prs yehet & kkaebsong

Ett leende sprider sig över sextonåringens läppar, nickar instämmande av den andres ord.
"Jag kan ge det ett försök om du gör det," säger Joshua, helt ärligt har han aldrig riktigt fått in orden folk sagt. När de pratat om hans personlighet, hur bra de tycker att han ser ut och att han inte behöver svälta, det går liksom bara in genom ena örat och ut genom det andra. Men Joshua har ingen lust att säga nej till förslaget.

Med ett belåtet ansiktsuttryck, skakade Zihao den andres hand.
"Bra, då har vi en överenskommelse", konstaterade han nöjt. "Den förste som bryter mot avtalet är skyldig den andre en hunungsöl."
Trots det faktum att sjuttonåringen var oduglig när det kom till det mesta, var han en riktig tävlingsmänniska. Fanns det så mycket som en minimal chans att han kunde vinna någonting, så dedikerade han hela sin själ för det i fråga. Vare sig det handlade om vem som kunde balansera en upprätt kvast på huvudet längst, eller vem som kunde äta mest paj - det spelade verkligen ingen roll så länge det inte var skolrelaterat.

Joshua höjer lite på ögonbrynen innan han nickar lätt på huvudet, skakar Zihaos hand.
"Och hur vet jag om du nu lyssnar på mig, och inte rösterna i ditt huvud?" frågar sextonåringen med huvudet lite åt sidan. Helt ärligt skulle det antagligen vara en väldigt bra övning för Joshua, kanske han tillslut kan se sig själv med den äldres ögon.

"Det vet du ju visserligen inte...du får väl helt enkelt lita på mig? Tror du att det funkar?" Undrade Zihao och greppade tag om Joshuas andra hand, så att han höll i båda. Plötsligt entusiastisk igen, började han skutta omkring på golvet, utan att släppa sextonåringen. Han, minst sagt, älskade utmaningar. Varje minsta positiva grej, hur liten och obetydlig den än var, kunde få förtjusningen att koka över. I den stunden hade den definitivt bubblat över kanten och spillt ut på golvet. Nu var det mest ett under att han inte börjat klättra på väggarna ännu. I vanliga fall brukade det inte vara riktigt lika illa, men nu hade han suttit instängd i sjukhusflygeln i nästan ett helt dygn. Möjligen att det kunde ha något med saken att göra.

Med en liten nick biter Joshua sig i sin underläpp, känner såret från tidigares olycka och sluter ögonen en liten stund.
"Det gör det säkert," säger han tillslut med ett leende, öppnar ögonen och höjer blicken mot den äldre. "Tror du att du kan lita på mig?" Sextonåringen kan säkerligen inte lita på sig själv, hur mycket han än försöker att intala sig själv så hamnar han på gamla spår åter och återigen.

Zihao stannade upp i sitt förtjusta skuttande och betraktade Joshua med en bekymrad blick.
”Jovisst”, började han och strök försiktigt med ett finger över såret på sextonåringens läpp. ”Gör det ont?” Frågade han sedan skamset och slokade med axlarna, som guppat omkring hejvilt för endast några sekunder sedan. På samma sätt som han hade en tendens att bli galet glad över de små sakerna, gällde samma sak men i motsatt riktning. Han hade verkligen hurmörsvängningar från helvetet, det gick aldrig att riktigt lita på hans humör.

Joshua ruskar lätt på huvudet, känner sig aningen skyldig för den andres humörsvängning.
"Nejdå, det är lugnt," viskar han och drar försiktigt bort Zihaos hand från sin läpp. "Du blir visst väldigt exalterad över tävlingar verkar det som?" påpekar Joshua med ett litet skratt, sjuttonåringen hade ju faktiskt börjat skutta på stället när han gått med på avtalet.

De svarta ögonen följde Joshuas rörelser när han drog bort sjuttonåringens hand från sina läppar. Var han för närgången nu igen? Hade det gått till överdrift? Zihao vände bort blicken mot fönstrena istället och knäppte bestämt händerna bakom ryggen.
”Väldigt exhalterad räcker inte till att beskriva det”, sade han med en ryckning på axlarna. ”Jag skyller på fullmånen, det finns faktiskt forskning som talar för att människor blir extra skumma när den är rund och fin”, berättade han med hakan lätt utskjuten, som om han ville se extra smart ut.

Blicken följer efter Zihaos rörelser, känner hur läpparna spricker upp i ett leende och ett litet skratt slipper ut.
"Kanske får låta dig vinna, att se dig glad är det bästa," skämtar sextonåringen och börjar försiktigt att massera den andres rygg med de många kunskaper han fått av sin mor. "Skulle inte säga att du är skum Zihao, inte alls."

Om det var någonting Zihao verkligen värdesatte och tog till sig, så var det Joshuas ord. Men skum var bokstavligen hans mellannamn.
”Du får ju inte förlora med flit, det här kan faktiskt vara en bra övning för oss båda”, protesterade han och magen gav ifrån sig ett gurglande läte. ”Och du, om någon är skum så är det jag”, fortsatte han och spärrade upp ögonen. ”Jag slickade precis bort blodet från dina läppar, för att inte tala om allt annat konstigt jag haft för mig.” Han förde händerna ner till magen som sakta men säkert började skrika efter mat. Det var ju trots allt ganska länge sedan de åt sist.