Privat Rollspel

Lianne hade sett så mycket. Mycket som inte var tillåtet, och hon hade fått ett uppdrag utav Ödesgudinnorna. Plågoandarna skulle komma, en till dem var, och de var ganska tydligt vem hon fått som uppdrag att mörda. Annars skulle Eris få de ännu för lätt med ännu ett världskrig. Men tårarna slutade inte komma och de skjortan som Envy bar blev alldeles våt. De var först när fönstret inne i köket blev krossat som hon krampaktigt släppte taget om Envy för att vända sig om mot mannen som kom för att hämnas på Wrath. Han var tvungen att dö och hon skulle döda honom. Han hade redan dödat fler människor än hon och orsakat ett världskrig. Hon drog fram nålen och kastade sig emot honom.


Wrath kunde inte tro sina ögon. Hans herre var här, och nu kastar sig en liten flicka emot honom för att döda honom. Orakel eller inte, hon hade inte en chans.

Slag och sparkar, undvika och slå till. Alla stod som paralyserade och tittade på, och ingen rörde på sig för ens när Lianne körde nålen i ögat på honom.

Envy står som paralyserad innan en mjuk hand läggs på hans axel. Envy snurrar genast runt redo för att slå till om det behövdes. Men fryser.
"Ner med händerna, imbecill." Flinar Mabel elakt mot honom med samma översminkade ansikte som när hon dog. Hon som dog av sin egen girigbuk. Den som aldrig höll snattran annat än på natten. "Kom hit." Fortsätter hon och pekar mot Greed, utan att se på honom. Men han kommer direkt. Han har inget val.

Ingen annan verkar märka Mabels ankomst, Odette är som hypnotiserad. Mannen som just kom in bar på så mycket hat i en kropp. Det bubblar i hela henne att försöka få ut det på något sätt, men hon är helt uppslukad av slagsmålet. Vilket de övriga också verkar vara.

Well? Vad hände? Vet inte om ajg orkar skriva om allting igen.. ähum? Så kan vi typ köra ifrån igår? Hann du läsa mitt senaste inlägg?

Ja, det funkar. ^^
Japp, långt och fint. :3 Men jag antar att du inte han läsa mitt? owo

Nejp... ehe... Kan du skriva om de då?

I'll try. XD
---------------

Odium ser på dödsängeln i någon sekund, innan hon känner en förnimmelse av ett igenkänt hat. Mordiskt inriktat. Skrämmande på ett sätt. Det går kalla kårar igenom hela kroppen, som om hon borde vända sig om, se vad det var. Men andra tankar stoppade henne från det. Men med tanke på vilka som dykt upp hittills, Dödsängeln, Hitler och nu märker hon Mabel, så borde hon inte oroa sig så värst. De hade ju sagt tre. Fast sedan hade det kunnat bli fler. Odium känner sig ändå relativt lugn.
"Länge sedan, Charlotte." Mumlar en smått hånfull röst intill hennes öra, hon spärrar snabbt upp ögonen och ska precis till att vända sig om när hon känner hans välkända grepp om hennes arm. Jack The Ripper.

(Woohoo, dramatic. Det var inte så dramatiskt i första inlägget, what happend to me? O_O)

Jason möter sin fars blick. Den är hård och elak och han återgäldar det. Han öppnar munnen för att svara på hans kommentar, när han plötsligt känner närvaron.
Hans plågoande har kommit, de vet han. Närvaron syns och känns tydligt.
Vad förväntade han sig? Han hade ju inte levt lika länge som alla andra!
Jason vänder sig om och möter Odettes största mardröm. Mannen han inte vill jämföras med på något sätt, som har misshandlat henne på alla sätt och vis.
"Trevligt att mötas. Jack." svarar han lite smått ironiskt. Även om plågoandens blotta närvaro till honom, ger honom rysningar!

"Hallå!" Skrattar Jack, det låter inte normalt, för det är inte normalt att skratta som han gör. "Stå still." Viskar han åt Charlotte som fryser omgående. Det är skrattretande lätt att bara återgå till att beordra henne till vadsomhelst. Precis som han gjort då de träffats första gången. Han går framåt, något steg och lämnar demonen bakom sig när han betraktar pojken. Egentligen är Jack cirka 7 år äldre än honom. Men alkohol och mord tar hårt på en man som Jack.

Pride ser på den smått föråldrade mannen, man ser på honom att han utsatt sin kropp för mycket. Ändå verkar han ha blivit smittad av Odium, så mycket hat som cirkulerar i hans system. Mannen har mörkt hår och Pride kan inte riktigt urskilja ögonen under skeppsmössan han bär. Men han gissar att de inte ser så värst trevliga ut.

"Jag antar att du har haft de lite jobbigt de senaste åren som... död?" Jason ler. "För du ser lite sliten ut? Skulle du ha något emot att jag växlar några ord med Charlotte i enrum?" Jason hade sedan länge lagt de namnet på minnet. Han visste att de var vad han egentligen verkligen inte skulle kalla Odium, men han tänkte att inleda en diskussion med Jack om vilket namn som var bäst kanske inte var på topp 10 just nu...

Fredric ler. Hans son kanske inte är en total idiot ändå, för han verkar inte behandla slöddret till plågoande så osmart. Lika bra att vara i god för honom.
"Har du saknat mig, gullet?" Böjer han sig fram och viskar i Lusts öra. Doften av hennes personliga parfym, åtrå, sköljer över honom när han håller henne emot sig. Hon är ju trots allt Lust.
"De vore ju trevligt för dig om du fick ett trevligt svar. Synd bara att trevliga svar inte är min specialitet!" Väser Lust och rycker sig ur hans armar.

"Nahh, lite tråkigt. Men visst. Charlotte, kom tillbaka snarast." Säger Jack och Odium överväger att bita sig själv, hon hatar honom. Hon hatar honom så mycket, men hon får inte göra något åt det. Istället tar hon bara några snabba steg, för snabbt förbi Jack, och tänker följa efter Jason beroende på var han går. "Just det, Charlotte? Jag kan glädja dig med att jag inte är här för att plåga dig." Hon ser honom inte, men hon vet att Jack ler, även om han inte kan le. Hon misstänker att han aldrig lärt sig hur man gör.