Not what I wanted [PRS]

Medan madam Pomfrey förklarade vad de olika små muggarna innehöll, drog Zihao upp benen under sig och vilde hakan mot Joshuas friska axel. Urk, han kunde känna lukten av vätskorna trots att de var en ganska bra bot bort från näsan på honom. Ett gott eller dåligt tecken? Svårt att avgöra. Han tänkte över de ord pojkvännen precis yttrat, noggrant och försiktigt. Visst, han hade varit vettskrämd utan dess like och ja, det skulle mycket väl kunna förvärras. Fast samma sak gällde ju faktiskt sextonåringen, även om konsekvenserna var helt annorlunda. På samma sätt som den yngre inte ville gå upp på den där vågen, rädd för vad som skulle hända därefter, var Zihao rädd att tala om för någon överhuvudtaget om vad som hänt tidigare under morgonen. Tänk om han blev hemskickad eller ännu värre - skickad till någon okänd plats. Vänta lite nu..tänk om Joshua blev hemskickad eller iväg sänd till typ st Mungos? Det här blev verkligen bara värre och värre, även om det fanns ljusa aspekter i det hela. Gryffindorarens nyckelben skulle läka på en kick och kanske han skulle kunna bli en gnutta hälsosammare med sköterskans hjälp?
Sjuttonåringen drog sig undan efter några sekunder, gav Joshua lite välbehövligt andrum. Huvudet föll tillbaka mot en av de två kuddarna vid huvudändan och ögonen fästes i taket. Han kunde klart och tydligt höra klockan som tickade inne på kontoret ett flertal meter bort, urskilja sorl någonstans i närheten och steg någonstans utanför sjukhusflygeln. Okej nej, det var ett dåligt tecken. Bäst att fokusera på något annat. Seså, andas in, andas ut. Repetera.
”När du har sörplat i dig det där kan jag ge dig en puss som belöning”, mumlade Zihao, vars kinder genast blev röda som tomater. Madam Pomfrey såg minsann inte road ut. I hennes ögon var det väl mer som om sjuttonåringen trakasserade hennes patient. Dela säng, utdela pussar? Nja, det klingade inte rätt i varken hennes öron eller ögon. Dömde gjorde hon naturligtvis inte, men det var trots allt en sjukhusflygel, inte någon jävla lekplats.

”Du vet vad som gäller, eller hur?” Frågar madam Pomfrey som inte riktigt känner någon mycket större lust för att gå igenom någonting som Joshua faktiskt fått höra flera gånger de senaste åren. Nej, instruktionerna är inpräntade vid det här laget, att försöka få bort dem skulle vara snäppet till omöjligt. Så, istället för att ställa en drös med frågor om den illaluktande substansen så nickar han lydigt. Ta det lugnt, inte anstränga sig. Om han inte skulle få den smärtstillande drycken skulle smärtan antagligen vara olidlig. Så det är han tacksam över. På så sätt kan han börja studera lite tidigare medan benet läks. ”Kom till undersökningsrummet när du druckit upp.” Undersökning. Blodtryck, mått, vikt. Sextonåringen grimaserar av vida tanken, tvingar sig själv att ta några välförtjänta djupa andetag. Han har varit i undersökningsrum förut, när det hela börjat och modern märkt sin son rasa ner i vikt. Nu är det värre dock, mycket värre. Vilket är typiskt, Ms Lewis hade mer än gärna haft sin son hemma så att hon kunnat hålla ett extra öga på honom och varje måltid.. men när sonen i fråga går på en internatskola, ja då blir det väldigt mycket svårare. De mörka ögonen följer sjuksköterskan med blicken innan han för den första muggen mot läpparna. Än en gång, två händer hade varit mycket lättare. På så sätt hade han kunnat knipa ihop näsan och tvingat bort lukten, men nu har han bara en hand som fungerar rätt. Jaja, bäst att bara får ner det så fort det går. Med en sista, hemskt osäker blick på Zihao kniper han ihop ögonen och börjar ta några små klunkar, bara för att fortsätta. Han vill få det gjort, fy vad äckligt. Kväljningar uppstår, men han trycker ner smörjan, ner i magen på honom. Det är nog det första han fått i sig de senaste tre dagarna. Verkligen inte bra för den stackars magen.
”Är du verkligen säker på att du vill pussa mig?” Rösten är hes pågrund av halssmärtan som uppstått. Man ska inte dricka denna substans på tom mage, det är något han lär sig nu. Däremot behövde han fråga pojkvännen det där. Med tanke på den äckliga lukten från drycken kan det knappast vara särskilt roligt att pussa honom. Muggen ställer han tillbaka på det lilla bordet, och fångar upp det andra istället med skakiga händer.

