Shadowhunters PRS Emma07 och Wolfy

Philip suckade, stannade dock kvar i rummet och vände sig mot Isabelle igen.
"Vad ska vi göra?", frågade han, han hade ingen aning. All oro och allt som rusade runt i kroppen gjorde att han inte riktigt kunde tänka helt klart, vilket säkert märktes mer än vad han själv ville också.

"Uppenbarligen var blandningen inte tillräckligt förra gången," funderade Isabelle högt angående svärdet de använt. Hon satte sig ner på stolen och rullade fram till datorn.
"Jag ska höra mig för om det någonstans finns mer utav den himmelska elden. Men det kommer ta tid." Hon kastade en allvarlig blick på Philip över axeln.

Philip suckade, han hade aningar om att dem inte hade alltför mycket tid. Men det var bättre än inget.
"Hur mycket tid?", frågade han, fortfarande tydligt oroad. Vilket väl inte var så konstigt, med tanke på vad som hände just nu med Aubrey. Han var inte säker på att han skulle få tillbaks henne levande, och han stod knappt ut med den tanken.

"Jag vet inte Philip. Jag ska göra mitt bästa. Det ska vi alla." Isabelle gav honom en medlidsam blick innan hon vände uppmärksamheten till datorn igen, skulle behöva höra sig för till Klaven angående den himmelska elden. Men hon skulle behöva göra det hemligt, för fick de högt anställda där reda på att Aubrey var en demon så skulle de inte tveka att ge henne samma straff som de gett Jonathan: att döda henne om man såg henne.

Philip suckade, gick ut ur rummet utan en aning om vart han ens var påväg. Han ville bara komma bort ifrån dem för en liten stund. Bort ifrån allt, bort ifrån oron för en liten stund.

"Det här är ingen bra idé," påpekade Jonathan och greppade tag om hennes handled för att vända henne mot sig själv. Aubrey såg upp på honom med rynkade ögonbryn. Hon var själv också lite misstänksam över varför Philip från ingenstans helt plötsligt kontaktade henne. Men hon ville höra vad han hade att säga. Hon älskade honom fortfarande. Det skulle aldrig förändras.
"Jag vill höra vad han har att säga," svarade hon bestämt och stirrade in i hans ögon ända tills han släppte taget om henne med en knappt märkbar nick.

Philip hade försökt intala sig att han gjorde det här för att försöka få information om deras planer. Men han visste med sig att det var långt ifrån hela sanningen - han saknade Aubrey något otroligt, och var sjukt oroad för henne dessutom. Han måste få prata med henne, få veta att hon var okej. För han stod inte ut att inte veta något, och institutet utan henne var verkligen inte samma sak utan henne.

Jonathan drog fram sitt svärd då han fick syn på Philip.
"Du har väl inget emot att vi snabbt försäkrar oss om att du inte har något på dig? Något du skulle kunna använda mot oss." Han vände blicken till Aubrey som gick fram till hennes fästman och drog händerna över hans kropp för att leta efter vapen. Hon vände därefter blicken till Jonathan och skakade på huvudet, som tecken på att hon inte hittat något.
"Vad vill du?" frågade hon sedan Philip med viss skärpa i rösten.

Philip såg bara på Jonathan och nickade lätt, kände avsky för den mannen, mycket bara för vad han gjort mot Aubrey. Ändå fick det gå just nu, för han var otroligt lättad bara över att se Aubrey igen, och att hon verkade till synes okej.
"Jag ville träffa dig. Jag saknar dig för mycket", sade han helt enkelt, försökte intala sig att den där skärpan hon hade i rösten bara var på grund av demonen.

"Jag tänker inte komma tillbaka till institutet." Om han var där för att försöka övertala henne till den saken, så slösade han bara bort tid och kunde lika gärna återvända med det samma. Aubrey tänkte inte följa med. Hon trodde att den poängen redan gått fram men tydligen inte.