Någon som vill rolla Hungerspelen?

"Vill ni?" sa hon förvånat och tänkte sedan att de faktiskt sett henne i föregående spel och säkert gissa sig till att Mars hade tränat henne. Om inte annat så syntes det. Hon nickade och såg på hanns osmakliga rosa klädnad, men plymer och tjaffs. Och med en sista mörk blick på Mars och flickan följde hon med honom till bordet där de andra satt.
De andra nickade och hon såg på dem alla i tur och årdning. Egentligen kännde hon synd för alla dessa barn som tränats hela sitt liv och inom en snar framtid säkerligen slaktas, dock kunde någon av dem vinna.
Hon satte sig längst ut på en av bänkarna, ty hon tänkte inte gå ihop med dem. Men skulle Mars överge henne, nu när han åter fick sin forna flickvän?

Låten slutade och orkestern stämde upp en ny melodi. Mars ledde dock Elena bort från dansgolvet. Han lyfte förvånat på ögonbrynen då han fick syn på Vicinia, där hon satt med de andra karriäristerna. Även Elena märkte henne, och såg missnöjt på flickan.
"Vad ska du göra?" Mars såg ner på henne och uppfattade allvaret i hennes röst.
"Jag vet inte." Med Vicinia, Numa, Elena och sig själv i spelen visste han inte hur han skulle kunna rädda dem, ens en av dem. Och hur skulle han kunna välja?
Mars gick över till bordet, åtföljd av Elena. Han satte sig bredvid Vicinia och log osäkert mot henne.

Vicinia såg på Mars men besvarade inte hans leende. Dock var det ganska roande att se honom osäker. Ögonen blixtrade hotfullt mot honom. "Varför har du inte sagt något? Om henne?" sa hon och nickade åt flickan vid hans sida. Det var så tydligt att de var eller hade varit mer än vänner och flickan hade fortfarande känslor för honom. Men hade han det för henne?

Mars insåg för sent att Vicinia var arg och han kunde inte längre rymma från situationen. Elena gav honom en klapp på axeln och satte sig på andra sidan av bordet för att engagera sig i konversationen.
"Jag trodde inte det skulle behövas", ursäktade han sig med låg röst. "Förlåt. Det var då, jag älskar henne inte längre." Mars hoppades att det han sade var sant, men då de dansade hade han känt sig lika lycklig som under deras tid i tvåan. Men det var antagligen bara glädjen att träffa en gammal vän han känt.

"Jasså? det såg ut som något annat när ni dansade." morrade Vicinia fram med samanbitna läppar. Hon ville tro att det var sant det han sa, men hon hade sett vad hon sett och det var inte lätt att förneka.

Mars suckade och masserade tungt sina tinningar. Att kvinnor kunde göra livet så svårt.
"Hon är en gammal vän och har varit mer, men inte längre, inte sedan jag träffade dig." Mars sträckte sig efter hennes hand. "Du behöver inte tro mig, men jag är här för din skull, inte hennes."

Vicinia nickade men sa inget, men tog hans hand i sin. "Okej då." säger hon allvarligt och synar tjejen från 2an. "Så vad heter du?" säger hon undrande utan en tillstymmelse till sitt vanliga glada jag. Och såg sen på de andra som såg på dem och insåg vart hon befann sig och vart hon räknades. Tanken hade inte slagit henne, men hon räknades till karriäristerna nu.

Mars log och vände blicken till Elena då Vicinia tilltalade henne. Hon lade på sig den kalla masken som så ofta sågs på karriärister och svarade med sitt namn.
"Bry dig inte om henne. Ingen av dem är van att få mer motståndare de faktiskt behöver bry sig om", viskade Mars i Vicinias öra.

Vicinia bara höjer på ögonbrynen till svar. Hon gillade inte det totalt kalla ansikte karriäristeran fick. Dock visste hon att det var så, och Mars hade faktiskt varit så i början han med.
"Motståndare att bry sig om?" sa Vicinia undrande.

"Jaa, du vet. Ingen av dem, oss, ser barnen från de andra distrikten som någon att räckna med i slutkampen. Det är de fem andra karriäristerna man måste fokusera på, men nu har vi ökat antalet till sju för var och en av dem att vara försiktig med", förklarade Mars med ett roat leende, nöjd över att Vicinia glömt bort Elena för en stund. Han sträckte sig efter ett glas av den starka whiskeyn han druckit mycket av på sin turné.