Not what I wanted [PRS]

Hade den äldre ännu en gång råkat varit lite för hårdhänt? Var det därför som Joshua lirkade sig ur det strama greppet? Eller berodde det på att sextonåringen var missnöjd med pojkvännen? Zihao började scanna sin hjärna efter möjliga anledningar till detta. Först var det bäst att kamma igenom gårdagens händelser, vilket inte var direkt lätt. Även om sjuttonåringen behöll det mesta av sitt förstånd och vett under fullmånarna tack vare elixiret, eliminerade det inte faktumet att han fortfarande var ett djur. Jo, han kunde förstå allt som sades och tolka uttryck och handlingar precis som vanligt, men det tog alltid extra mycket tid och ibland missade han detaljer på det stora hela. Inte nog med det hade han en förmåga att sakta glömma bort allting som hänt under natten och bara låta själva mallen vara kvar. Det var helt ärligt lite förvirrande att gå och ha minnen från två så extremt olika perspektiv. Dock så hade han en ganska skarp aning angående vad det var som gnagde inom Joshua, och helt ärligt stack det till inom honom själv också.
”Nej, det vet ju jag också”, mumlade han och ryckte på axlarna. ”Tro mig, jag vet hur man blir en varulv..minnena från min första fullmåne, från bettet..allt finns kvar”, fortsatte han och virade armarna omkring sig själv istället. ”Det är inte lätt att glömma.” Blicken riktades mot porträtthålet som öppnade sig och snart var de påväg nerför en av trapporna. Porträtten på väggarna var vakna vid det här laget och det verkade inte vara speciellt många elever som rörde sig i omgivningarna. Några steg ekade lite här och där, men de allra flesta var nog på lektioner i olika salar omkring slottet.
”Jag vet att han sa det, men att sitta och gnälla bara för att man inte kan säga förlåt räcker inte enligt mig. Let’s face it, jag betedde mig precis så som jag inte vill bete mig - som ett vilddjur. Klart jag måste be om ursäkt! Skiter i om han vill ha den eller inte, för få den..det kommer han”, konstaterade Zihao och försökte sig på att gå lite närmare den yngre. Han ville ha närhet, värme och kontakt. Nu när den andres hand inte var i hans egen, då kändes allt mest fel. Usch och fy.

Joshua tvivlar inte på det, verkligen inte. Den dagen måste vara lika inpräntad hos den äldre som tatueringen på den yngres axel. Mer, antagligen.
”Jag förstår det, ville bara förklara för dig att jag inte trodde att Christopher skulle förvandlas.” Detta kommer ut som en liten väl djup suck. Nej, det måste vara hemskt svårt att glömma bort det, att inte tänka på den dagen dag ut och dag in, däremot är det långt ifrån vart konversationen först börjat. Zihao verkar ha missförstått honom igen, vilket får axlarna att sjunka på sextonåringen medan blicken är frenetiskt fast på sina fötter. Han kan inte ens börja att tänka sig hur jobbigt och ont det varit för slytherinaren, men han håller tyst. Om den äldre trodde att det var något Joshua skulle säga att han förstod sig på, ja då får han helt enkelt göra det Det bevisar väl bara att de inte riktigt känner varandra till hundra procent än. De små klackarna på skorna ekar i det stora tomhålet. Tavlorna är tysta, alla elever är på sina lektioner vid det här laget. Om Joshua minns rätt så har han aldrig gått över trapporna i en sådan tystnad. Främst för att han alltid brukar sitta i klassrummet med alla andra. Dock är det långt ifrån lika tyst i huvudet på prefekten. Uppenbarligen har han lite lättare för att ta åt sig än Aeron, och helt ärligt är det nog tillitsproblemets fel. Han kan inte undgå att tänka på hur sjuttonåringen gnällt som ursäkt till vännen i flera minuter, medan en ursäkt till pojkvännen inte dykt upp ens när talförmågan kommit tillbaka. Som sagt, han tar åt sig väldigt lätt. Han tar det lite som en förolämpning, hur lite Zihao litar på honom när det väl kommer till kritan. Joshua får skuldkänslor för att de tankarna dyker upp inom huvudet på honom, uppenbarligen verkar det inte som något fel för den andre, och kanske det inte borde vara det.. Men nu gör det det. Och det gör faktiskt lite ont.
