We are left, they disappeared. (Rollspel)

nikki bara nickar, han vet inte ens vad han skall säga, han var bara glad att någon pratade med honom, Nathan bor så långt bort och hans far vet inget. han orkade bara inte mer. han visste inte ens vad han skulle säga till Thomas, eller om han skulle säga något

Nemi tvekade men lutade sig sedan mot Simon.
"Ja, tänk...", mumlade hon och tittade sig runt om i rummet.

Thomas tittar upp på Nikki igen och väntar på ett svar som aldrig kommer. Han slår bort nuet för en stund oc tänker sig bakåt i tiden då han inte var fast i det här huset. Glada minnen från förr, då han satt i sin pappas knä, då han såg Nikki för första gången, då han fick alla rätt på glosprovet.
Han blundar hårdare och hårdare och sitter mer och mer spänd för att koppla bort denna usla värld han sitter i nu. Det enda som var bra var att han satt i ett rum med den han gillade och att han ungefär sitter i sitt rum.

Simon blir inte förvånad av att hon lutar sig mot honom. Men det känns ovant. De har ju inte varit så här nära på... kanske åratal.
"Kommer du ihåg när vi fick en rejäl utskällning av mamma för att vi ritat överallt?" Undrar han och minns hur deras mamma skrikit på dem. Som om det betydde hela världen.

Nikki torkar tårarna eller försöker
"förlåt" mumlar han till Thomas "det var inte meninge" sa han och sätter sig halvt upp "jag borde kanske gå om jag gör dig obekväm" sa han lågt, han ville egentligen inte gå men han ville inte vara ivägen heller

Thomas vaknar upp och slår lite med armarna omkring sig för att försäkra honom om att han inte alls behöver gå. "Nej, snälla gå inte. Inte än" säger han med vanlig samtalston och kanske lite gråt i rösten.
Tom kollar upp på Nikki och väntar på att han ska sätta sig ner igen.

Nikki ser på honom "okej" sa han lågt och satte sig ner igen "jag vill bara inte vara ivägen" sa han lågt, han visste inte ens var Thomas tyckte om honom efter att han hade gråtit eller för att han hade ljugit för honom. Nikki undrade om han skulle berätta om sin mor
"Jag menade inte att gråta" sa han i stället

Nemi skrattade.
"Ja, jag hade ritat dig med ett par nördglasögon och långa framtänder", sa hon och log vid minnet. "Det var faktiskt otroligt taskigt egentligen."

"Du är inte ivägen" säger Thomas lågt och snurrar ett varv på stolen. Det kunde han vara sysselsatt med i flera minuter ända tills han skulle hjälpa till med något i hemmet.
"Äsch, det är lugnt. Jag skvallrar inte" säger han sen och drar handen genom håret och ler.

Nikki bara ler svagt "jag borde ändå inte gråtit, jag bukar inte göra det öppet" sa han lågt och flyger sen upp "Mokona måste komma ut" sa han och ser på Tom "öh...följer du med eller vill du stana här?" frågar han försiktigt