckades till och med resa på sig.
”Be inte om ursäkt”, kraxade Zihao och stapplade fram mot duschen Joshua befann sig i. Han gläntade lite på draperiet och stack in huvudet. Sedan följde naturligtvis resten av kroppen, lydig som alltid. Ironi. ”Titta, det ordade sig”, fortsatte han med en röst som han knappt trodde tillhörde honom själv. Så rå, rispig och annorlunda. Läskigt. ”Åh, jag vet inte ens varför det blev sådär och nu har jag stressat upp dig och det känns hemskt”, gnällde sjuttonåringen och sjönk ner på det blöta golvet. Det var som om nattens härliga sömn inte ens skett. Slytherinaren var så utmattad att han inte ens förmådde hålla sig på benen uppenbarligen. ”Förlåt..jag ska..nej..” Begripligt? Not really.

Det rinnande, varma vattnet sköljer bort de knakande ljuden som kommer utifrån draperiet, vilket är anledningen till att Joshua inte lägger märke till att förvandlingen satt igång igen. Detta leder till att alla känslor och tankar som snurrar runt inne hos den yngre ersätts med förvåning när draperiet plötsligt öppnas. De mörka ögonen blir dubbelt så stora där han står, och blicken glider ner mot det bekanta ansiktet. Zihao verkar fruktansvärt utmattad, hade varit lite underligt annars, där han sitter mot det kalla kakelgolvet.
”Du ska inte känna att något var hemskt,” försäkrar sextonåringen som efter en liten stund tvingat tillbaka sig själv till verkligheten. Den taniga kroppen sätter sig långsamt ner på huk och börjar skölja det varma vattnet över slytherinelevens silvriga lockar. En dusch kan nog sitta bra för dem bägge två, bli lite mer uppfriskande och vakna upp. ”Du stressade inte upp mig, verkligen inte. Jag är bara.. helt värdelös på att hantera nya situationer. Det är mitt dumma kontrollbehov som det är fel på, jag vill bara inte att det ska gå utöver din hälsa.” Är det begripligt? Kanske inte för någon som inte förstår vad lilla Joshua pratar om, men för honom finns det inte många andra sätt att förklara det hela på. Med sin lediga hand får han på något sätt ut lite schampoo hur en flaska och masserar noggrant in det i Zihaos hår.
”Du kanske borde vila här ett tag.. medan jag går till Madam Pomfrey,” fingrarna rör sig i långsamma, varsamma rörelser över hårbotten medan han sköljer bort kokosschampoot. ”Men vi måste berätta för Professor Snape om det som hände, så snart som möjligt.”

Ingenting var hemskt? Zihao drog händerna längsmed sitt varma ansikte och suckade slutligen. Så Joshua ryckte alltså att det där som nyss hänt var okej? Ingenting mer med det förutom att de behövde kolla upp det? Egentligen var det bara bra att den yngre tänkte i de banorna, men kunde han verkligen acceptera det? Nej, heter man Huaze Zihao kan man uppenbarligen inte göra det.
”Jag är ett monster, Joshua, det är okej att säga det högt”, mumlade sjuttonåringen och täckte för ansiktet ännu en gång. Händerna darrade och alla vener stack ut som aldrig förr. Ungefär som om han nyss släpat sig igenom ett helt träningspass, vilket typ var det han gjort. ”Och vadå gå ut över min hälsa?” Fortsatte den äldre och slappnade av en gnutta när schampot började masseras in. ”Jag kunde bokstavligen känna smaken av panik och stress innan..du borde oroa dig själv lite mer över din egen hälsa tror jag.” De mörka ögonen slogs upp och betraktade ansiktet som befann sig framför nosen på honom. Fingrarna ströks över den andres kinder innan armarna slingrade sig runt bröstkorgen på Joshua. Åh, vad höll han på med nu då? Det var en mycket bra fråga som han inte ens kunde svara på själv. Väldigt smidigt gjort.
”Glöm det, du ska inte behöva gå dir ensam”, viskade sjuttonåringen och låste fast gryffindoraren i sitt grepp. Kroppen var fortfarande alldeles överhettad efter förvandlingen - betydligt varmare än duschvattnet. ”Kan vi inte bara sitta här ett tag?” Undrade han sedan och tog några djupa andetag. Kokos, det doftade kokos. Doften gjorde fan inte situationen bättre. Jösses. ”Snälla? Jag vill bara ha dig här ett tag, när vi är helt själva.”