”Tja, du vet väl bättre än mig. Du kan väl säga förlåt när du ser honom nästa gång.” De mörka ögonen noterar hur pojkvännen i fråga börjar röra sig närmre honom. Nu är Joshua rätt frusen av sig och vill gärna bli uppvärmd, men det får hjärnan att komma på andra spår. Är det bara fysisk kontakt de har? Är den andre bara förtjust i ja.. det som hänt under gårdagen? Knasiga tankar med tanke på att Zihao följer med honom till madam Pomfrey, men i Joshuas huvud kan det mycket väl vara möjligt.

”Okej, stanna”, sade Zihao tillslut och tog ett steg rakt framför den andre, snurrade runt på stället och glodde envist ner mot den yngre. ”Jag vet..jag vet varför du är sur på mig och du har all rätt att vara det”, fortsatte han och suckade, samtidigt som blicken vandrade iväg mot ett annat håll. ”Men du måste förstå, Joshua, att jag inte är så jävla klipsk under fullmånarna. Helt ärligt brukar jag vara ganska så stendum och..jag tänkte inte, förstår du? Det var den enda teorin som min lilla ärthjärna kunde snappa upp och det har ingenting att göra med att jag inte litar på dig.” Orden var desperata och sagda med eftertryck, på en nivå som de förmodligen inte riktigt lyckats nå innan. Han ville att Joshua skulle förstå, att han skulle inse att sjuttonåringen inte litade lika mycket på någon annan i hela världen. Med ytterligare en suck skakade den äldre på huvudet och fortsatte att stirra blankt mot de tusentals tavlorna som hänge på väggarna. Det här skulle säkert kunna bli ett problem för dem, att Zihao var ungefär lika smart som en sten. För att inte tala om det faktum att sextonåringen inte litade på att pojkvännen i fråga litade på honom. Jösses, det var en enda stor röra och då var det ändå en underdrift.
”Du måste försöka lita på att jag litar på dig, för det gör jag verkligen”, avslutade han tyst och virade armarna ännu hårdare runt överkroppen. Tröjan han bar var alldeles för stor, byxorna likaså. Skorna, till råga på allt, existerade inte ens. Han hade ganska stora fötter och tja, att stjäla någons skor kändes bara fel. Efter den andres besök hos skolsystern skulle han nog kila ner till fängelsehålorna och byta om, kanske sätta på sig någonting lite mer stilrent och snyggt för en gångs skull. ”Kan du lova det? Snälla? För jag klarar inte av att du går omkring och är sårad och sur på mig. Hade jag inte litat på dig hade jag inte ens så mycket som tänkt på att krypa ut från täcket. Banka in det så gott det går.” Zihao tog ett steg tillbaka och bet sig själv i underläppen. Fan, nu hade han gjort sådär igen - tonat upp sig över gryffindoraren. Fast det var ju inte med mening och inte heller var det hans eget fel att han var så förbaskat lång. ”Jag tänker inte gå, så försök inte ens schasa bort mig.” Ännu bättre - envis som in i helvete. Jovars, nu hade armarna lagts i kors över bröstet istället och uttrycket som strök sig över ansiktet var beslutsamt. Det spelade ingen roll hur sur Joshua var på honom. Nope.

Uppenbarligen hade Joshuas onöjda energi varit mer läsbart än han trott. Helt ärligt förstår han det som sägs, han förstår att det varit den enda rimliga teorin som kommit till Zihao under en sådan stund, och ja.. det är förståeligt. Att Aeron skulle ha en lillebror som är varulv är nog inte det första möjliga svaret som slår en. Hur som helst, det var nog inte det som gjort mest ont. Utan mer faktumet att de inte har den konversationen förrän nu, och att en ursäkt inte blivit sagd än. Nu kan det nog ses som hemskt löjligt att sextonåringen är lite upprörd över det, men efter all brist på tillit i sina förhållanden så orkar han nästan inte satsa längre. En ursäkt är liksom ett steg över den där tröskeln, bort från incidenten. Sen sårade det även lite att han lågt och gnällt till Aeron som ett skrik för förlåtelse, men endast blängt på pojkvännen för att komma på en ide till att gömma lurvet när de andra skulle komma in. De mörka ögonen granskar de skarpa ansiktsdragen, noterar den desperata rösten. Som ändå inte kan få ut sig en ursäkt.
