PRS Kkaebsong & JustAFriend

Hur fan överlevde någon utan att äta kött? Zhìyuan lutade lite på huvudet med en osäker blick. Kunde han verkligen ta någon mat från Max? Den andre var ju så förfärligt smal och tanig, helt klart underviktig. Nu var ju sjuttonåringen själv också på gränsen till underviktig, men inte alls på samma nivå som hufflepuffeleven. Inte ens i närheten. Efter ett slag nickade han, långsamt och tvekande. Om den andre ändå inte skulle äta köttet så var det väl lika bra om någon annan gjorde det. Och med någon annan så menade han självfallet sig själv. Kiwi kunde ju inte äta upp allting själv, eller hur? Då skulle den lilla fluffbollen troligen spricka. Zhìyuan däremot kunde helt klart trycka i sig allting som fanns på de två tallrikarna. Helt ärligt hade han säkert kunnat trycka i sig dubbelt så mycket om det funnits så mycket mat. Mm nu gjorde det inte det, så den tanken var inte ens värd att tänka. Ännu en gång sjönk vargen ner på magen, med bakbenen under sig och tassarna slutna om sin egen tallrik. Det var inte ens i närheten av så mycket mat som han egentligen behövde. Magen skulle säkert klaga resten av natten, även om han åt upp varenda smula.

Max la över alla djurdelar. Delar från nu mera döda djur. Djur som annars hade kunnat få leva fria liv. Men nu fick offra sig för att mätta några magar, som ändå snart skulle gapa tomma igen. Okej wow Max, nu lugnar vi oss lite här va. Ja, sjuttonåringen var egentligen ingen stridisk vegetarian. Från början hade det väl mest varit att han inte riktigt såg poängen med att döda levande varelser för egen vinning. Sedan började han tycka att det var udda att vissa djur ansåg mer lämpliga än andra att äta, att vissa fick gå fria medan andra slaktades. Därefter började det krångla med ätningen och kött var definitivt en svår sak att få i sig. Och så hade han ju fått uppleva att nästan dö själv. Nu slaktades ju inte djur genom att brinna levandes, men ändå. Logik var ibland överskattad. Zhìyuan och alla andra fick äta kött och de ville, men Max stod över.
Det gjorde inte Kiwi, som satt bredvid och tiggde. Med en liten suck petade sjuttonåringen bort ytterligare lite mat år katten, som nöjt började tugga i sig. Max blickade ner på tallriken. Trots att han hade hjälp så var det fortfarande väldigt mycket mat. Usch då. Han började knapra i sig några salladsblad och lät blicken, som vandrat runt i salen, fästa sig på den jämnårige istället.

Även om Zhìyuan på sätt och vis förstod hur Max tänkte och resonerade, så var det nästan svårt att titta på när så mycket mat gavs till katten. Sjuttonårongen var nämligen klar med all mat på sin tallrik redan. Utöver det så hade han slickat den runt sjuttio gånger och satt nu istället och stirrade på den jämnårige. Blicken var troligen obehaglig och rätt läskig, med tanke på hur förbaskat hungrig den var. Inte för att han ville äta upp hufflepuffeleven med de vackra ögonen, utan bara för att han följde kattens exempel. Ja, han satt och tiggde. Ögonen var stora som klot och öronen bakåtstrukna. Det skulle verkligen vara svårt för Kiwi att toppa den nivån av söthet, för där och då var Zhìyuan verkligen urgullig. Med ett litet missnöjt läte skuttade han över till Max sida av sängen och började stryka omkring honom. Fram och tillbaka, fram och tillbaka. Tillslut rullade han ihop sig så gott han nu kunde, intill människan med fågelboet på huvudet. Att katten och vargen hade så mycket gemensamt var ju bara knasigt och extremt underligt. Men men, det var så det var. Inte var det helt deras fel att humöret svängde lite som det självt ville.
Du sa att du skulle ge mig mat..men har du gjort det? Nej, det har du inte. Ge inte en massa löften om du ändå kommer bryta dem. Tanken fick Zhìyuan att knorra och han gav Max en väldigt anklagande blick. Och så ger du katten mat? Hallå, jorden till Max. Kiwi är redan fet.

Jösses, det skulle inte bli mycket kvar till Max. Fast det var väl egentligen precis vad han ville? Eller? Kanske. Jo, det var det nog. Det gick hur som helst inte att neka den andre mat. Inte när han var sådär bedårande. Om den jämnårige skulle fortsätta utnyttja det på det där sättet kunde han ju få typ vad han ville. Vilket kanske inte var sådär jätterättvist. Men äsch, så länge det bara gällde mat var sjuttonåringen bara tacksam. Mindre att äta.
"Här", mumlade han och sträckte över händerna kupade med en ganska stor hög med mat. Nu kanske de där blickarna skulle sluta? Men nej, istället satte Kiwi igång. Suck.