Monster. Där kommer det igen. De bägge två har uppenbarligen en skev syn av sig själva, det har de ju pratat om innan. Hade de inte gjort en deal tillsammans? Ett pinky promise? Lite löjligt sådär för andra kanske, men det är ett väldigt viktigt ämne. Om Zihao inte kan vara snäll mot sig själv.. ja, då kommer inte sextonåringen att följa det de lovat han heller.
"Du är inget mönster, sluta. Vi skulle vara snälla mot oss själva, eller hur?" Det skulle nog krävas en del påminnelse. De negativa tankarna tar ofta över hos båda eleverna och det kommer ta ett bra tag innan dessa blir positiva, snälla. Men det är värt det. De förtjänar det. "Jag orkar mig av min hälsa ibland, däremot kunde mina två grannar mycket väl ha gått ut över dig. Om jag gjort alla mina rutiner.. tänk om du hade blivit värre? Jag vill verkligen inte att det ska hända. Även om jag fick panik så var det främst för att jag ville att du skulle få hjälp så snabbt som möjligt." Att bli indragen i en varm kram var verkligen vad prefekten behöver. Den bara bröstkorgen kommer i kontakt med Zihaos medan det varma vattnet rinner ner över dem. Bekvämt, väldigt bekvämt.
"Okej." Svarar han tillslut. Diskussionen om Joshua skulle gå till sjukhusflygen själv eller inte får vänta. Där och då fokuserar han endast på att massera bort schampot från den äldre innan han lämnar en puss på hans panna.

De hade kommit överens om det, ja, men efter det som precis hänt var det svårt att tänka i de banorna. Tänk om det hela slutade med att Zihao tappade sig själv fullständigt? Sjuttonåringen drog försiktigt på munnen och vilade därefter hakan mot en av de magra axlarna. Det där med att få hjälp, det var så gott som omöjligt. Han ville inte att det skulle vara sant och försökte hålla sig positiv, men i slutändan kunde vad som helst hända.
”Förlåt, det..det är bara det att det kommer bli värre”, mumlade han och klamrade sig fast ännu mer vid den yngre. ”Det här var bara det första steget mot vad som komma skall”, fortsatte han tyst och slöt ögonlocken med en utdragen suck. Nej, han ville inte tänka på det, men samtidigt kanske det var bäst att tala om sanningen för sextonåringen. Fingrarna började leka med de svarta lockarna, drogs genom dem och strök sedan över en av kinderna. Tårarna hotade med att trilla över kanten och en snyftning rymde snart den äldre av de två. Underbart, nu grät han. Igen.
”Jag är rädd, Joshua”, viskade Zihao och bet sig själv löst i underläppen. ”Rädd för att jag vet att det kommer bli värre och jag..jag vet att det här kommer låta dumt, men jag vill inte förlora dig..eller mig..eller oss”, snyftade han och tillät fingertipparna dra över bitmärkena. Såret var i alla fall inte infekterat och små skorpor hade redan börjat bildas. Det var i alla fall någonting positivt, eller hur?

”Be inte om ursäkt,” protesterar Joshua illa kvickt. Nej, det som hänt är nytt för de bägge två, ingen av dem vet vad som gått fel eller hur händelseförloppet sett ut.. men detta gör inte Zihao automatiskt till ett blodtörstigt monster. Det är antagligen någonting inom den äldre som känner av vad som kommer hända, att saker och ting bara kommer bli värre. Däremot är de inte riktigt där än, och kanske de kan förhindra det. Eller snarare kanske Snape kan förhindra det på något sätt. De små tummarna stryker sig över den sköra huden, drar försiktigt bort tårarna som tränger sig över kanten och slingrar sig ner över kinderna. Det verkar som att slytherineleven bara ser det negativa vid det här laget, att han är så fäst vid tanken på att det kommer bli värre att han inte orkar hoppas. Och kanske det är något bra, om de inte hoppas så blir de aldrig besvikna. Men Joshua vill inte att den äldre ska tänka så, han vill inte att han ska vara rädd eller prata sådär om sig själv, med den inställningen kommer alla de där hemska sakerna att bli sanna.
”Du kommer inte att förlora mig, dumbom. Vi försöker lösa det här tillsammans, okej?” Läpparna lämnar en varm puss på sjuttonåringens näsa, känner hur hårstråna i nacken ställer sig upp av fingrarna vid det lilla såret. ”Du vet inte det här helt säkert Zihao, Professor Snape är nog klipskare än vi tror.”