”Jo, jag litar på att du litar på mig,” svarar han långsamt och utdröjt. Däremot tystnar han så fort sjuttonåringen säger det sista. Lova? Löften verkar bli slängda här och var när det kommer till dem, för hur ska Joshua bara slänga små faktum genom fönstret utan att kolla ner på dem igen? Det går liksom inte, den överanalyserade hjärnan är van vid brist på tillit, och kommer antagligen rota efter varje litet tecken på att det stämmer än en gång.
”Banka in det så gott det går?” Upprepar prefekten med höjda ögonbryn innan han skakar på huvudet. Kom igen nu Joshua, bli inte arg. Inte arg, snälla inte arg. ”Faktumet är Zihao att du trodde så om mig från första början, jag förstår att du inte kunde komma på någon annan förklaring, men..” Nej, han stannar upp igen och börjar röra på benen. Just nu låter det där mötet hos madam Pomfrey väldigt frestande. Hade lilla Joshua blivit avskräckt av siluetten som tonat upp sig över honom? Siluetten som välkomnar dumma minnen med öppna armar? Jodå, det hade det. Så därför tar han hellre konversationen medan de rör på sig. ”Jag har inte försökt schasa bort dig en endaste gång, du verkar bara inte förstå varför jag blivit upprörd från första början.” Nej, i grund och botten är det ju inte bristen på tillit som stör honom mest. Han har själv tillits problem, han skulle antagligen ha tänkt likadant. Däremot, det här med ursäkter och inga ursäkter. Det stör honom. För om de inte går igenom ett bråk kommer det bara byggas upp ännu mer, tills det blir en stor förbaskad hög som de aldrig kommer kunna ta itu med.

Det kanske inte var särskilt svårt att inse hur trögfattad Zihao var. Ordvalen var allt annat än bra och det tog några extremt långa sekunder innan han ens fick en idé angående vad det var Joshua egentligen ville ha sagt. Snarare fick han väl äntligen vett nog till att börja lyssna mellan raderna, eller hur man nu skulle beskriva det. Han hade gjort precis som han brukade - virra bort sig själv i en hel hög med ord, bara i ett försök att smita undan från skulden. Men nu, nu han den minsann ifatt sjuttonåringen som blev knäpptyst. De rörde på sig igen. Bra, nu var det inte bara den där ursäkten som var problemet, utan även det faktum att han tonat upp sig som ett jävla höghus framför sextonåringen. Att slå sig själv riktigt hårt lät helt plötsligt väldigt lockande. Hur i all världens namn lyckades han vara så pass seg egentligen? Seg som in i helvete, rent utsagt.
”Förlåt”, viskade han skamset när de slutligen vek in i korridoren som ledde mot sjukhusflygeln. ”Jag beter mig fortfarande som ett as, eller hur? Försöker förklara bort mig på alla möjliga sätt och vis utan att ens be om ursäkt.” Han frustade till, road av sin egen dumhet. Så sjukt, jävla korkad. Det var verkligen som på beställning varje gång, den där dumheten som verkade ha rotat fast sig i hjärnan. Slytherinaren gick omkring och planerade allt ont han skulle göra gentemot Benjamin, när han i själva verket borde se över sina egna handlingar. För det var inte längre bara Benjamin som gjort sextonåringen illa, utan Zihao likaså.
