prs wolfy & rollspelare

James log svagt och kollade på henne lite snabbt. Han kysste hennes kind och smekte hennes handrygg med sin tumme. Han gick mot sin bil och öppnade dörren åt henne.

”Tack,” mumlade hon då han öppnade dörren åt henne, klev in i bilen och slängde väskan över till baksätet istället. Hon kände sig fortfarande extremt skuldmedveten över det hon gjort trots att hon på ett sätt inte ångrade sig, då hon inte visste om det var något han faktiskt skulle ha talat om för henne eller inte.

James skyndade sig runt och satte sig i bilen för att direkt börja köra. Han la sin hand på hennes lår och hummade lite på en låt.
"Hur mår du? Vi kan prata ostört i bilen, så ställ dina frågor nu." log han.

Stella fumlade med sina händer, kunde inte riktigt fokusera blicken på något speciellt utan den flackade lite hit och dit.
”Vad innebär det ens att vara en fallen ängel?” frågade hon tillslut, ville veta så mycket som möjligt.

"Jag var en ängel innan, med vingar och syfte och allt. Men jag ville ner hit för att vara människa kändes bättre. Man föds, växer upp och dör sen av ålder och får massa barn och barnbarn på vägen." log han och kollade på henne. "Så jag stannade här för länge och mina fjädrar började ramla så några änglar kom ner hit och slet av mina vingar." sade han enkelt och ryckte på axlarna.

Stella kliade sig lätt vid ögonbrynet, tyckte inte att hans svar lät logiskt alls men hon hade inte ens trott på att fallna änglar var något som på riktigt existerade vilket förklarade ganska mycket.
"Är du odödlig?" funderade hon efter en stund, "är Adam också fallen?"

"Mm typ. Jag kan inte känna något fysiskt sätt så jag är helt omottaglig för smärta och jag kan inte riktigt dö om man inte bränner min fjäder. När änglarna sliter av ens vingar så ramlar en fjäder och om någon bränner den så dör man." sade han och ryckte på axlarna.

"Så.. varje gång jag rört vid dig?" Hon avslutade inte frågan då hon visste svaret. Han hade inte känt någon av hennes beröringar. Det gjorde henne lite ledsen. För att inte tala om förbryllad. "Har någon din fjäder då?"

"Tro inte att jag inte tyckt om det, det är på grund av dig jag gillar det. Sättet du skakar till, ljuden du gör..." flinade han och kollade på henne lite snabbt. Han skrattade sedan till och skakade på huvudet. "Nej, den är med mig." log han svagt.

Stella rodnade smått: det hade ju inte varit meningen att de skulle prata om henne.
”Är du säker på att ingen kan ha en till av dina fjädrar?” Hon fattade fortfarande inte vad det hela riktigt handlade om men hon hade inte direkt haft tid heller att bearbeta informationen.