”Lovar du det? Att inte lämna mig även om jag förlorar allt vett?” Undrade Zihao och snörvlade till. Kroppen kändes fortfarande sådär extremt varm och hjärtat klapprade på alldeles för snabbt för att det skulle vara hälsosamt. Pussen på näsan fick honom att pressa fram ett blekt leende, trots att tårarna fortfarande pressade sig fram. Det kändes bra att veta att den yngre inte skulle sticka om saker och ting tog en vändning för det värre. Nu arbetade de, med andra ord madam Pomfrey och professor Snape, mot just det, däremot kunde de inte lova att saker och ting skulle ordna sig.
”Okej, jag ska vara helt ärlig, vilket jag inte riktigt varit innan”, började sjuttonåringen och drog bort fingrarna från bitmärkena, fokuserade istället all uppmärksamhet rakt på Joshua och ingenting annat. ”Det här var den första gången jag fastnade sådär, men det är inte direkt det första med mitt tillstånd som är skevt”, förklarade han och drog händerna över den andres revben, noterade enkelt vartenda ben som dolde sig innanför den sköra huden. ”Efter att förvandlingen började bli riktigt opålitlig och oregelbunden..Snape och madam Pomfrey trycker i mig hur mycket skit som helst bara för att försöka få schack på det hela, men ingenting verkar hjälpa. Den senaste teorin de hade var att min kropp långsamt försöker förgöra sig själv.” Zihao ryckte på axlarna och lät händerna glida vidare över sextonåringens lår, först ner och sedan upp, där de stannade. ”Och när det väl händer, då kan vi inte vara säkra på hur saker och ting kommer bli.” Tårarna hade äntligen slutat falla och läpparna ströks över Joshuas hals, kysste försiktigt den släta huden.

Lova, lova, lova. Löften har alltid varit något som gått åt helvete i Joshuas fall. Nu är det väldigt olika löften, men han verkar ha en talang att omedvetet bryta dem. Som med maten, han lovade modern att han skulle äta bra, varje dag och varje måltid, det misslyckades han brutalt med. Men det här.. han vill verkligen finnas där för Zihao. För även om han inte vågat säga de där tre orden så älskar han faktiskt sjuttonåringen.
”Jag lovar,” det kommer ut i en liten, otydlig viskning, men fortfarande hörbart. Deras förhållande kan gå åt många håll, det kan sluta riktigt dåligt men även riktigt bra. Även om saker och ting går åt skogen och den äldres tillstånd försämras mer och mer så vill sextonåringen fortfarande hjälpa till. Finnas där. Förhållandet kanske kommer att brista, men han kommer inte lämna Zihao. Verkligen inte, inte för en sådan anledning iallafall. Det som kommer därnäst krävs däremot lite mer med tanketid. Det hade varit lätt för prefekten att notera att något inte stod rätt till. Att slytherineleven skiljer sig väldigt mycket från andra varulvar, men riktigt vad som gjorde det hade han inte fått kläm på riktigt än. Men det är bra, bra att lärarna på skolan försöker att klura ut det och hjälpa Zihao. Annars hade nog Joshua marscherat rakt till Dumbledore och skällt på honom.
Det är lite svårt att lyssna med full uppmärksamhet när den andre låter sina händer glida över de lena låren, eller när hans läppar börjar komma i kontakt med halsen. Det blir lite många intryck på en och samma gång. Även om kontakten är väldigt tilltalande och han har stor lust att fortsätta, så är det ett väldigt viktigt samtalsämne de rör vid nu.
”Den senaste teorin, det betyder alltså att de har haft fler som varit fel? Då kan denna möjligtvis också vara fel?” Frågar han med sin lediga hand fortfarande nerborrad i de gråa lockarna, skölja, skölja, skölja. ”Kanske det kan gå att stoppa på något sätt?”