prs yehet & kkaebsong

Joshua nickar lätt instämmande.
"Det har du väl rätt i," svarar sextonåringen, hör hur den andres mage skriker efter föda. "Okej, visst. Lite skum är du," Joshua sätter sig ner på sängen igen och drar en hand genom de prydliga lockarna. "Du borde nog äta något, vet du när madam Pomfrey kommer med frukost?"

Zihao fingrade fundersamt på sin mage med ögonen fästa på Joshua.
”Det har jag faktiskt ingen aning om, det börjar väl bli dags snart kan man tycka”, sade han. Ögonen smalnade sedan plötsligt och han pekade ohyfsat mot sextonåringen.
”Och du, du ska ta mig fan äta någonting”, fortsatte han. ”Jag kommer tvinga dig, vare sig du vill eller inte.”

"Hmh... vet du hur mycket klockan är?" undrar Joshua, som inte har någon aning om hur mycket tid han har till sin första lektion. Ryggen faller mot madrassen när han hör den andres ord, sluter ögonen och gnäller till. "Men jag är inte hungrig," påpekar sextonåringen, som vet hur urlöjligt det kan vara i den andres ögon och öron. Joshua drar till sig sin katt och burrar ner ansiktet i hennes päls. Känner hur Mimmi spinner och lugnet som sprider sig över kroppen. Gud vad han älskar det ljudet.

Med en uppgiven suck, slängde Zihao sig ner ovanpå madrassen. Han blängde ut genom fönstrena intill. Den här gången tänkte han inte ge med sig, aldrig i livet.
”Nej, du får väl skaffa dig en klocka?” Föreslog han med en kylig underton. ”Och du är visst hungrig, du har bara inte insett det än”, gnatade han vidare och rullade över på rygg, så att blicken riktades upp mot taket.

Joshua låter blicken vila på den äldres ansikte i tystnad, känner sitt hjärta sjunka en aning av den märkbart kyliga tonen. Kanske han inte borde ha sagt någonting.
"Ja, jag får väl det." suckar sextonåringen och sätter sig upp, drar åt sig sin sönderslitna skjorta. Att gå runt med den skulle höja några ögonbryn, och kanske en kvarsittning eller två, vilket han inte vill. Han får helt enkelt gå och byta om. "Okej, du vet bäst." Atmosfären är aningen obehaglig, Joshua hade inte haft i avsikt att göra Zihao irriterad. Vilket han verkar ha gjort. Blicken vilar på golvet en liten stund innan han drar sin kofta över och tar sin väska i handen.

Zihao satte sig upp i samband med att Joshua gjorde sig redo att lämna sjukhusflygeln. Sittandes i skräddarställning, vaggade han fram och tillbaka med de fortfarande smala ögonen fästa på sextonåringen. Han hade inte avsiktligt menat att låta så bitter och vresig, men den andres motvilja till att äta, trots alla deras långa konversationer om just det ämnet, fick humöret att ofrivilligt sjunka drastiskt.
”Ska du gå eller?” Frågade han och huvudet föll lätt på sned. ”Utan att ge mig en puss? Fan vad ohyfsat”, klagade han och putade med läpparna, i ett försök att gottgöra för sitt dåliga humör.

Med ett bittert litet leende masserar Joshua sitt nyckelben, blicken fäst på sina klädda fötter. Kanske det är dumt av sextonåringen att reagera på det viset, men han kan inte hindra sig själv. De två eleverna hade trots allt pratat om ätandet innan, och Joshua vill göra Zihao glad, men det är bara så mycket svårare en så.
"Jag hade tänkt det, måste göra mig iordning lite," svarar Joshua med låg röst, undviker att se på den äldre eleven liggandes bakom sig. "Jag kan vara rätt ohyfsad ibland."

Orden sköljde över Zihao likt iskallt vatten och de redan smala ögonen blev på något sätt ännu smalare. Han blängde på den yngre eleven ett slag, under tystnad. Hur hade allting lyckats gått från att vara helt perfekt till det här?
”Jaha, ha det så kul”, muttrade han och började irriterat pilla med underlakanet för att inte råka göra någonting dumt. ”Vet du vad? Skit i att komma tillbaka om du inte äter.” Troligen var det aningen för hårt, men han förstod inte Joshuas situation fullt ut och därför kunde han inte heller hantera den på ett bra sätt.

En rysning följer ryggraden, som en ilsken stöt. Joshua önskar att han kunnat gå tillbaka några sekunder, berätta att han tänker äta och att allt är fint. Men det går bara inte. Den ilskna tonen i den andres röst får Joshua att vilja sjunka genom golvet och aldrig komma tillbaka.
"Okej.." viskar han bara, rösten darrar en aning. Sextonåringen känner sig patetisk och hemsk över det som händer. "Bara så att du vet, om jag kunnat äta och samtidigt må bra, och inte hata mig själv för det, skulle jag göra det. Det tar sin tid, okej? Jag kan inte plötsligt bli frisk och kry och äta utan några bekymmer. Även om jag vill göra dig glad och stolt, så går det bara inte." Joshua tar ett djupt andetag, nävarna tar ett starkare tag om portföljen. "Men jag ska inte komma tillbaka." han ställer sig upp från sängen, och tar försiktigt upp Mimmi i sin famn.

Pang. Ilskan som nyss kokat inom Zihao ersattes nästan genast med skuldkänslor. Han hade allt annat än tänkt sig för innan han sagt de dryga, på gränsen till oförlåtliga, orden. Flera gånger öppnade han munnen för att säga något, men inte ett ljud kom ut. Istället satt han där i sängen, med läpparna aningen särade, och såg extremt dum ut. Ögonen blev med tiden glansiga, både på grund av att han suttit och stirrat på Joshua alldeles för länge, men även eftersom han ångrade sig något alldeles förfärligt. Nej, gråta fick han absolut inte göra, det skulle bara göra saken ännu värre. Istället vände han bort ansiktet från sextonåringen med blicken sänkt. Jag menade inte det där, ville han säga. Men de orden förblev osagda.
”Bara...ät någonting”, bad han tyst, utan att vända sig om.