PRS Kkaebsong & JustAFriend

Just i den stunden var allting helt perfekt. Sjuttonåringen låg där och betraktade Max ett ganska bra slag, lyssnade på de lugna hjärtslagen som klart och tydligt hördes nu när allting blivit tyst och lugnt. De var stadiga och helt klart mindre stressade än de varit tidigare under kvällen. Det var väldigt rogivande faktiskt, lite som när man ligger och lyssnar på regnet med en kopp te kupad i händerna och en filt över knäna. Ögonlocken blev så småningom tunga, andetagen långsamma och jämna - på samma sätt som hjärtslagen som slutligen lugnade sig. Ja, Zhìyuan höll mycket riktigt på att somna. Visserligen tog det tid, man han höll utan tvekan på att glida in i drömmarnas värld. Åh, varför var han så nedrans bekväm i Max sällskap för? Vad var det som var så sjukt lockande med den andre egentligen? För slytherineleven kände sig typ hänförd varenda sekund han vistades i den jämnåriges sällskap, hur dumt det än lät. Men som tur var tog sömnen strax över och tankarna blev bortschasade. Nu var det bara att hoppas på att han fick sova ända tills morgonen och att Kiwi inte fick för sig att sätta klorna i ryggen på honom. Man visste ju aldrig med katter.

Max sa inget. Det kändes inte som att det behövdes. Tystnaden fick liksom tala för sig. Det räckte. Ord var ibland väldigt överskattade.
Det var ganska roande att se hur den andres ögonlock blev tyngre och tyngre men framför allt hiskeligt gulligt. Som ungefär allt annat med pälsberget. De små fingrarna pillade halvt frånvarande runt med några pälstester, medans ögonen på något underligt, kärleksfullt sätt blickade tillbaks på Zhìyuan. När den jämnårige så småningom verkade somna lutade sjuttonåringen sig framåt. "Godnatt", viskade han och lämnade en liten puss på den pälsiga huvudet.
Sedan fortsatte studerandet av varenda litet ansikts(päls?)drag. Även om han sett på den andre även när han varit vaken, så var det absolut lättare att se alla detaljer nu. Det var kanske fel. Men det gick inte riktigt att titta åt något annat håll. Nej, Zhìyuan var definitivt mest lockande att se på. Efter en stund blev dock även Max ögonlock för tunga att hålla uppe. Halvt medveten kröp Max ännu närmre den andre, innan tankarna helt suddades ut och han försvann in i någon annan, oklar värld. Det kändes hur som helst tryggt, bra.

Men att mysigt har ett slut. Med ett ryck for han upp. Kallsvettig och hyperventilerandes som så många gånger förr. Panik.

Det kom inte som en överraskning att Zhìyuan vaknade när Max plötsligt satte sig upp i sängen, till synes extremt stressad och alldeles kallsvettig. Till en början kunde han inte undgå att vara lite bitter över att ha blivit väckt, men när han insåg hur upprörd den andre verkade vara försvann den känslan på mindre än en halv sekund. Plus att gryningen började nära sig någonstans borta vid horisonten, vilket betydde att han ändå skulle vaknat om inte allt för länge. Snart skulle kroppen med andra ord gå igenom ett helbete igen - härligt. Varsamt började han stryka över Max rufsiga lockar, sedan försiktigt över en av axlarna där han slutligen vilade huvudet. Troligen så led den andre fortfarande av minnena från branden som förde med sig mardrömmar och en massa annat hemskt. Det var åtminstone vad Zhìyuan föreställde sig, även om han aldrig varit med om någonting liknande själv. Egentligen hade han väl bara varit med om två riktigt traumatiska upplevelser: natten han blev biten och den först fullmånen därefter. Nu kom han förvisso inte ihåg särskilt mycket, men känslorna från de två nätterna hängde kvar. Att behöva genomgå en sådan smärta när man är så liten, utan att ha någon av föräldrarna där..att vara alldeles ensam utan att veta vad det var som hände med en..tja, det var ganska brutalt och hemskt. Dock kunde ingenting av det ens jämföra sig med det som Max tvingats genomgå. Livet var verkligen inte rättvist alls, eller hur? Det spelade ingen roll vare sig man var den vänligaste eller mest vidriga personen på jordklotet eftersom livet ändå behandlade båda likadant när det kom till kritan.