”Det..jag vet inte, antar att jag verkligen är en hemsk person trots allt”, konstaterade han kort och började frenetiskt pilla med ärmarna på tröjan. ”Vill du att jag ska lämna dig ifred? Förstår om du inte orkar med mig efter allt skit jag rabblat på om.” De svarta ögonen stirrade tomt framför sig mot de stängda dörrarna längst bort i korridoren. Han hade gått genom just den här gången miljontals gånger innan. Gått förbi samma gamla väggar, kollat ut genom samma buckliga fönster. Utanför hade snön börjat falla riktigt ordentligt. Det var vinter, det var verkligen vinter. Vinden verkade i alla fall inte vara så förskräcklig, eftersom flingorna såg ut att falla hyfsat rakt. Inte regnblandat heller, utan fluffigt och vitt. Tänk att typ lägga sig över det där kalla underlaget och kyla av sig. Förmodligen skulle kroppen må väldigt bra av det.
”Kolla på snön..varje liten kristall är en egen liten individ även om vi inte kan se det med blotta ögat. Alla är olika, ingen är densamma..” Babbel, meningslöst babbel.

När stegen börjar sakta ner på nytt. Blicken som varit alldeles fokuserad på golvet, fötterna som knattrar mot stengolvet, glider upp tillbaka till sin pojkvän igen. Det verkar som att Joshuas ord fått hjulen att krascha inuti den äldres stackars huvud, vilket leder till att skuldkänslor återigen byggs upp för varje tyst sekund.
”Du beter dig inte som ett as Zihao.. det är bara jag som brukar förvänta mig alldeles för mycket,” förklarar den yngre av dem i viskande ton. Man skulle kunna tro att när man varit med i såna många bristfälliga förhållanden så borde man kunna bli van, men det gäller inte Joshua. Han övertänker varje litet ord, varje liten handling och i hans stackars hjärta gör det ondare än det skulle ha gjort om han varit helt fri från elaka personer. För vem skulle inte vilja slå ner honom, eller göra honom illa? Det har varit som en rolig liten tävling i flera år, att Joshuas huvud bara utvecklar oskyldiga handlingar till extrema. ”Och du vill be Aeron om ursäkt, eller hur? Det är ett plus,” Jo, i jämförelse med hur slytherinaren bettet sig under tidigare år är det definitivt en förbättring. Däremot hade lilla Joshua hoppats på att han ville be honom om ursäkt av sig självt, men Zihao är inte någon som kan läsa ens tankar. Även om en ursäkt brukar komma naturligt till vissa. De små, frusna fingrarna glider ner längs den andres arm, bara för att fläta ihop dem med en av de betydligt större händerna.
”Du är ingen hemsk person, verkligen inte.” Faktumet att Joshua fått den äldre att känna på det viset, ja det får hjärtat att brista. Det handlar bara om en fånig ursäkt, inte ska Zihao hata sig själv över det. Skulden och skamsen får tårkanalerna att svika honom. Bara försiktigt, bara några få tårar. Fy för Joshua.. att han fått de där känslorna att bubbla upp hos den andre är inte acceptabelt. Usch, usch, usch för Joshua. ”Jag vill inte att du ska lämna mig.. vi ska ju äta picknick och allt.”

”Fast egentligen borde det inte vara att förvänta sig för mycket”, påpekade Zihao och klamrade sig fast i Joshuas hand. Den andre hade ju flätat ihop deras fingrar frivilligt, så det borde vara okej? Nej, det var okej. Punkt slut, inga fler dumma tankar som förstörde precis allt. Nu skulle de gå till sjukhusflygeln, se till att det där nyckelbenet blev omplåstrat och sedan ut i snön med varsin kopp te. Ja, det var den stora planen för dagen. Nästan alla andra elever hade lektioner och skulle inte ha tid för att springa omkring över halva skolområdet, vilket betydde att de skulle få vara ensamma. Kanske de kunde ta en tur till den spökande stugan också? Sjuttonåringen ville verkligen se till att fixa det gamla badkaret som stod på en av de övre våningarna.
”Tack för att du har skaffat dig den uppfattningen..det är inte många som gjort det”, mumlade han och stannade till när de väl nått fram till den stängda dörren. Vem visste vad som väntade dem innanför portarna? Skolsystern menade självfallet aldrig illa, men ibland kunde hon få för sig en massa saker. Flera gånger ville hon till exempel absolut sticka nålar i stackars Zihao, som jämt och ständigt flydde på fläcken. Nu skulle hon tvinga i Joshua en massa underliga drycker, för ett bra ändamål såklart, men ändå. De smakade säkert apa och skulle inte bli lätta att få ner. Och den där vågen..åh, han kunde verkligen känna hur den yngre inte ville veta av den där vågen. Däremot fanns det ingen återvändo nu, de var redan där och behövde ta itu med vad som väntade.
