prs yehet & kkaebsong

"Söt?" upprepar Joshua generat och skakar lätt på huvudet. Kanske det är vad andra ser honom som, söt och ömtålig, vilket är en bild sextonåringen inte är särskilt förtjust i. Om han varit lite mer välbyggd kanske han sluppit svårigheterna med mobbningen. Sextonåringen puffar upp kinderna när Zihao rufsar till hans lockar sträcker på sig för att kunna nå till den andre elevens mörka hår, och rufsar tillbaka.

”Ser du, du måste till och med sträcka på dig för att kunna nå mitt huvud när jag står upprätt”, påpekade Zihao och flinet bleknade till ett leende. ”Det är ingenting illa menat förstår du väl? Jag är faktiskt ett helt år äldre och ungefär tio meter längre.” Han skrattade till och huvudet föll lätt på sned. Det var ju faktiskt sant - han var ett år äldre och åtminstone femton centimeter längre, om inte ännu mer. Resultatet av detta blev att han inte kunde låta bli att tycka att sextonåringen var söt till viss mån. Självfallet var det inte den enda aspekten som stämde in på den andre, långt ifrån faktiskt.

Joshua ler lätt, jo, han är väldigt kort och bredvid den äldre är det en stor skillnad.
"Det är inte mitt fel att det är en så stor längdskillnad," muttrar sextonåringen och låter sin hand glida ner från lockarna till den andres kind. "Jo jag vet, du må vara längre än mig, men tio meter där har du fel." protesterar han, även om han säkerligen förstått att det varit ett skämt.

Zihao lipade mot Joshua och placerade sin hand över den som sextonåringen låtit glida ner mot hans kind. Med ett oskyldigt leende strök han försiktigt med tummen över den andres hand samtidigt som ögonen fäste sig på den kortare.
”Du är inte bara söt”, försäkrade han allvarligt. ”Det finns så mycket mer när det kommer till dig”, fortsatte han. Nej, den listan var så pass lång att han aldrig skulle kunna hinna rabbla upp den innan dygnet var slut.

Joshua kramar om den andres hand, känner värmen sträcka sig från handen upp till armarna, in i hjärtat. Komplimangerna får hans hjärta att svullna, han är inte van särskilt van vid det.
"Tack," viskar sextonåringen med ögonen fästa i den andres. "Det finns det hos dig också, ska du veta."

Sjuttonåringen ryckte nästan omärkbart på axlarna, då han inte riktigt höll med den andre om det där sista. Zihao hade inte speciellt många bra kvalitéer, åtminstone inte några som han själv uppskattade. Jo, längden och utseendet var han väl hyfsat nöjd med och sedan fanns det några till positiva aspekter. Resten bestod rent utsagt av skit.
”Kan slå vad om att de inte är lika många, troligen inte ens en tredjedel”, sade han och började leka med Joshuas fingrar.

"Du är rätt orättvis mot dig själv," påpekar sextonåringen med blicken fäst på deras fingrar. Nu är det ju så att Joshua ogillat Zihao med hela sitt hjärta väldigt länge, och la främst märke till de negativa aspekterna. Men de senaste dagarna har den yngre fått en ny bild av honom, och det kommer vara svårt, om inte omöjligt, att få Zihao att tänka annorlunda. "Det är det visst."

”Grejen är att jag inte är det”, envisades Zihao med ett litet leende på läpparna. Även om han kanske inte tyckte om sanningen så nekade han den åtminstone inte. Han var inte något helgon, snarare tvärt om. Men det var helt enkelt bara att acceptera det faktumet och gå vidare. Det lönade sig definitivt inte.
”Men jag är faktiskt helt okej med det, så du behöver inte oroa dog över att jag klankar ner på mig själv.”

Huvudet faller lite åt sidan när Joshua ser in i den andres ögon, han anser att Zihao definitivt klankar ner på sig själv. Precis som sextonåringen gör mot sig själv.
"Man är ens egna hårdaste kritiker, det vet du va?" påpekar han och ler försiktigt mot den äldre eleven. "Du ser inte dig själv på det sättet jag ser dig, och det är inte pågrund av oro."

Zihao tittade upp från deras händer och mötte Joshuas blick. Hur kunde personen framför honom bara vara sexton år? Det gick inte riktigt ihop för sjuttonåringen, som själv aldrig varit speciellt klok.
”Du har rätt, eftersom du defintivt inte ser på sig själv på set sättet jag gör”, sade han fundersamt. ”Vi kanske borde lyssna på varandra istället för de små rösterna i huvudet, eller vad tycker du?” Frågade han sedan och log snett.