We are left, they disappeared. (Rollspel)

Thomas stannar nära dörren och stänger den sen. Han vill egentligen inte gå in i hans rum av någon konstig anledning. När han sedan ser hur fort Nikki tar ner ärmen på tröjan blir han misstänksam igen men låter det vara. Han vill inte gå in för mycket på hans privatliv.
"Men saknar du dem? Din familj?" frågar han sedan då han kommer att tänka på att Nikk frågade Tom om han trodde att dem saknade sina barn eller syskon.

Simon snurrar runt ett varv i rummet och ser nu att en dörr plötsligt dykt upp på motsatt sida av rummet.
"Titta, vår gamla dörr också." Säger Simon och tittar på den mörkt bruna dörren som har både färgstänk och rispor i sig.

Nikki stirrar upp i taket
"Ja det gör jag, jag ser inte min pappa så ofta eftersom han reser i jobbet och min mor..." han visste inte vad han skulle säga "...dog för snart ett år sedan" la han till lågt och mötte inte Thomas blick, det skulle inte göra någon skillnad. han kände tårarna tärnga upp bakom ögonlocken och han orkade inte dölja dem utan lät dem bara rinna, det spelade ju ingen roll längre

((Jag kommer in på mugglis igen snart, jag ska bara logga ut och komma in på mobilen ist, fråga helst inte varför. För mycket att förklara ))

"Ja", suckade Nemi och tittade på den gamla dörren som hon på sätt och vis hade tyckt om. Det var som om rummet levde ett eget liv nu.

Thomas biter sig i läppen och ser på Nikki. Om bara blickar kunde hjälpa, trösta personer på något sätt. "Förlåt, jag visste inte" säger han och går fram till sängen och sätter sig på kanten. Tom torkar bort en tår från Nikkis kind fast fortfarande försiktigt. Han ville inte att han skulle bli ännu mera ledsen, eller att han skulle bli arg på honom för att han sitter i hans säng.

"nej det är väl klart du inte viste, jag såg till att ingen viste! en av anledningarna till att jag låtsades vara någon annan" sa han bara lågt "varför tror du ingen har varit hemma hos mig?" sa han lågt och slöt sen ögonen när Thomas rörde honom, det kändes konstigt men inte dåligt konstigt

"Tror du den leder tillbaka till huset?" Undrar Simon och han är faktiskt inte tvärsäker på att han vill gå ut från rummet som faktiskt utstrålar en slags trygghet.

"Jag vet inte", mumlade Nemi och tittade sig runt omkring i rummet. Det utstrålade på något sätt lugn och trygghet och Nemi ville ogärna lämna det.

Thomas förstår inte egentligen hur Nikki har tänkt om att det skulle bli bättre om han låtsades vara någon annan. Det kanske skulle hjälpa honom mot dem där tuffare typerna som alltid ska ha något att gnälla på och reta en för men vad skulle hända i slutänden?
"Jag vet inte. Jag har varit rädd för att ens fråga dig om jag får vara med dig" svarar Tom och ler snett. HAn vet inte riktigt vad han ska göra när Nikki sluter ögonen men han sitter kvar och kollar på honom. sedan letar han upp hans hand och håller om den med sin högerhand.