Vänta nu, delade han säng med en varg? Var han inte rädd för vargar?
Det tog några sekunder innan Max trötta och panikslagna hjärna hann någorlunda ikapp med tänkandet. Allt blev betydligt dimmigare än i vanliga fall när paniken tagit över den lilla kroppen. Hur som helst så började den sakta men säkert informera sjuttonåringen om allt det där han skulle vetat om han inte varit panikslagen. Vargen bredvid dig är Zhìyuan, en varulv för övrigt. Och du är inte rädd för honom, seså, börja inte panika över det med. Fokusera på drömmen.
Kiwi, som som vanligt vaknat även hon, kom och började stryka sig längs med den andra armen, som inte Zhìyuan lutade sig mot. Hon slickade, som på rutin bort, de små strimmorna av tårar som uppenbarade sig på de lätt fräkniga kinderna.
Andas andas andas. Jodå, det dröjde en stund men tillslut började andningen lugna sig och dimman började skingra sig. Max, som panikartat greppat tag om en av de stora tassarna, lossade nu på greppet en aning. Kramade fortfarande om den, men inte hårt. Försiktigt lutade han huvudet mot den andres och tog några djupa andetag.

Du, allting är okej..även om det kanske inte är det rent känslomässigt, så svär jag på att det inte finns någon eld här, utan bara en stor, gosig Zhìyuan som inte kommer att gå någonstans. Bestämt kravlade sjuttonåringen sig närmare Max, även om han kanske borde ha dragit sig undan. Inte för att han kände att det var nödvändigt att ge den andre luftrum i det ögonblicket, för det kändes det som om han redan hade, utan för att minuterna tickade på. Räckte det inte med att hufflepuffeleven typ tvingats bevittna den smärtsamma processen en gång? Jo, jo det gjorde det definitivt. Men det kunde vänta. Sträva emot så länge du bara orkar för att kunna agera nallebjörn. Förr eller senare skulle det ju däremot inte gå längre och kroppen skulle ta saken i egna händer. Egen vilja? Vad fan är det egentligen? Om Zhìyuan haft någon sådan så hade han inte fått för sig att genomgå allt det där hemska bara för att sedan kunna tassa omkring på fyra ben i en natt. Då hade det snarare handlat om veckor eller ännu längre. En natt dock? Väldigt ovärt och kortvarigt, just med tanke på hur förskräckligt vidrig hela processen var. Sjuttonåringen sneglade upp mot Max med stora ögon en kort sekund, innan de gled tillbaka över den mörka salen.

Kiwi tassade med trötta steg bort mot änden på sängen igen och kurade ihop sig till en liten boll. Det var någon annan som tog hand om hennes uppdrag och personen som (oftast) gav henne mat. Hon var så trött att hon inte ens orkade bli arg eller avundsjuk. Den feta lilla fluffbollen förstod mycket. Mycket som hon inte borde förstå. Men det där med att katter var nattaktiva och borde springa runt och jaga möss nattetid, ja det var något den lilla hjärnan undgått att förstå. Hon sprang ju runt hela dagarna, nu ville hon ju bara ha återhämtning, duh.
När Zhìyuan kom närmare slingrade Max de smala armarna kring nallebjörnen. Fortfarande med huvudet lutandes mot fluffet intill. Han kunde inte borra ner ansiktet i pälsen. Nej, inte än. Andningen kunde inte gå från panik till normal nivå så snabbt. Det tog en stund, och då krävdes luft. Nåväl, det hindrade honom inte från att krypa ännu närmre den jämnårige. Typ så nära det bara gick.

Ännu en gång trivdes Zhìyuan något alldeles förfärligt bra, och han hade utan tvekan kunnat sitta där resten av dagen. Men nejdå, så bra skulle det hela minsann inte få vara. Efter några minuter - några rofyllda, lugna minuter - började benen klaga och huden klia. Det där var helt klart ett tecken på att det var dags att genomgå ett helvte igen. Försiktigt lirkade sjuttonåringen sig loss från Max grepp och fann sin väg ner på golvet med ett litet missnöjt gnällande. Fan, varför skulle det hela göra så förbaskat ont? Slytherineleven knep ihop ögonlocken och försökte fokusera på någonting annat, till exempel att inte skrämma livet ur den jämnårige. Allt det där knakandet var allt annat än trevligt. Men så småningom gled benen slutligen tillbaka in på sina ursprungliga platser och pälsen försvann inom loppet av några sekunder. I slutändan var allt som fanns kvar en utmattad, lätt kallsvettig Zhìyuan som inte hade några kläder på sig. Och så låg han typ snett framför Max också, även om den andre befann sig uppepå sängen och inte nere på golvet.
”D-du kan inte t-typ tänka dig att ge m-mig ett t-täcke eller s-så?” Undrade han och slingrade armarna omkring benen, kurade ihop sig till en liten boll. Usch, han kände sig så sjukt ynklig och patetisk. Pinsamt.

