We are left, they disappeared. (Rollspel)

"Vill du veta?" Frågar Simon och ger rummet en blick. Tänk om de lämnade det och så försvann det?

"Jag hade antagligen inte släppt in dig i mitt liv ändå. inte för att jag har något emot dig snarare för att jag inte ville att någon skulle få veta, det är bara Nathan som vet" säger han och ser på bilden av sin kompis med de gåra håret och lila ögonen och ler lite och ser sen på Thomas när han tar hans hand men han tar inte bort den, det känns tryggt att han någon i huset som han faktiskt kan prata med

"Visst", sa Nemi och svalde. Hon gick fram till dörren och la handen på handtaget. Sakta tryckte hon ner det och öppnade det.

Simon kom strax efter och såg att de var i en spiraltrappa.
"Vi är tillbaka." Säger han och tittar snabbt bakåt. Dörren är kvar. Kanske kommer den stanna där också.

Thomas nickar förstående och ler större då han inte tar bort handen. HAn vet inte riktigt vem Nathan är men det är väl någon kompis till Nikki.
"Jag skulle nog göra samma sak som du om jag var i ditt ställe. Jag skulle nog få konsekvenser men det skulle jag strunta i i det ögonblicket" säger Tom .

"Ja", sa Nemi och svalde, gav dörren en sista blick och började gå ner för trappan.

"Det var vad jag gjorde, det var lättare än att vara utanför också" sa Nikki och torkar tårarna "tack" säger han till Thomas och sätter sig upp utan att släppa Thomas hand och ser på bilderna igen och suckar, han borde verkligen ta ner dem. Mokona hoppar upp i hans knä och han klappar vargen och ler svagt "jag ber om ursäkt för att jag är så jobbig, det var inte meningen att du skulle få reda på allt det här" sa Nikki till Tom och drar lite i tröjarmen

Simon går förbi Nemi och ned för trappan. Han ser ingen och antar att alla har gått till sitt.

((Hur kan han se dem? Dem har stängt dörren ))

Thomas rycker på axlarna och ger honom en 'det gör inget'- blick. "MEn känns det bättre då?" frågar Tom då det brukar kännas bättre när man har släppt ut det som tynger ner en. Det hade han själv ju gjort, fast det tyngde ju inte ner honom precis.

"Jag vet inte, jag gråter ju varje kväll och det funkar inte längre, de känns inte bättre och de var då jag började skär..." Nikki stannade mitt i meningen och stirrade rakt fram
"Tack för att du lyssnade" sa han vänligt men såg fortfarande inte på Tom