Tystnaden som la sig efter att madam Pomfrey försvunnit och Joshua började hälla i sig dryckerna var påträngande. Zihao satt där under tystnad, utan att säga någonting. Snön som föll utanför fönsterna var lugnande, vacker och gnistrande. Även om solen inte sken igenom de tjocka molnen var det ljust därute. Allt det där vita, tjocka fluffet reflekterade det ljus som fanns och därmed såg det betydligt ljusare ut än vad det egentligen var. Han satte sig upp i sängen och hasade sig lite närmare fönstret bakom huvudändan, vilade kinden mot det svala glaset och suckade djupt. Kylan var härlig mot den överhettade huden som fick stå ut med så mycket skit att det knappt gick att föreställa sig. Åh, han var så jävla varm att det var svårt att fokusera överhuvudtaget. Tänk vad härligt det skulle vara att gå ut och lägga sig i snön istället, täcka hela kroppen med kristallerna av is och bara ligga där i en halv evighet. Helt räligt tvivlade han på att han ens skulle kunna frysa till döds. Madam Pomfrey verkade i alla fall inte ha några större misstankar, så tempen skulle han väl slippa ta. Om han gjort däremot, då hade den nog visat på en väldigt hög siffra. På tok för hög för en vanlig människa.
”Säker? Klart jag är!” Utbrast Zihao och lutade sig bort från glasrutan igen för att betrakta den yngre. ”Jag vill alltid kyssa dig. Alltid”, fortsatte han och slingrade en arm runt den obehagligt smala midjan, bara för att lämna en liten kyss på en av kinderna. ”Och inte bara det..det finns så jävla mycket mer jag vill göra än att bara kyssa dig”, avslutade han tyst, med en liten glimt i ögat. Det var helt fel tillfälle för sådana ord, men han hade inte förmått hålla dem inom sig. De hade liksom råkat slinka ut. Poof. Och nu var de sagda, så någon återvändo fanns det minsann inte. Hade madam Pomfrey hört honom hade hon förmodligen skickat iväg honom på direkten.

Det är väl något positivt, att sjuttonåringen alltid vill kyssa honom. Även när han slurpat i sig en äcklig, konstig liten smörja. Påståendet fick åtminstone kinderna att blossa upp medan tänderna gnager febrilt i underläppen. Precis när Joshua tänkte berätta att han kände detsamma, ja då kommer ännu ett påstående som får det stackars hjärtat att skutta iväg. Kroppen liksom kittlas av det och ett blygt litet leende stryker sig över läpparna. Den friska handen, som nu inte behöver hålla i en massa illaluktande koppar, glider upp mot Zihaos kind där den stannar upp.
”Men inte nu,” viskar han och lämnar en lång, passionerad kyss på pojkvännens läppar, innan han försiktigt ställer sig upp från bädden. Nu ska han inte överanstränga sig, men han vill väldigt gärna få hela den där undersökningen gjord nu så att han inte behöver fundera mer över det. Nu var han mer förtjust i tanken att springa därifrån och fly, så att han inte behöver göra det överhuvudtaget, men det har ju de två turturduvorna redan diskuterat. Det får han inte göra. De sega, trötta benen sträcker på sig. Nu när Joshua står upp och slytherineleven sitter ner blir det lite lättare med längdskillnaden. Han pressar läpparna mot den andres än en gång, noga med att madam Pomfrey inte sitter och tjuvkikar. ”Kan du inte kidnappa mig nu? Jag vill verkligen inte,” gnäller han och drar försiktigt i Zihaos långärmade tröja. Som att den andre skulle gå med på att slänga honom över axeln och springa därifrån för att slippa vågen. Med tanke på inställningen den äldre haft under deras konversationer gällande ämnet så kommer det aldrig att hända.