”Är det bara jag som är rädd för att gå in eller?” Undrade slytherinaren och gnagde sig själv löst i underläppen. Tänk om någon de kände befann sig i någon av sängarna? Tänk om typ Samuel eller [/i]Weimin[/i] gjorde det. Nej tack, alltså på riktigt. Om han så fick en glimt av någon av dem skulle han vända på klacken och rusa därifrån. Först skulle han naturligtvis bli tvungen att slänga Joshua över en av axlarna, men efter det skulle det nog gå bra att fly för livet. På tal om det där med familj och nära och kära - hur i helvete skulle det gå under jullovet? Han ville knappt tänka på saken.

Den där blicken som tidigare vilat på pojkvännen glider strax ner mot de sammanflätade händerna. Genast börjar värmen att bubbla upp, först i fingertopparna, över händerna och sedan upp över hela kroppen. Zihao kan verkligen värma upp honom hur lätt som helst, och det är klamrandet är faktiskt oerhört gulligt. Det får lilla Joshua att känna sig eftertraktad, vilket han verkligen behöver vid en stund som denna.
”Du, jag borde inte ha blivit så sur över något så litet.. jag bara, jag vet inte. Hittar problem där det inte finns några.” Nu finns det förvisso en rimlig anledning till hans beteende, det hade sårat honom, men han borde ha gått rakt på sak. Inte blivit bitter och sur, ledsen och sårad. Konversera, det kan det nog vara bra att göra.. och inte förvänta sig sådant från sjuttonåringen. ”Förlåt, jag borde ha pratat med dig.” Borde, borde, borde. Det är hemskt lätt att vara efterklok, däremot är det faktiskt lite nytt för Joshua. Allt brukar bara gå så smidigt, han brukar inte behöva vara efterklok. Greppet om den stora handen blir lite fästare så fort de kommer fram till dörren. Hjärtat börjar dunka något förskräckligt inne i bröstkorgen. Prefekten vänder sig om mot Zihao och gömmer ansiktet mot hans bröstkorg.
”Måste vi?” Gnäller han och gnager frenetiskt på den äldres tröja. Som att det ska leda till en väg ut från deras situation. Bort från sjukhusflygeln. Men samtidigt som han börjar fundera på att springa därifrån så slås dörren upp.
”Mr Lewis, jag har väntat på dig!” Berättar den lilla damen med ett onöjt ansiktsuttryck och låter blicken glida mellan de två ungdomarna. Även hon verkar lite förvånad över att se så olika filurer i varandras sällskap, men kommenterar hon det? Nej, hon har ingenting med saken att göra. ”Mr Huaze, kan jag hjälpa dig med något?” Den frågan får Joshua att stirra stint på den längre, det som hänt under morgonen är mer än viktigt att berätta.

Zihao tänkte just öppna munnen för att tala om att de visst behövde besöka skolsystern, men innan han ens hunnit öppna sin stora trut för att säga någonting alls, hade damen redan slagit upp dörrarna. Det var lite som om hon visste att de stått och konverserat utanför sjukhusflygeln. Läskigt, väldigt läskigt. Tänk om hon hört deras lilla gräl? Fast det verkade inte som det och hon visade inte på något större intresse inför deras nyfunna relation. Dock verkade hon måttligt irriterad på sextonåringen, som hon uppenbarligen gått omkring och väntat på hela morgonen. Hur mycket var klockan egentligen?
”Mig? Nej, det är Joshuas nyckelben det är fel på. Jag mår toppen”, svarade sjuttonåringen och pressade fram ett leende. Sjuksystern klev åt sidan för att släppa in de två ungdomarna, rörde sig längre in i salen mot sitt kontor.