Helvete. Egentligen ville Zhìyuan inte stjäla mat från Max, trots att han mer än antytt på att han ville det. Försiktigt plockade han upp en kycklingklubba och började långsamt gnaga på den. Att vara hungrig hela tiden var verkligen inte roligt, varken för människorna runtomkring honom eller för sjuttonåringen själv. Under fullmånen verkade det även som om magen blev typ minst tio gånger större, vilket sorgligt nog betydde att han kunde äta tio gånger mer än vanligt. Men nej, den jämnårige var också tvungen att äta. Han var ju inte större än en tandpetare. Alltså bildligt sätt - inte bokstavligt. Zhìyuan slickade sig frånvarande om nosen, när han smällt i sig den lilla munsbiten, och sneglade sedan upp mot Max med en stor gäspning. Paltkoma. Kunde man ens få paltkoma om man inte var typ super mätt? Tveksamt.

Max stirrade ner på tallriken. Nej, han var verkligen inte sugen. Det skulle väl inte göra något om han bara skippade en måltid? Det var ju liksom bara en. Det var ju lugnt. Eller hur? Madam Pomfrey delade säkerligen inte den åsikten, men ändå. Det var mycket gällande Max hälsa som hon inte höll med om.
Istället för att äta upp puttade han bort tallriken en aning och kröp upp intill Zhìyuan. Mmm, fluff. Mycket bättre. Mat var inte äckligt. Bara...onödigt. Och gos med Zhìyuan var betydligt mer lockande än att proppa i sig potatisar och annat. Försiktigt lutade han kinden mot den andres huvud.

Kanske Zhìyuan inte borde ha reagerat över att Max sköt ifrån sig tallriken. Men bara för att han inte borde ha sagt någonting - ja, jävligt ironiskt - så gjorde han självfallet det ändå. Sjuttonåringen gav den andre en lång, tyst blick, försökte desperat att komma på vad han skulle kunna göra för att få hufflepuffeleven att äta. Från ingenstans trängde sig ett litet morrande ur strupen på honom, som slutligen växte sig högre och högre. Merlin, om man kunde få ett pris i att vara skum alltså. Med ett ryck for han upp på fyra ben och störtade iväg genom salen för att nästan genast leta sig tillbaka mot sängen. Ett smiditigt skutt senare stod Zhìyuan rakt framför näsan på Max och knuffade fram tallriken, fortfarande morrande och med blottade tänder. Markera, jajamensan. Urk.

Och så hade han gjort någonting fel igen. Förvånad? Knappast. Max dagar var lite som att spela samma låt på repeat. Alltid skulle han lyckas göra bort sig, göra fel, vara otillräcklig. Blä.
Med lätt uppspärrade ögon stirrade Max på den jämnårige - som nu morrade och blottade tänderna. Hjärtat och hjärnan reagerade som alltid, vid paniklägen. Hög hög hög puls. Noll noll noll logik. Varför höll Zhìyuan ens på sådär? Eller det hade väl med maten att göra men...det var väl ändå att ta i.
"Snälla sluta, jag ska äta", sa han halvt panikartat och lutade sig bakåt en aning. Ja, att sjuttonåringen i princip satt fast i sängen underlättade verkligen inte situationen.

Bra, för annars kommer jag att fortsätta, konstaterade Zhìyuan tvärt för sig själv. Återigen sjönk kroppen ner mot madrassen och sjuttonåringen fann snart sig själv ligga och stirra på Max igen. Han var tydligen tvungen att se till så att den jämnårige åt. Och det var även precis vad han tänkte göra. Visst hade det kanske varit helt fel taktik att skrämmas, men det hade ju faktiskt funkat i slutändan. Men en liten suck vilade han huvudet mot tassarna, betraktade hufflepuffeleven med försiktiga ögon och bakstrukna öron. Helt fel taktik? Det hade varit både fel och drygt. Fan, Zhìyuan, du kan ju inte hålla på och skrämma personen du gillar. Då kommer han ju aldrig att besvara dina känslor. Åh, så jävla dum och idiotisk du är ibland. Så tar du upp typ hela sängen också..jösses.

Vad hade det där varit bra för? Nu hade han verkligen ingen aptit. Bara ett rusande hjärta och något mindre tillit för varulven framför honom.
Försiktigt och ytterst osäkert stoppade han in en liten bit potatis i munnen, utan att släppa blicken från den jämnårige. Tänk om tänderna skulle börja blottas igen, usch. Det var inte så att Max trodde att den andre skulle attackera. Nej, inte egentligen. Men det där morrandet och tänderna... Det var trots allt ruskigt obehagligt. Fast kort därefter var han lugn och gullig igen. Kanske var det den där förändringen av humör som skrämde Max mest egentligen. Att det inte gick att förutse vad som skulle komma att hända.
"Du skrämde mig", mumlade han efter att ha svalt den lilla potatisbiten.