Shadowhunters PRS Emma07 och Wolfy

För stunden så var det som om allt annat var glömt för Philip, och att där bara fanns de två. Och att hon verkade vara hans vanliga, älskade Aubrey igen åtminstone för en stund. Han var helt förlorad till henne, hon var verkligen allt han brydde sig om just nu. Med händerna om hennes höfter drog han henne lätt närmare sig, kunde inte vara nära nog.

Senare, då de var klara, låg hon på rygg i sängen och blickade upp i taket. Hon låg tätt intill Philip, sneglade då och då mot hans bröstkorg som höjdes och sänktes med jämna mellanrum. Hon flyttade blicken upp till hans ansikte. Han var så fin. Hennes Philip. Tyvärr visste hon hur han kände om Jonathan. Men hon hade ändrat åsikt om honom, så varför skulle inte Philip också kunna göra det? Bara han insåg hur de skulle kunna förändra världen om de slog sig ihop.

Philip låg nära med armen om henne, betraktade henne lugnt. Han älskade henne så otroligt mycket, och tanken på att han kanske skulle riskera att förlora henne igen var olidlig. Han skulle aldrig klara av det, han skulle aldrig lyckas komma över henne. Hon var hans allt. Han log mjukt mot henne då han märkte att hon såg på honom, gav henne en lätt puss på pannan. Hon var så otroligt vacker.

Aubrey besvarade hans leende trots att det inte riktigt nådde hennes ögon. Hon fingrade tankfullt på sin runa och reste sig efter en stund upp. Snabbt drog hon på sig sina underkläder innan hon gick in till badrummet. Att försöka spåra upp Jonathan skulle ta alldeles för lång tid. Hon fick se till att han kom till henne. Och vad vore bättre än att hon signalerade att hon väntade på hans återkomst? Hon rotade i sitt skåp tills hon hittade ett vasst föremål. Hon tog ett djupt andetag innan hon började rista in bokstäver i sin hud på armen, skrev kort och gott bara att hon väntade på honom. Hon använde dock nästan genast sin iratze-runa för att hela sig, ville inte dela med sig av det här för Philip än.

Philip märkte hur hon återigen inte riktigt verkade vara sig själv och suckade lite inombords. Dem hade åtminstone fått svart på vitt nu att runan var tillbaks igen, så han skulle behöva prata med Isabelle igen. Han gäspade lätt, reste sig upp och klädde på sig då hon hade gått iväg på toan. Han knackade lätt på dörren.
"Jag måste gå, dem behövde hjälp med nåt", sasde han.

"Jag kan följa med." Aubrey öppnade dörren och gick förbi Philip för att dra på sig byxorna och huvtröjan. Därefter vände hon sig om mot honom. "Eller är det frågan om något bara du kan hjälpa till med?" Hon log lite mot honom då hon satte upp sitt hår i en hästsvans.

Philip log mjukt mot henne, lutade sig mot dörrkarmen.
"Jag hade gärna haft med dig, men Rienna ville ha hjälp av dig. Det var nån tjejgrej vad jag förstod", sade han snällt, faktiskt så hade Rienna pratat om det tidigare så det var ingen lögn.

Aubrey rynkade på pannan. Hon umgicks inte ens särskilt ofta med Rienna, så det förvånade henne en aning att tjejen nu hade ärende till henne. Lite missnöjd kände hon sig över den saken också. Hon övervägde att bara följa med Philip ändå men gav tillslut med sig genom att rycka på axlarna.

Philip log mjukt mot henne.
"Men vi ses sen istället. Älskar dig", sade han mjukt, gav henne en mjuk kyss innan han gick ut för att gå och leta upp Isabelle istället. Han var riktigt oroad vid det här laget, för han älskade Aubrey och hoppades verkligen att de kunde rädda henne också denna gången.

Hon såg efter honom då han lämnade hennes rum, sträckte på sig först då han försvunnit utom synhåll. Strax därefter gick hon iväg för att leta upp Rienna och höra sig för vad hon ege tligen ville. Det var inte så svårt att hitta tjejen till all tur, Aubrey kunde räkna upp åtminstone tio saker hon hellre skulle göra än stå där just nu.
"Philip sa att det var något du ville," sa hon och korsade armarna över bröstkorgen.