”Nåja, det var någonting nytt”, muttrade hon vilket fick slytherinaren att skratta till. Han förstod henne till hundra procent, varje gång var det liksom någonting. En bruten arm, stukad fot eller sår så pass allvarliga att döden inte lurade långt borta. ”Me Lewis, slå er ner på en av sängarna så ska vi se över det där stackars nyckelbenet”, fortsatte hon, betydligt vänligare än innan och försvann in på sitt kontor. Hon hämtade väl alla de där dryckerna Joshua skulle tvingas sörpla i sig. Stackarn.
Med en stor gäspning drog Zihao med sig den yngre ner på en av sängarna. Det kändes bra nu när gryffindoraren förklarat hur han tänkte och kände. Skäll skulle han däremot säkert få. Varför hade han inte talat om vad som hänt under morgonen? Hm, bra fråga. Troligen för att han var rädd att bli hemskickad och inlåst nere i källaren - både för sin egen och andras säkerhet. Äh, så illa skulle det väl ändå inte bli? Nej, nej, det där var bara en massa dumma skrönor så det så!
”Säg ingenting till henne, snälla”, viskade han och blickade in i den andres rådjursögon. ”Jag är rädd att hon kommer skicka hem mig, eller ännu värre..till st mungos. Och jag mår ju bra nu, så det är inte värt att ens nämna det”, mumlade han därefter och drog några fingrar genom de svarta lockarna. Hm, han var extremt nöjd med resultatet. Kanske han kunde börja fixa folks hår för pengar? Mer som en side business då.
Utöver de två ungdomarna var salen tom, ödslig. Stackars madam Pomfrey som gick omkring där i sin ensamhet dag ut och dag in. Det kunde verkligen inte vara roligt, inte för en sekund. De enda som verkade komma förbi var typ Joshua och Zihao, så det blev nog heller inte någon större variation för henne. Smacka om bortkastad talang. För det mesta då. Ibalnd var den absolut nödvändig, ingen tvekan om den saken inte.

Med ett lätt pladask låter Joshua sin svaga kropp falla ner mot en av sängarna. Om han ska vara helt ärlig brukar han inte ha någonting emot att stanna där i sjukhusflygeln. Det är den renaste, mest välordnade platsen i hela skolan förutom hans egna del av sovsalen, och sängarna är ovanligt bekväma för att vara sjukhusbäddar. Nu njuter han däremot inte alls. Om några minuter ska han ställa sig på den där vågen och kanske få en utskällning av madam Pomfrey. En kvinna som han aldrig vill göra besviken. Det verkar som att han är en riktig fena på att göra det dock. Denna rädsla ersätts med frustration och oro, varför hade pojkvännen slingrat sig ifrån den där frågan? Varför hade han inte berättat det som hänt? Joshua kommer nog inte kunna förstå sig på den andre helt och hållet när det kommer till det där. Det kommer nog ingen som inte varit med om exakt samma sak kunna göra.
”Mår bra? Zihao du var vettskrämd förut, jag med för den delen. Tänk om det förvärras?” De stora rådjursögonen vidgar ut sig något förskräckligt, blir dubbelt så stora och dubbelt så oroliga. Ajdå. De skulle lika gärna kunna hoppa ut ur skallen på honom. Detta ser han däremot inte som ett bekymmer, inte nu åtminstone. Om sjuttonåringen envisas med att inte berätta för madam Pomfrey eller Professor Snape, finns det inte större möjlighet att det blir värre då? Jo. Joshua känner hur hjärtat innanför bröstkorgen börjar klappa än hårdare. Han kan inte låta det hända, låta Zihaos kondition bli värre när det kanske, kanske finns någon hjälp att få. När den vänliga kvinnan kommer tillbaka till de två tystnar han. Joshua har ingen rätt att säga det, inte utan att ha en lång konversation med pojkvännen om det.
”Så, drick det här. Elixiret hjälper till att bygga upp dina ben, och sedan får du dricka denna som smärtstillande.” Två koppar ställs framför nosen på prefekten. Lukten slingrar sig in och svider, att dricka det kommer vara mycket värre. Usch. Nåja, saker och ting hade kunnat vara värre. Pomfrey verkar inte vara särskilt angelägen i att påpeka lukten eller smaken, den lilla gossen har ju faktiskt hällt i sig en hel del sådana innan.