We are left, they disappeared. (Rollspel)

(Förlåt! D: missade lite *ta bort och fixa*)

"Nej men nu menar jag. När du sagt det till mig..." säger han och mumlar det sista ordet. Han kände sig osäker och tyckte det lät som att HAn var typ världens räddare och att allt skulle bli bättre bara för att Tom lyssnar.

Thomas ler snett och kramar m hans hand lite hårdare. "Skulle inte önskat mig något annat" svarar han.

"Jag vet inte, jag är nog för ledsen för det just nu" sa Nikki och kände sig väldigt förvirrad. han var glad att Thomas inte förstod att han skar sig, de var en annan sak han ville hålla hemlig. Nikki log när han kramade hans hand, det kändes faktiskt bättre än han trott att han honom nära "tack" mumlade Nikki igen

Thomas sitter tyst en lång stund med ett snett leende. HAn vet inte riktigt vad han ska säga, han har väl sagt det mesta han velat.
Sedan rodnar han för den pinsamma tystnaden och tittar upp i taket. "Såå... Du är inte typ arg för att jag är kär i dig då?" frågar Tom tillslut.

Nikki ser på honom och börjar sen skratta hysteriskt och försöker samla sig. Mokona ser oroligt på honom och han torkar tårarna och samlar sig lite
"Nej jag är inte arg på dig, varför tror du det?" frågar han roat

Thomas ser lite konstigt på Nikki. Han var inte van vid att någon började skratta när han frågade något allvarligt.
"Jag vet inte. Jag undrade bara" svarar Tom stryker med tummen över Nikkis handrygg. Han ger ifrån sg ett större leende och plattar till sitt hår med sin fria hand.

"oroa dig inte, det är ingen fara. jag blir inte arg på dig för det" sa Nikki säger han och ler och börjar bli normal, han har förvisso ont i magen efter att ha skrattat men det går nog över det med. Mokona ser fotfarande konstigt på dem

Thomas bara nickar och kollar roat på vargen. "Vargungen verkar inte tro på dig" skrattar Tom och kollar upp på Nikki igen.
"Men ska vi se vad dem andra gör snart? Vi kan ju inte sitta här inne i all evighet... eller jo det kan vi ju men det är ju bättre att försöka komma på en plan så att vi komer ut från huset och hem igen."

"nej det ser så ut" sa han leende till Mokona "ja det kan vi väl göra, men jag vet inte vart de andar är, dessutom är jag hungrig och Mokona måste komma ut" sa Nikki och klappade vargen som viftade på svansen

Thomas ställer sig upp och tvekar innan han släpper taget om Nikki och kliar sig om armbågen. "Ska vi gå först till köket då?" frågar Tom då han själv också var ganska hungrig, "Eller ska vi ut och rasta din varg?"