Privat Rollspel

Jason drar med Odette ut ur rummet och in i hans sovrum.
"Odette. De här kommer inte gå, de kommer bli alldeles för plågsamt för dig att vara i närheten av Jack, de kommer inte gå."

"Nämen, var inte så tråkig nu! Är du inte glad att ha mig här?" Leendet var hemskt. Lust hatar de, ändå kan hon inte. Inte sluta känna sig dragen till honom.

Odium vet inte om hon ska känna sig lättad eller känna avsky för att känna sig någorlunda lättad över att slippa Jacks hökögon på sig hela tiden.
"Det fungerar." Svarar Odium avfärdande, det gör det. Nästan.

Jack vänder blicken mot de två tvillingdemonerna, Envy och Greed. De står och verkar vara någon sorts livvakter till en väldigt attraktiv kvinna som står framför dem, fast han påminns om hans offer när han ser henne och lusten att skära upp henne och ta ut hennes innanmäte ger honom en behaglig känsla. En välkänd känsla.

Lianne betraktar alla. Hon känner sådant avsky över att hon aldrig någonsin förut inte kunnat plocka fram en nål och döda någon. Och som om de inte kan bli bättre: Dyker Connies plågoande upp o de momentet.
(((((JAG KAN FÅ ROLLA HONOM! IT SHOULD BE FUN?))))

"Odette. Jag kan gå. Långt härifrån, Jack kommer att följa efter." Han möter hennes blick.

((Do it! It's gonna be epic!))

"Problemet är, att han kommer få mig att följa efter." Svarar Odium bittert med armarna i kors. "Det löser ingenting att låta honom ta sig härifrån, speciellt inte när han kommer ha enorma problem med alla som har för kort kjol." Fortsätter hon menande och hoppas på att Jason fattar vinken när hon pratar om mord.

Connie står på en annan sida av rummet och när hon ser sin största mardröm halvt om halvt bubbla upp ur golvet fryser hela hon till is. Hon hade knappt berättat om den för Jason, och nu är mardrömmen här.

"Hej lillasyster! Har du saknat mig?" Rösten är mörk drypande kall. Lianne ser att ett stort ärr sträcker sig över hela ansiktet. Han har ett blodigt sår i nacken, hon är ganska säker, lönnmördare till yrke, att de måste ha varit de som dödat honom.
"Jag ser att du fått de där Änglavingarna, som du alltid ville ha när du var liten! De där som vi hade när jag "lekte" med dig. När mamma och pappa var iväg på alla möten och skit. Minns du de?" Ett kallt fint leende sprider sig över ansiktet och Lianne ryser.

Connie stirrar skräckslaget på honom, hennes bror. Terrorn i hennes liv som hon upplevt de mest sjuka saker som kan hända ett barn med, eftersom han ofta var orsaken och upphovet. Hon vet fortfarande inte säkert men under många av hans sjuka lekar sa han något om att det alltid var hennes fel. Hon själv hade legat hopkrupen på rummet mestadels av tiden. Det hade varit hennes fristad, tills han kommit dit också. Connie sväljer och försöker samla sig, eller hitta en flyktväg.

"Är de inte nu du ska kasta dig i mina armar av glädje för att du fått reda på att din bror inte är död? Kanske kan jag få höra dig ropa "Isac! Isac" än en gång! Nä just de... Du ropade aldrig de.. De var en skam, Connie, men de kan vi ju ändra på nu? Eller hur?" Bara hans blotta närvaro gjorde Lianne illa till mods, och hennes plågoande hade inte dykt upp ännu... Ändå kunde hon bara kunna tänka sig en person som skulle kunna dyka upp. Hon flyttar sig närmare Connie, liksom placerar sig i vägen. Av någon anledning känns de bra, att liksom göra något för den stackars flickan som gömmer sig bakom en hård mask av ängel...

Connie vet inte vad hon ska svara, hon har aldrig vetat vad hon ska svara. För allt som oftast, spelade inte svaret någon roll. Oavsett vad alternativen var skulle det ändå göra ont. Men nu är hon död, han mördade henne dessutom. Han kan inte skada henne nu, eller? Connie ser på honom med uppenbar icke-tolerans i blicken. Hon tror inte att han kan skada henne nu, man kan inte skada en ängel om man inte är en demon, typ. Men det förstås, om Isaac var djävulen på jorden, så måste han vara en demon nu. Tanken får henne att krypa ihop, Connie som trott att hon blivit så stark.

"Lilla Connie, du behöver inte vara rädd för någonting nu, för jag är ju alldeles här för dig." Lianne känner sig väldigt illa till mods, han är övernaturlig på något vis, något som skrämmer henne. Han leker en Katt o Råtta lek med Connie och hon tycker inte om de. Hon flyttar sig ännu närmare Connie och tar till orda.
"Nejdå, inte har hon behövt vara rädd för något, jag har ju varit här hela tiden, eller hur." Lianne tänker stå där, skydda Connie. Hon tänker vara väggen som skiljer Råttan o Katten åt. Men hennes egen plågoande kommer att komma, och de vet hon. Hon såg anden själv, innan dödsängeln puttade bort henne tillbaka in i sin egen kropp, med ett meddelande om att Wraths plåga måste dö och att Ödesgudinnorna tillåter att en av dem mister livet. Helst hade hon velat döda sin egen, men hon har aldrig varit självisk, bara smart. När hennes plågoande kommer, kommer väggen att rivas och Råttan kommer måste försöka lura Katten in i den fälla som gillrats åt henne själv.

Connie ser på Lianne, varför bryr hon sig egentligen? Plötsligt känns hela situationen onaturlig, hon borde fly. Springa och aldrig komma tillbaka. Hon kan inte räkna hur många gånger hon sprungit till Jason, sedan har hon aldrig berättat varför det varit så bråttom förstås. Ibland har hon även försökt springa bort, bort från allt. Men då brukade alltid hennes skräck för mörker mota tillbaka henne hem - med tårarna rinnande och skräcken stockad i halsen. Det var en sådan lättnad varje gång mamma och pappa kom hem, eller när hon inte tvingades vara hemma. Hon hade fått ett andrum, men nu, nu ska hon väl åtminstone kunna säga något? Så varför har hon exakt samma tunghäfta som när hon var barn!?