PRS Kkaebsong & JustAFriend

Samtidigt som orden letade sig in genom Zhìyuans öron, blev ögonen smalare och smalare. Varför hade Max absolut varit tvungen att titta? Hur svårt hade det varit att bara vrida lite på huvudet och titta på något annat? Eller bara att stänga ögonlocken? Sjuttonåringen suckade inombords, innan han gled upp med hakan över täcket och slingrade armarna omkring benen.
”Vadå? Var det intressant att kolla eller? Så äckligt och vidrigt att det inte gick att titta bort?” Undrade han kallt och snörpte på munnen. Greppet om benen hårdnade en aning och blicken vändes tvärt mot ett av fönstren istället. Utanför hade ljuset börjat sprida sig över skolområdet, även om det var väldigt subtilt och knappt märktes. Zhìyuan däremot, han märkte det klart och tydligt. Förr i tiden hade han suttit och väntat på de där små tecknen, som indikerade på en ny dag. Nu hade han däremot hoppats på att den aldrig skulle komma. På så sätt hade han ju sluppit visa sin absolut svagaste sida inför Max, vilket helt klart hade varit att föredra.
”Förlåt..jag menar inte att vara så snäsig”, mumlade sjuttonåringen efter en stunds tystnad och sneglade bort mot den jämnårige. Sedan makade han lite på sig, klappade försiktigt bredvid sig på den mjuka madrassen. ”Känner mig jävligt elak som typ kom och stal sängen, även om jag typ gjort det hela natten..äsch då..” Det var som sagt inte slytherinelevens fel att pälsen var så fluffig och kroppen så rackarns stor. Om det var ett problem för den andre så fick han fan skylla på Zhìyuans föräldrar.

Max bara stod där, på det kalla stengolvet, och kände sig dum. Så himla dum. Varför kollade han inte bara bort? Ughhh, sämst är du Max. Sämst sämst sämst.
"Förlåt", sa han skamset. Ytterst svagt och försiktigt. Skämdes rejält. Han vågade inte ens möta Zhìyuans smalnade blick. Nej, stengolvet var platsen blicken fick lov att vila.
"Säg inte så...du är inte äcklig eller vidrig. Verkligen inte.", fortsatte han och lät långsamt och försiktigt blicken glida upp mot den jämnårige. Nej, personen framför var verkligen allt annat än det han nyss påstått. Det gjorde ont inombords att den jämnårige ens fick för sig att säga något sånt.
Försiktigt slog han sig ner på madrassen, där Zhìyuan klappat. Han visste inte riktigt hur situationen borde hanteras. Den var ju samma person som innan. Samma person som han bara några minuter tidigare legat tätt tätt intill. Pussat på pannan. Ja, samma person. Bara i en annorlunda form. En form som gav tillåtelse för tal. Där Max kunde förstå. Vilket ju självklart var bättre, men ändå lite skrämmande. Nåväl, seså, bete dig inte annorlunda nu. Samma person, kom ihåg det.
"Får jag krypa ner?".

”Varför skulle du inte få göra det?” Undrade Zhìyuan med ett höjt ögonbryn och makade sig ytterligare åt sidan. ”Men jag har fortfarande inga kläder och det är nog inte mycket kvar av de jag hade igår..sorgligt nog”, fortsatte han med en axelryckning och lät armarna glida över täcket, så att han kunde försöka koncentrera sig på fingrarna istället. Titta inte på Max, fy på dig. När du väl tillåter dig själv att faktiskt fästa blicken på honom kommer allting bara att gå åt helvete. Slytherinelevens mörka ögonbryn drogs ihop en aning när han satt där och pillade med täcket. Tyckte den jämnårige verkligen så? Att han inte äcklig eller vidrig? De flesta verkade ju ha skaffat sig den uppfattningen trots allt och det var inte lätt att acceptera att folk tänkte olika.
”Tycker du verkligen inte det förresten? Du vet..att jag är vidrig och äcklig?” Viskade Zhìyuan och vände långsamt blicken mot Max, med lätt glansiga ögon. Urk, allting om det där med vad folk tyckte var faktiskt väldigt känsligt. Kanske det inte alltid var självklart, men sjuttonåringen brydde sig en hel del om det där med hur andra såg honom. Förmodligen lite som den andre kände med såren, med tanke på att han varit väldigt tvekande inför att ta av sig skjortan. Äh, vad spelade det för roll? Varför ens tänka på det när allting bara blev förvirrat och dumt? Speciellt när Zhìyuan mycket väl insett att han hade ganska så löjligt starka känslor inför just Max.

"Äsch, jag vet inte. Du kanske skulle bli obekväm eller något?", svarade sjuttonåringen och ryckte lätt på axlarna innan han kröp ner bredvid Zhìyuan. Utan päls blev allt...närmare. Nu låg ju inte Max och klängde sig fast på den jämnårige, som han gjort tidigare. Nej, det vågade han inte. En bits avstånd. Men känslan var i alla fall att de var närmre. Hud mot hud liksom. Ingen päls i vägen.
Han blickade tillbaks på den jämnårige. Vidrig och äcklig? Det kändes omöjligt att förknippa de orden med personen bredvid. Tvärt omöjligt faktiskt.
"Du...du är allt annat än det. Jag vet inte vad som får dig att tro så. Om någon sagt så om dig, då har dem fel. Så otroligt fel, okej?", svarade han allvarligt och lät ena handen fara upp till ansiktet bredvid. Tummen började med ens stryka utefter ansiksdragen.

