PRS Kkaebsong & JustAFriend

Det var en sak att Max sett skrämd ut och en helt annan grej att han faktiskt påpekade det rakt framför Zhìyuan. På så vis vis lämnades ingenting tveksamt eller skugglagt, utan var istället så tydligt det kunde bli. Han hade skämt den andre, punkt slut, och därmed inte gjort någonting bättre. Snarare en hel del stelare och sämre. Fantastiskt jobbat, nu har du troligen förstört alla dina chanser. Troligen? Jaha, vem fan försöker du lura? Dig själv? Sorry to break it to you, men det är ganska svårt att lyckas inbilla sig en massa strunt på riktigt. Men tro vad du vill, även om det bara kommer resultera i att du blir jävligt besviken. Skamset betraktade Zhìyuan den jämnårige, för att sedan släpa sig upp på benen och hoppa ner på golvet. Nej, han skulle inte störa Max mer. Inte vara en börda, inte skrämma honom..ingenting helt enkelt. För i slutändan var slytherineleven bara en hög med skit, som ingen skulle behöva dras med. Med andra ord en varulv - opålitlig och farlig för alla i sin omgivning. Fan vilket underbart liv. Härligt.

Okej, jävligt bra att du påpekade det Max. Som om inte dina uppspärrade ögon redan sagt nog. Du hade inte behövt pränta in det i Zhìyuans hjärna. Med tanke på den skamsna blicken, var det nog något han redan insett.
"Nej Zhìyuan, förlåt. Du vet hur mesig jag är. Kom tillbaka...jag vill mysa med dig", försökte Max och blickade ner på den jämnårige. Åh, hufflepuffeleven var verkligen begåvad när det kom till att göra bort sig. Helt klart. Hade han förstört igen nu och trampat in på känsliga områden? Med största sannorlikhet, ja. "...snälla?"

Som om Zhìyuan inte absolut ville det? Fan, det var ju det han hade suktat efter hela kvällen och så hade han förstört precis allting inom loppet av några sekunder. Sure, Max bad honom att hoppa tillbaka upp i sängen, men varför? Så att han kunde gräva ner fingrarna i den tjocka, mjuka pälsen? Med andra ord vad han sjuttonåringen att agera som knähund. Och helt ärligt ville han inte bli definerad som det, trots att det var precis vad han var. Jävla känslor..dumma insintker..förbaskade, ynkliga liv. Åt helvete med alltihop! Zhìyuan sjönk ihop på golvet med en bedrövad suck, med ryggen vänd mot den jämnårige. Självfallet låg han och hoppades på att det hela skulle sluta med att hufflepuffeleven skulle komma och sätta sig bredvid honom, men äsch.

En rygg. Var det allt han fick? Åhhh, sämst Max. Sämst är du.
Skulle han gå fram till den andre och försöka göra allt bra igen? Jo, det borde han kanske. Men samtidigt var väl Zhìyuan arg, eller något och då kanske det var bättre att hålla sig borta. Så att han inte rörde upp några jobbiga känslor eller var för på. För det ville han ju inte vara. Det var allt hemskt svårt att vara lagom.
I rädsla för att störa den jämnårige satt han kvar i sängen och åt tyst. Om tallriken inte var tömd skulle antagligen ännu fler jobbiga känslor väckas till liv. Hos alla inblandade, Madam Pomfrey, Zhìyuan, ja alla. Bäst att försöka. Tyst tuggade han i sig det mesta innan han flyttade tallriken över till sängbordet. Det var ju inte riktigt så att han vägrade äta just för sakens skull eller att bli mindre eller så. Inte alltid i alla fall. Nu var det mest att han inte hade någon aptit. Alls.
Hur som helst kunde han faktiskt inte stanna där i sängen. Nej, inte när Zhìyuan låg kvar på golvet. Totalt omöjligt. Om den andre nu inte ville vara med Max fick han väl blotta tänderna eller något. Försiktigt tassade han bort mot varulven och satte sig framför med en ytterst försiktig liten blick. "Jag menade inget illa Zhìyuan", sa han lågt och plockade upp en av de stora tassarna i famnen. Förhoppningsvis var det okej.

Till en början vägrade sjuttonåringen att möta den andres blick. Han var på tok för skamsen för att våga sig på något sådant modigt. För modig, det var han absolut inte. Kanske i några enstaka fall, men oftast inte. Däremot dröjde det inte sådär jättelänge förrän de svarta ögonen långsamt letade sig upp mot den gröna. Det var väl självklart att Max inte menat något illa? Den enda anledningen till att Zhìyuan betett sig tvärt och buttert var för att en nerv slagits till. Han hatade att skrämma folk när svansen letat sig fram, avskydde att glida in i de där vidrigt animaliska beteendena som han inte alls borde visa några tecken på. Var det något fel på honom? Dum fråga. Såklart det var något fel på honom, annars hade han inte skrämt upp personen som nu sökt sig tillbaka till honom. Försiktigt kröp han sig närmare, sakta men säkert tills kroppen sjönk ner halvt ovanpå Max. Där kändes allting bra och fridfullt - tryggt helt enkelt. Med ett litet pipande slöt han ögonen och rullade ihop sig, försökte att gömma sig i den jämnåriges famn. Det måste väl ha varit okej? Jo, hufflepuffeleven hade ju faktiskt tagit tag i en av Zhìyuans tassar och typ dragit in den i någon slags skum kram. Att sitta i famnen istället för utanför den var väl på sätt och vis samma sak, bara att det var en hel del mer fluff och tyngd. Och kanske en aning mer myspys. Samtidigt..var det fel av honom att bete sig på det sättet? Alltså att tillkännagiva sina sprudlande känslor trots att han inte borde det? För ingen kunde ju vara lycklig över att vara i ett förhållande med en varulv. Ingen, absolut ingen. Nope. Omöjligt.

