We are left, they disappeared. (Rollspel)

"På riktigt eller när du spelar?" frågar han sedan fortfarande med ett leende. Han ställer sig sedan upp och stoppar ner händerna i byxfickorna. "Om jag får följa med så gör jag det" svarar han och höjer ett ögonbryn. HAn ville egentligen inte skiljas från Nikki än men det kanske vore jobbigt av honom att följa efter hela tiden.

Ebba sitter under ett träd. Hon har ingenting mer att gör än att titta sig omkring och rastlöst dra upp gräs som en gräsklippare.

"på riktigt" sa Nikki lågt och log svagt "annars hade jag inte frågat" sa han och gick mot rummet och låste upp. han gick in i rummet som hade gröna tapeter, ett brunt golv och bruna möbler och Nikki log, hans rum påminnde om skogen och han såg åter på fottografierna på väggarna och log lite sorgset, det här var den riktiga Nikki och han undrade hur Thomas skulle ta det. Mokona viftade på svansen
"Hej, vill du gå ut?" frågade han vargen som skakade på huvudet, inte för att Nikki trodde han förstod men ändå
"Okej ligg kvar i sängen en stund men sen måste du gå ut" sa ha och klappade vargen och kände sig lite gladare och såg sen på Thomas
"Öh...ja det här är mitt rum" sa han lågt

"Jag ritade dig som Frankenstein." Svarar Simon med ett leende. hans fascination av Frankenstein hade nästan varit sjuklig på den tiden.

Thomas slår upp ögonen då han ser Nikkis rum och gapar. "Gud vad coolt! Jag älskar brunt" säger han lite avundssjukt och ser sig om i rummet. "Fint rum."
Tom kände sig om möjligt liksom ännu gladare då Nikki verkligen hade öppnat sig för honom och sagt att han har spelat och det. Det gjorde faktiskt så att Tom gillade honom ännu mer bara för det.

Nemi skrattade.
"Jag var ju på sätt och vi en Frankeinstein", sa hon och tänkte tillbaka på den gamla tiden. Hon pekade på en av väggarna.
"Ser du där, där är det fortfarande kvar lite färg från åsnan som jag ritade.", sa hon och tittade på det lilla av färgen som fanns kvar.

"Ser man på." Säger Simon och släpper försiktigt taget om Nemi och går fram till den kvarvarande färgen. Han flyttar undan lite av lådorna som står och skymmer den.
"Ja, just det huvudet blev ju kvar." Säger han, mest till sig själv.

"tack jag och mamma gjorde det" sa han lågt och såg på bilderna av sin mor och al sig på rygg i sängen. han saknade henne något enormt och egentligen borde han kanske ta ner bilderna för att slippa alla minnena, han kliar sig på armen och tröjan åker upp och han drar snabbt ner dem så skärmärkena inte skall synas

Tillslut ställde sig Ebba upp, hon gick bara runt med huvudet riktat mot gräset och slogs helt plötsligt tillbaka och landade smidigt på fötterna.
Oj, kunde jag verkligen göra det där? Ebba log mot sig själv.

Nemi reste sig upp och gick fram. Hon kollade på den fula åsnan som hon hade ritat och skrattade.
"Så ful hade jag inte minns att den var", sa hon och strök handen över huvudet.