Någon som vill rolla Hungerspelen?

Vicinia såg på den korta något tafatta pojken och kunde inte låta bli att höja på ögonbrynen. Han var inte ett dugg lik Mars om man inte räknade med håret, annars skulle han kunna tas för någon av de andra distrrikten, inte en karriärist. Hade han fått träning alls?
Tjejen vid hans sida var rödåhåri och mycket snygg, Vicinia kan inte låta bli att undra om de var mer än vänner, hon och Mars.
Men hon hinner inte tänka mera du den första vagnen sätter sig i rörelse och de starkt rosafärgade paret åker ut genom portarna följt av den andra vagnen. Man hör publikens jubel och sorl.

Mars stördes i sina funderingar då vagnen ryckte till och började rulla mot utgången. I skuggan av de jättelika portarna tog Mars Vicinias hand i sin.
Jublet steg i volym då de visades för publiken, men Mars stirrade kallt framför sig. Han unnade sig en snabb blick på en av de stora rutorna och log knappt märkbart. De så verkligen farliga ut.

Vicinia stirrade frammåt, hon minndes förra gången hon stått där med Sam. Då hade hon bara sett sig om och sen bara sett rakt fram, mer för att hon inte hade en aning om vad hon skulle göra och visste att hon inte skulle överleva.
Bilderna som visades på dem, visade vad hon tyckte såg ut som karriäristpar och hon kunde knappast tro att det var sig själv hon såg.
De tolv vagnarna stannade i en halvcirkeln och det förkunnades att hungerspelen åter var invigt.

Mars steg av vagnen då den stannade och sträckte upp handen för att hjälpa ner Vicinia. De följde de andra upp till salen där invigningsfesten skulle hållas, men de andra deltagarna försvann snabbt bland de färgglatt klädde huvudstadsborna.
Mars höll sig nära Vicinia, men de fick inte vara länge ifred, då en grupp kvinnor kom fram till dem, en av dem klädd i klänningen Vicinia använt förra året. Mars insåg att han skulle behöva göra sitt bästa för att skaffa sponsrar åt dem nu, för de skulle inte ha någon handledare att sköta arbetet. Så han log brett och hälsade kvinnorna med kramar då de fnittrande kom fram.

Vicinia såg på Mars och kvinnorna och nickade sakta, det gällde att skaffa sponsorer. Hon kände en tung hand på sin axel och såg upp på en jättelik man, tack och lov ingen hon kände igen från sina dagar i huvudstaden. "Får man bjuda damen på något?" ler han och visar henne till baren där hon får sig en drink och sen blir hon förd till ett glatt sällskap av färgsprakande huvudstadsbor. Hon finner sig i deras sällskap och har snart gjort sig vän med hela bunten, på hennes eget intagande vis. Dock visare en man att han vill mer och strycker handen längst henne.
Men hon tar tag i den och ser honom stint i ögonen. "Jag skulle låta bli det där om jag var du." säger hon med hård underton och han ler. "Det är visst inte bara förlorare i 11an."

Mars såg efter Vicinia då hon gick för att hämta något att dricka, men vände sedan uppmärksamheten till kvinnorna. Flocken blev snabbt större och Mars fann sig i deras beröring och sällskap med tålamod. Han höll dock en vakande blick på Vicinia hela tiden, och då en av männen verkade gå på hennes nerver ursäktade han sig och gick över till henne.
Han lade en arm om hennes midja och såg farligt på mannen.
"Är allt bra", frågade han mjukt och tog åt sig ett glas champagne.

Vicinia ryckte till då hon kände armen om sin midja. På sin vakt som hon var tänkte hon skuffa undan den, men hon såg att det bara var Mars och log.
"Jodå allt är bra, jag och vår kära lilla vän här bara utredde ett litet missförstånd." sa hon och såg på mannen som nu inte alls verkade bekväm i situationen. Men resten av sällskapet såg både roat och imponerat på dem. Hon ställde sig på tå och kysste Mars och suckande hördes, både av avundsjuka och sorgsenhet att någon av dem skulle dö.

Mars nickade och drog ut på kyssen för att visa att hon var hans. En av kvinnorna längre bort fångade hans uppmärksamhet med en liten vink.
"Jag måste gå och skaffa sponsorer", viskade Mars tyst åt Vicinia och började sedan bana sin väg bland människorna mot kvinnan, som lovat presentera honom åt några rika väninnor.
Vid kanten av dansgolvet blev Mars tvungen att stanna, då Elena ställde sig framför honom med ett brett leende.
"Hej!" sade hon med ett skratt och kastade sina armar om honom. Mars besvarade kramen och log mot sin äldsta vän. "Det var länge sedan." Elena tog ett steg bakåt och såg granskande på honom.
"Trevligt att se dig också", svarade Mars.
"Du ser lika bra ut som alltid. Så varför är du här på nytt? Jag visste att du skulle vinna, men jag hade för mig att du skulle återvända hem till mig." Elena putade surt med läpparna och Mars svepte henne i en ny kram.
"Planer ändras. Kom så dansar vi, du får berätta allt som hänt i tvåan." Elena tog hans hand och de gick ut på dansgolvet, alla tankar på sponsorer bortglömda.

Vicinias blick mörknade markant när hon såg hur Mars hälsade på flickan från tvåan. "Bara vänner" fnös hon irreterat. Det syntes tydligt att det var något mera. Hon hade inte märkt att sällskapet dragit sig undan från henne, tydligen såg hon inte så inbjudadne ut men klädseln, sminket och den svarta farliga blicken i ögonen.
Hon såg upp då ettans kille ställde sig framför henne. "Åå vad gör en sådan liten flicka här ensam." säger han med barnsligt tillgjord röst. "Äh håll käft om du inte har något vettigt att säga." säger hon kallt och blickar på honom. "Undra bara om du ville göra oss sällskap?" sa han och peckande på bordet där de övriga karriäristerna sagt. Dock ingen från 2an eller Mars.

"Hur är det i tvåan?" Frågade Mars och ledde Elena över golvet med lätta steg. Hon ryckte på axlarna och såg med tindrande ögon på honom.
"Som vanligt. Fast det var uppskakat efter det där du gjorde. Din far var ursinnig." Mars hade väl gissat det, så han nickade bara.
"Hur kommer det sig att Numa är här?" Frågade han allvarligare och såg stint på Elena för att kunna tyda om hon ljög. Hon tvekade innan hon svarade.
"Jag vet inte säkert. Det var många som ville delta det här året, flera av de äldre som skulle ha sin sista chans. Men då hans namn drogs upp, det var som om någon sagt åt alla att hålla sig." Mars nickade. Den någon var presidenten alldeles säkert. Elena såg på honom granskande, så Mars tvingade fram ett leende.
"Jag hade inte trott att vi skulle kämpa mot varandra i arenan", sade han och täntke tillbaka på de gemensamma träningspass de haft. Elena var en av de snabbaste kvinnorna han kände, och dessutom väldigt snabb och listig. En stark vinnarkandidat.
"Hur mår Numa?" Frågade Mars sedan tvekande. Elena slog ner sin blick.
"Han har lyssnat på din far. Jag skulle inte förvänta mig för mycket."