Vad höll Max på med? Varför var tummen uppe i Zhìyuans ansikte och strök omkring? Åh, huvudet var verkligen bara en end stor röra. Sjuttonåringen slöt ögonlocken i några sekunder, tog några djupa andetag och försökte reda ut allting. Ja, han gillade den jämnårige filuren som satt bredvid honom i sängen. Väldigt, väldigt mycket faktiskt. Däremot kunde han inte acceptera känslorna fullt ut, då han i grund och botten var allt annat än ett bra val när det kom till ett förhållande. Då talade han inte om Max såklart, utan om dig själv.
”De har inte helt fel”, protesterade Zhìyuan och sneglade ner på den andre, samtidigt som de vassa tänderna gnagde febrilt i underläppen. ”Du har bara sett det positiva..föreställ dig vad som händer om jag inte tar elixiret eller missar en dos. Då blir det minsann inget gulligull”, fortsatte han och vände de mörka ögonen upp mot taket istället. ”Kommer du ihåg det där du sa innan..om att du tyckte om mig och bla bla bla? Gör inte det. Tyck inte om mig.” Shit, sanningen gjorde verkligen ont, eller hur? Hjärtat som nyss rusat iväg inne i bröstkorgen hade helt plötsligt krossats till tusen bitar. Trevligt.

Visst var det sant att det troligtvis inte vore mysigt alls om den andra missade att ta elixiret, men äcklig och vidrig? Nej.
"Men då är du ju fortfarande samma person, bara inte så mysig en natt i månaden. Det gör dig inte vidrig, du kan ju inte rå för det!", påpekade Max och fortsatte strykandet med tummen. Tills den andre nämnde det där andra det vill säga. Jo, visst mindes han det. Zhìyuans ord höll inuti. Max han slutligen tagit mod till sig och berättat hur han kände och tacken blev, det här?
"Är du seriös? Så du berättar hur du känner och sen när jag förklarar hur jag känner likadant så får jag inte det?". Nu var ju Max allt annat än känslomässigt stabil så därmed hade ögonen självklart blivit blanka. Suck.

”Nej..eller jo..alltså jag vill bara inte att du ska behöva dras med någon som mig”, mumlade Zhìyuan och gjorde en grimas. ”Alltså jag vet inte, Max. Det här är så jävla komplicerat för mig och jag vet inte vad jag ska ta mig till..hur jag ska bete mig..” fortsatte han och gömde ansiktet i den andres rufsiga lockar. ”Snälla, hata mig inte.” Äsch, varför skulle Max hata dig? Du har faktiskt betett dig hyfsat under natten och agerat knähund, så han har ingen anledning till att tycka illa om dig..eller? Kanske de där sista orden förstörde allting? Dumma, dumma Zhìyuan. Fan vad värdelös du är. Det är då jävla mycket bättre när du inte kan prata och är bedårande. Och tillsammans med de där tankarna kom även tårarna, som långsamt började slingra sig nerför kinderna. Härligt, nu satt han där och grät också.

Så först sa den jämnårige att Max inte borde tycka om honom och nästa sekund var han uppe och rusade i fågelboet. Hur förvirrande var det ens möjligt att bli på en skala? Max visste inte vad han skulle säga, göra, hur han skulle bete sig. Försök att analysera. Inte överanalyserande. Bara vanligt. Zhìyuan hade nyss sagt att Max borde hålla sig borta. Och nu? Tja, nu låg den andre naken med ansiktet begravt i Max hår. Gråtandes? Jo.
Och i samband med den jämnåriges tårar satte även Max igång. Kanske stämde det där Zhìyuan sagt om att börja gråta när andra gjorde det. Fast Max tårar hade ju redan varit påväg.
"Nej, jag hatar dig inte och det är ju det som är hela grejen. Jag känner så mycket annat än hat. Och att du ens säger så sådär om dig själv...", snyftade han. Allt hade ju varit så bra och sedan nu, det här? Det gjorde bara ont. Väldigt ont.

Herrejösses. Hur hade allting lyckats gå från att vara relativt bra till det här? Zhìyuan ruskade på huvudet och lutade sig tillbaka en aning, drog fingrarna genom Max lätt våta hår i ett försök att få bort tårarna. Smart som vanligt. Istället för att torkas bort från de stökiga lockarna bäddades de bara in ännu mer.
”Men det är ju sant”, viskade sjuttonåringen och snörvlade till. ”Eller det kanske inte är sant nu, men det är mycket möjligt att det blir det i framtiden. Tänk om jag råkar göra någon illa..tänk om jag råkar göra dig illa. Du har redan genomgått så jävla mycket skit”, snyftade han därefter och lutade istället huvudet mot den jämnåriges axel. Okej, så han hade antytt på att Max inte skulle tycka om honom, men så satt han ändå där och borrade ner sig hos hufflepuffeleven? Zhìyuan var verkligen inte den mest smarta eller eftertänksamma männsikan. Dels för att han inte var någon människa, men även för att hjärnan inte fungerade så. Nope, den var en enda stor sörja av mos och känslor. En väldigt vacker blandning.

Zhìyuans kroppsspråk visade på ungefär tvärtemot det som kom ut ur munnen. Varför var han tvungen att vara så jäkla närgången. Eller det var ju egentligen vad han ville men...inte nu. Inte om den jämnårige nu inte ville ha något med honom att göra. Vilket han ju inte ens sagt, men det var Max tolkning av det hela.
"Men skit i det då. Vi kanske inte är bra för varandra. Vi kanske bara borde hålla oss borta från varandra", oförmögen att flytta på sig. Fortfarande darrandes från drömmen. Max visste inte. Visste inget. Den ända personen som faktiskt fått allt att kännas lite lättare för första gången på...lång lång tid, stötte han nu bort. Tvingades han lämna. För att den andre plötsligt ändrat sig. Ouch.