Först förstod inte Max varför den andre lämnat. Hade han gjort något fel? Varit för närgången? Fast sedan satte det där hyfsat välbekanta knakandet igång och då blev det ganska uppenbart.
Kanske borde hufflepuffeleven ha tittat bort, gömt sig under täcket. Men det gick inte. Nej, inte när den jämnårige fick genomgå det där. Inte för att Max var skadeglad. Inte för att han tyckte om att se andra ha ont. Nej, han ville förstå. Försöka förstå. Och kanske vänja sig. För som sagt, det var smärtsamt att se på men det var med största sannolikhet ingenting i jämförelse med vad Zhìyuan kände i det läget.
Försiktigt fick fötterna komma i kontakt med det kalla stengolvet. Han tassade med små steg fram till slytherineleven. Fortfarande lätt darrandes efter drömmen men troligtvis inte heller där i närheten av Zhìyuan, som satt och huttrade på golvet. Lugnt böjde han sig ner och placerade en hand på den andres axel. Ja, fy vad kallt det borde vara att sitta sådär. Max frös ju lite han med och då hade han ändå en pyjamas och var inte van vid att bära päls.
"Kan du krypa ner i sängen? För det är redan uppvärmt där, så kan jag hämta ett till täcke", sa han tyst och lugnt, innan han reste sig igen. Utan att invänta svar tassade han iväg och hämtade täcket från sängen intill.

”J-jag har inga k-kläder”, huttrade Zhìyuan missnöjt, men lyckades ändå kravla sig upp i sängen, när Max vänt ryggen mot honom. Det svarta håret låg spretigt över huvudet och luggen hängde rätt ner i ögonen på sjuttonåringen. Han såg helt enkelt lite ut som ett troll - ett väldigt smalt, blekt troll med tomatröda kinder. Usch, han skämdes så mycket att till och med öronen började bli rosa. Irriterat började han slå över ansiktet, försökte halvt desperat att få ner rodnaden som bara verkade stiga mer och mer. Helvete. Max hade sett precis allt, eller hur? Med andra ord hade den jämnårige precis bevittnat det som Zhìyuan skämdes mest över av allt han tyckte var pinsamt med sig själv. Processen var ju inte precis en skön syn, med allt det där knakandet och gud vet vad.
”Såg du allt eller var du vänlig nog att titta bort?” Undrade slytherineleven lågmält och drog täcket tätare om den darrande kroppen, samtidigt som han gled ner mot de bekväma kuddarna. Tillslut hade han glidit ner så pass långt att bara ögonen stack upp över kanten på täcket. De hade ännu en gång blivit sådär maniska och gigantiska, bara allmänt stirriga. Det var så illa att han inte ens brydde sig om att blinka. Åtmsintone inte förrän ögonen började svida och blev alldeles torra. Men ändå, konstigt som fan.

"Jag vet", mumlade han tyst. Jodå, tro det eller ej men Max hade faktiskt lagt märke till det. Det där med nakenhet var inget sjuttonåringen väl var sådär superbekväm med, men det kunde varit värre. Ja, han var trots allt hyfsat van. Även om han själv var lätt pryd och försiktig när det kom till att visa sig själv, så hade bröderna och rumskamraterna tänkt likadant. Max hade fått se. Det var liksom svårt att undvika när man levde så tätt på varandra. Och så var han ju rätt så intresserad av att ta hand om skador och liknande vilket gjorde att han ofta mer såg på kroppar på ett medicinskt vis. Som något att vårda. Kanske lät skumt, men äsch.
Det var ingen tvekan om att det var synd om Zhìyuan. Han såg ut att frysa något förfärligt. Max tassade fram mot sängen Kiwi och den jämnårige låg i. Han la täcket över det andra och stoppade omsorgsfullt om den andre.
"...Jag såg", svarade han osäkert och bet sig löst i läppen. Varför hade han inte bara vänt bort blicken? Zhìyuan verkade ju uppenbarligen inte tycka om att Max sett. Inte som att hufflepuffeleven dömde honom direkt, men blä, skuldkänslor.