När den andre slutligen klättrade upp i Max famn kändes allting betydligt bättre. Ett litet leende spreds med ens över sjuttonåringens läppar. Det där pipandet var minst sagt urgulligt. Tänk om den andre kunnat byta ut morrandet mot det...
Max slingrade armarna om den gigantiska nallebjörnen och lutade sedan försiktigt huvudet mot pälsberget.
"Ska vi kanske göra oss redo för att sova? Eller alltså, det är väl för tidigt men vi-...eller jag kan ju byta om till pyjamas så vi kan krypa upp i någon av sängarna istället", påpekade han efter att ha suttit där på golvet en bra stund. Stengolv var inte toppensköna att sitta på. Speciellt inte när en hade någon som vägde mer än en själv i famnen. Max klagade inte för det var hiskeligt mysigt, men sängarna såg definitivt mer lockande ut.

Jo, det var väl klart att Zhìyuan fann det betydligt mer bekvämt att sitta på golvet än vad stackars Max gjorde, som för övrigt inte verkade ha något kroppsfett som underlättade det hela. Motvilligt flyttade sjuttonåringen därför på sig och tog några steg åt sidan för att ruska på sig - fluffa upp pälsen en aning. Jösses, han älskade verkligen sin päls på alla sätt och vis. Den var varm, mjuk och bara allmänt fluffig. Väldigt bekväm på det stora hela. Förutom när den blev blöt, för då var det allt annat än roligt. Usch och fy för regnskurar och lera. Zhìyuan rös till en aning och hoppade upp i samma säng som Kiwi rullat ihop sig ovanpå. De hade fan kunnat skriva en barnbok om hela scenariot; Max och de två fluffbollarna. Det hade troligen blivit en bästsäljare, hur löjligt namnet nu än lät. Utan någon som helst försiktighet, kastade sjuttonåringen sig därefter ner bredvid kissemissen och borrade in nosen i hennes fluffiga päls. Däremot kikade ögonen nyfiket mot hufflepuffeleven. Vad annars liksom?

Herrejösses vad mycket päls. Fin, fluffig päls.
Max reste sig försiktigt upp och tassade iväg mot tygkassen, som han ställt intill sängen. Kiwi jamade till lite när Zhìyuan slängde sig ner där bredvid, men snart efter verkade hon återigen obrydd. Hon hade bestämt sig för att den andra fluffbollen var okej. Därmed inget mer klösande eller bitande. Inte just då det vill säga.
Skulle Max byta om inför de två fluffbergen? Det kändes ju ytterst obekvämt. Fast att gå iväg kändes ännu stelare. Den jämnårige hade ju dessutom redan sett såren. Så det var väl ingen fara egentligen. Nejdå, ta det lugnt.
Raskt knäppte han upp skjortan, med ryggen vänd mot sängen, och ersatte den med den gråa pyjamaströjan. Han hade lärt från sina misstag att aldrig sova mer svarta kläder igen. Aldrig aldrig. Inte med en fluffig Kiwi. Nej.
Samma procedur som med tröjan, genomfördes med de rutiga byxorna. Därefter vände han sig långsamt om och studerade allt fluff på sängen. Jösses, fick han ens plats själv? Jodå, försiktigt klättrade han upp och kröp ner intill Zhìyuan.

Kanske det inte var den bästa idén att ligga och glo på Max samtidigt som han bytte om, men ögonen hade liksom klistrats fast vid den jämnårige. Lyckligt nog lyckades han slita blicken när den andre verkade bli klar med ombytet. Istället låg sjuttonåringen och stirrade på Kiwi, med huvudet försiktigt vilandes på hennes feta lilla mage. Väldigt mysigt. Bara en massa gos och fluff egentligen. Zhìyuan sneglade diskret upp mot hufflepuff eleven igen, när denne kröp ner i sängen. Jisses, det var inte gott om plats inte och det fanns bara en själ att beskylla för detta. Men grejen var att fluffberget inte ville sova i en egen säng - att han inte ville skiljas från Max. Fan vad känslorna var jobbiga, hela tiden närvarande som stora skuggor. Fy, du får inte tycka om honom, din stora drummel. Du kommer ändå bara skrämma bort honom i slutändan så det är ingen idé, förstår du? Tänk inte ens tanken, okej? Förbaskade, självdestruktiva tankar. Med en liten suck kröp Zhìyuan närmare intill människan och grävde halvt om halvt ner nosen i nacken på honom. Självfallet tänkte han sig inte för, men det var ingen nyhet direkt. När hade han någonsin använt huvudet? Aldrig.

Kiwi blev inte direkt överlycklig när fluffberget verkade bestämt sig för att den där Max var bättre att vila huvudet hos. Efter ett litet klagande jamande vände hon om på mage igen, innan hon sedan tog sig upp på tassarna och tog ett skutt upp på vargens rygg. Där började hon missnöjt trampa runt. Beroende av uppmärksamhet? Nejdå.
Max däremot var verkligen inte beroende av uppmärksamhet. Däremot av Zhìyuan. Zhìyuans närhet. Jösses, de kände ju knappt varandra. Gick det ens att bli beroende av något såpass fort? Egentligen var väl det minst sagt tveksamt. Fast det kändes ju typ som ett beroende. Äsch, han njöt i alla fall av att gosa in sig i den fluffiga varma pälsen. När nosen halvt borrades ner i nacken ryckte han dock först till en aning. Det var ovant. Nära. Nära halsen. Men det var också mysigt. Och det kändes inte farligt längre. Det var lugnt.