PRS Kkaebsong & JustAFriend

”Fan, jag skulle ha skrämt bort dig när jag hade chansen så hade jag sluppit det här”, utbrast sjuttonåringen och satte sig raskt upp, utan att bry sig om saknaden av kläder. Fötterna fann inom kort det svala golvet och han kom snart upp på fötter. För visst var han inte bra för Max? Eller hur? Kunde han någonsin vara det? Kanske till en viss grad, men aldrig så pass att han faktiskt förtjänade den jämnårige. Zhìyuan vände sig om och stirrade rakt mot hufflepuffeleven, med ögonen vilt uppspärrade.
”Förlåt att jag fick för mig att det här kunde fungera..förlåt att jag är en sån jävla mes..jag tycker om dig Max, men det är allt annat än rättvist mot dig”, sade han och snörvlade ännu en gång till. Jisses, stod han verkligen och gormade framför den andre utan kläder? Kunde det bli värre än så?

"Jag försökte överkomma min rädsla för att kunna vara med dig och nu tycker du det hade varit bra att skrämma mig. Som att jag behövde mer att vara rädd för?", snyftade han, inte lika tyst som förut. Om inte den andre skulle ligga kvar i sängen skulle inte Max göra det heller. För då var det han som blev lämnad. Det blev han väl oavsett, men det blev tydligare sådär. Snabbt reste sig även Max upp. Behövde stanna till lite och hålla sig i sängbordet när världen började snurra en aning runtomkring, men snart kunde han stå vanligt igen. Snabbt snappade han åt sig tygkassen och hängde över axeln. Som på rutin drog han med sig Kiwi under andra armen. Kiwi, som för övrigt lyckats somna om och nu inte förstod sig på situationen över huvud taget.
"Jag försökte i alla fall", snyftade sjuttonåringen frustrerat när han passerade den jämnårige. Ignorerade faktumet att denne var naken. Det spelade ingen roll. Hur hade han kunnat vara så dum att tro på att någon kunde tycka om honom tillbaka? Trott att det var en bra idé att säga hur han kände och visa brännskadorna? Hur kunde han tro att det skulle finnas någon betydelsefull som inte tänkte lämna honom? Dum Max. Dum dum dum. Snyftandes störtade den pyjamasklädda hufflepuffaren ut ur salen med den feta katten missnöjt hängandes under armen.

Nej, nej det var absolut inte så Zhìyuan menat. Orden hade bara runnit ur honom av ren frustration - av rädsla för att någonting skulle gå fel. Han var så jävla rädd över att det hela skulle sluta i katastrof. Raskt drog han åt sig ett av täckena och svepte det omkring sig, innan han störtade efter Max.
”Snälla stanna..det var inte så jag menade, Max..jag är bara förvirrad och rädd, okej? Och du vet att jag inte kan uttrycka mig”, ropade han efter den jämnårige och störtade fram i korridoren, tills dess att han smidigt gled in framför hufflepuffeleven. Bestämt greppade sjuttonåringen tag i de smala axlarna och böjde sig ner, med andan i halsen. Tillslut lugnade andetagen ner sig så pass att han kunde räta lite på sig och fästa ögonen i de respektive gröna. Så sjukt gröna och vackra.
”Förlåt”, började han viskandes och snyftade till en aning. ”D-du vet att jag tycker om dig och jag vet att de känslorna typ är besvarade..men jag är rädd för allt hemskt som kan hända. Förstår du? Det kanske bara är destruktivt tänkande, men kan inte få bort de tankarna från huvudet”, fortsatte han tyst och sänkte de mörka ögonen mot golvet. ”Förlåt.” Fanns det någon på jordklotet som var mer förvirrad än Huang Zhìyuan? För helt ärligt var det jävligt tveksamt. Slytherineleven gillade ju Max väldigt mycket, men samtidigt var tankarna jämt och ständigt där och förstörde. Tänk om du gör honom illa..tänk om han lämnar dig precis som alla andra..Nej! Tyst med dig.

Med suddig blick fortsatte Max framåt i korridoren med raska steg. Ignorerade till en början stegen bakom. Det var så många tankar som bara snurrade och snurrade. Vad höll han på med? Ge upp? Det kunde han ju inte göra. Herregud. Han kunde ju inte dra bara sådär. Hans försök att övertyga den andre att han var tillräcklig hade ju varit det mesigaste någonsin. Jösses Max. Du håller på att göra ditt livs misstag.
Därför stannade han upp utan att göra motstånd när den täckbeklädda kamraten blockerade vägen. Torkade bort några tårar med tröjtyget för att klart kunna se ansiktet han blivit så förtjust i.
"Men du har ju kontroll", svarade han och bet sig löst i läppen. Stod och tvekade ett tag innan han inte kunde hålla sig och kastade armarna om den längre. Kiwi for till golvet med ett missnöjt litet skri.
"Jag är så jävla rädd att bli lämnad", viskade han med pannan lutad mot den andres bröstkorg.

