rollspel femte året.

((Hur kom du ner till sjön? O.o))

((Jag gick förut ))

((WHAT...?!! O.O))

Cassandra lämnade festen och sprang snabbt efter Angel. Hon hade faktiskt glömt henne nästan. Till slut sköt hon upp den stora ekporten och sprang till sjön där hon såg en liten gestalt sitta vid sjön. När Cassandra gick närmare såg hon att det var Angel som sjöng på en sång.
"Du sjunger verkligen fint", sa Cassandra.

((Mwehehehehe...))

Angel hoppar förskräckt till när hon hör Cassandras röst.
Angel avskyr när folk hör henne sjunga...
"N-njae... inte riktigt..." mumlar Angel.

"Jo", sa Cassandra och nickade. "Du har verkligen en fantastisk sångröst."

"Du är nog den enda som tycker det." Svarar Angel innan hon blickar ut mot vattnet och en konstigt formad våg kommer upp från utan. En tentakel för att vara exakt. Angel ler mot den.

"Har du någonsin sjungt för någon annan än dig själv?", sa Cassandra. "Om du inte har det så vet du ju inte."

"Min bror..." fortsätter Ange mumla. "Fast han säger att jag är bra på grund av att han är min bror." Konstaterar hon.

"Det är inte sant", sa Cassandra och satte sig ner bredvid Angel. "Man känner sig som förtrollad när man hör dig sjunga. Jag tror inte att självaste Du-Vet-Vem skulle kunna mörda dig innan du hunnit färdigt."

"Tror du det?" Angel får nästan lust att skratta, Du-Vet-Vem den mörkaste trollkarlen i historien ödar henne inte förrän hon sjungit klart. "Fast det beror ju ofta på budskapet i sången också..." Fortsätter hon.