Shadowhunters PRS Emma07 och Wolfy

Rienna kliade sig lätt i nacken och log snett.
"Jodå, men vet inte riktigt än. Vi får se", sade hon. Hon visste att Isabelle brukade hjälpa till med sånt, men hon var rätt långt ifrån Isabelles klädstil så tvivlade på att det skulle bli särskilt lyckat.

Nu verkade det som om samtalet runnit ut i sanden. Åtminstone valde Aubrey att tolka det som så, mest för att diskussionen gjort henne aningen uttråkad mot slutet. Det verkade ändå inte som om hon ville ha någon hjälp då det kom till att välja kläder. Och svar på sin fråga angående p-piller hade hon också fått.
"Var är Philip någon stans?" frågade hon en kille som stod och såg ut att dagdrömma om något.

Killen rycktes ur sina dagdrömmar av Aubrey, hade helt varit i sina egna tankar tidigare.
"Philip? Öh, tror han var påväg mot kontrollrummet för en stund sen", sade han lite virrigt.

Så fort hon fått sitt svar styrde hon stegen mot kontrollrummet, stannade upp utanför och gömde sig bakom dörren för att ägna några sekunder åt att lyssna vad de pratade om först. Hon hade sett skymten av Isabelle där inne också.
"Är du säker på att det var samma runa?" hörde hon Isabelle frågade.

Philip såg på Isabelle och nickade lätt.
"Jag är helt säker. Och den måste ha kommit dit nyligen", sade han, det hördes tydligt på honom hur orolig han var för sin älskade. Han skulle aldrig klara av att förlora henne.
"Kommer svärdet ens fungera igen?", frågade han, kunde inte mycket om såna saker.

Hon himlade med ögonen då hon hörde vad de pratade om. Så det här var anledningen till varför Philip sjasat iväg henne för att prata med Rienna istället.
"Nu förstår jag varför du var så ivrig på att klä av mig kläderna. Hade du velat se runan hade du bara behövt fråga." Aubrey vände blicken till Philip då hon gått in till rummet.

Philip kände hoppet sjunka lite då han hörde Aubrey. Han hade hoppats på att kunna hålla det lite dolt för henne till en början åtminstone i hopp om att kunna få något slags försprång, men det var definitivt kört nu.
"Nej. Men om den nu är tillbaks så måste vi stoppa den, det vet du", sade han bedjande, hoppades kunna nå den del av Aubrey som fortfarande fanns där. Som hade visat sig tidigare. Visserligen hade det varit hans avsikt från början att få se ifall runan var där, men i samma stund som de kysstes hade det varit som bortblåst och han hade varit helt förlorad till henne.

Aubrey skakade lite på huvudet. Hon ville inte bli av med runan.
"Det krävdes en runa och ett slag i huvudet för att jag skulle inse vad jag egentligen går för. Det här är den jag är. Försök inte hindra mig från att träffa Jonathan eller gå min egna väg, jag vill ju inte tvingas till att skada er." Hon vände på klacken för att lämna kontrollrummet bakom sig.

Philip suckade, han kände henne och den Aubrey han var förlovad med skulle aldrig göra gemenssm sak med Jonathan. Han ville inte heller tro det om henne. Sen var ju han visserligen förblindad av kärlek också, men det hörde enligt honom inte till saken.
"Aubrey, vänta", bad han och började gå efter några steg.

Aubrey ignorerade Philip och fortsatte raka vägen till sitt rum. Hon tänkte inte stanna kvar där. Hon var säker på att Jonathan letade efter henne och kvar på institutet kunde hon inte stanna, det fanns ingen chans att han skulle kunna ta sig in där utan att någon la märke till honom. Och då skulle han bli tillfångatagen.