”Nu ja, men vem fan vet när det kan komma att ändra sig”, påpekade Zhìyuan och spärrade upp ögonen en aning när Max slängde armarna omkring honom. ”Du, jag känner igen den känslan..”, fortsatte han tyst och vilade hakan mot den andres hjässa. ”Jag har blivit lämnad alldeles för många gånger, vilket du också har. Skillnaden mellan dig och mig är att jag blev lämnad frivilligt, eftersom ingen vill ha mig”, förklarade sjuttonåringen med ögonbrynen lätt rynkade. Det kanske lät en aning dramatiskt, men det var sanningen. Den jämnårige hade blivit lämnad kvar av sina bröder efter elden, då de ofrivilligt slitits från honom. Människorna som lämnat Zhìyuan hade däremot gjort det frivilligt i samma sekund som de insåg vem han egentligen var. Men Max skulle inte lämna honom, right? Inte som alla de andra gjort. Nej, han hade ju sett en av slytherinelevens absolut värsta sidor redan, så det var okej. Allting var okej. Djupa andetag. In och ut, in och ut.
”Fan, jag har redan blivit alldeles för fäst vid dig..du fortsätter att förföra mig utan att ens inse det själv”, knorrade han och lutade sig tillbaka en aning, så att han kunde kupa händerna runt den jämnåriges kinder.

Det kunde mycket riktigt komma att ändra sig. Men gjorde det något då? Det kändes inte så. Fast om något skulle hända var det ju klart det skulle spela någon roll. Men Max skulle ändå inte bli arg. De fick väl ta och lösa det då. Hitta något sätt som Zhìyuan kunde återfå kontrollen på.
"Jag lämnar inte. Inte någon. Aldrig", konstaterade han tyst. Kanske mest för sig själv egentligen.
Försiktigt blickade han upp på den jämnårige igen. Lite förvånad över de kupade händerna runt kinderna. Men inte obekväm, nej. Det kändes tryggt. Bra.
"Jag förför inte", mumlade han som svar. Vilket väl egentligen bara bekräftade det den andre nyss sagt. Att han inte var medveten om vad han gjorde med den andre. Hur han "förförde".

”Bra, fortsätt så”, sade sjuttonåringen och började frånvarandes stryka över kinderna, med ögonbryn som fortfarande var dragna samman. ”Och du förför visst, hela jävla tiden. Tror bara inte att du inser det själv”, fortsatte Zhìyuan och himlade med ögonen. Därefter var han tyst en hyfsat lång stund. Kugghjulen inne i hjärnan - sörjan - snurrade omkring alldeles hektiska och jäktade. Vad var de egentligen? Vänner? Något mer? Ja? Nej? Det var ganska så oklart för den stackars drummeln i den stunden, som darrade av kylan och helst av allt ville lägga sig ner på golvet. Förmodligen hade det inte varit någon bra idé att rusa efter Max, men han hade ju inte bara kunnat låtit honom gå.
”Ska vi gå tillbaka? Annars finns det en liten risk att jag antingen svimmar eller kysser dig.” Smidigt.

Kiwi började rusa fram och tillbaka genom korridoren. Trots att hon nyss vaknat. Den energin gick bara att avundas. Tänk vad mycket en skulle orka då.
Tystnad igen. Eller tja, tystnad i korridoren. Inte i huvudet. Verkligen verkligen inte i huvudet. Där flög tankar runt. Avbröt varandra. Överröstade allt. Tills Zhìyuans röst trängde sig in i öronen. Risk att jag kysser dig. Tja, den andre var ganska rak på sak. Det gick väl inte direkt att säga emot.
"Men gör det då. Kyss mig", viskade han som svar. Herregud Max. Vad fan? Vad säger du? Vad håller du på med? Jösses.

Ett litet leende smög sig in över Zhìyuans smala läppar och han lutade sig lite närmare den jämnårige. Slutligen var han så pass nära att deras läppar nästan snuddade vid varandra. Men istället för att kyssa Max, istället för att sluta den där nästan obefintliga distansen dem sinsemellan, lutade han sig tillbaka och rufsade den andre i håret. Nej, inte hör. Inte nu precis efter det samtalet. Plus att sjuttonåringens andedräkt säkert var alldeles hemsk och luktade av hund. Om han faktiskt fick för sig att kyssa de där perfekta läpparna just i den stunden, så hade det med största sannolikhet aldrig upprepats. Ingen ville väl kyssa någon som stank av blöt päls och urk.
”Nej, först vill jag faktiskt borta tänderna riktigt ordentligt så att jag inte luktar unket”, konstaterade Zhìyuan med en liten glimt i ögat och lyckades fånga upp Kiwi när hon susade förbi bredvid honom. ”Kom, så går vi tillbaka”, mumlade han därefter och krånglade upp kissemissen på en av axlarna, innan han strack ut en hand mot hufflepuffeleven.

Nära. Väldigt väldigt nära. Men inte riktigt så nära. Vilket nog var bra. Inte just där och då. Nej. Och tandborstning var nog också en bra idé. Dessutom var ju inte orden planerade och genomtänkta. Inte alls. Lite betänketid var nog absolut nödvändig.
"Låter som en bra plan", svarade han med ett litet skratt. Okej bra, det var lugnt igen. Ingen fara Max. Ni är inte osams. Det var bara du som rände iväg som den lilla barnrumpa då är. Men det var lugnt, för Zhìyuan kom ikapp. Räddade situationen.
Han greppade försiktigt tag om den andres hand med rosiga kinder och en gnutta osäker blick. Seså, ingen fara.