”Du vet redan mer än väl att jag inte kommer kidnappa dig..i alla fall inte innan du gått upp på den där vågen”, konstaterade Zihao bestämt och strök försiktigt fingrarna över den andres kinder, fortfarande lätt rosig över kinder efter den passionerade kyssen. Det hade känts underligt att vara den som fick böja nacken lätt uppåt istället för rakt neråt. Att stå och böja sig hela tiden överhuvudtaget var jobbigt, men det var definitivt lättare att böja den uppåt. Betydligt mer komfortabelt. Han beslutade sig tillslut för att ställa sig upp och lät därmed fötterna finna golvet. Barfota, med fotsulorna mot det svala golvet, snappade han upp sextonåringens händer i sina egna.
”Vi går fram till det där undersökningsrummet och vågen, okej? Sedan sluter vi båda ögonlocken så att ingen behöver veta av den där siffran”, sade han långsamt och började backa, samtidigt som han försiktigt drog med sig Joshua. Stegen var små och han drog inte särskilt mycket, men tillräckligt för att de skulle röra sig framåt - eller i hans eget fall, bakåt. Ett steg i taget, bort mot madam Pomfrey. ”Det kommer att gå bra, Joshua. Oavsett vad den där vågen visar kommer jag i alla fall att stanna kvar”, lovade han med ett blekt leende strykande över läpparna. Egentligen var han själv också ganska rädd inför resultatet. Vad skulle hända om den där vikten var så pass låg att gryffindoraren behövde läggas in, eller skickas hem? En liten klump började växa i magen på sjuttonåringen som helt plötsligt kände sig lätt illamående. Han visste att han inte skulle kunna hantera det, inte på någon nivå whatsoever.
”Så, då kan du få kliva upp på vågen, Mr Lewis”, sade skolsystern från vad som kändes ingenstans. Den lilla promenaden från sängen till det andra rummet hade gått alldeles för snabbt.

Det är nästan som att Zihao försöker lura med sig sextonåringen till undersökningsrummet. Försiktigt och långsamt, noga med att inte göra någonting som kan få den lilla gossen att springa ut ur sjukhusflygeln och smälla igen dörrarna efter sig. Rösten är välkomnande och varm, säker och tröstande. Så Joshua följer efter, med små bebissteg med de stora ögonen fästa på pojkvännen. I ett sådant här tillfälle är väl Joshua lite som en bebis, alldeles skräckslagen över vad som kan finnas i rummet bredvid och håller hårt i någon annans hand. Verkligheten kommer däremot snabbt tillbaka när madam Pomfrey öppnar munnen. Hjärtat bultar så snabbt, nästan som att han sprungit ett maraton. Med en bedjande blick på sin pojkvän släpper han frånvarande taget om den större handen.
”Om jag ställer mig på den där vågen, kan inte du prata med henne då?” Viskar han trevande. Han vet att den äldre inte vill att någon ska veta om det som hänt under morgonen, men det kan vara något riktigt farligt. Joshua känner sig helt värdelös i en stund som denna, för han kan inte hjälpa Zihao även om han verkligen skulle vilja det. Han är sexton och till och med några av de främsta trollkarlarna har ingen aning om vad det är som står fel hos slytherinaren, hur ska han kunna göra det då? Nu vill han självklart inte att någon ska låsa in pojkvännen, verkligen inte. Men tänk om Zihao hamnar i ett liknande scenario, men den gången förvandlas han inte tillbaka alls?
”Du kan lägga kläderna här på.” Än en gång avbryter skolsystern hans tankar och fångar hans uppmärksamhet. Klä av sig. Joshua kommer känna sig så avskyvärt blottad. Han kniper än en gång ihop ögonlocken och drar av sig den stickade tröjan, skorna, strumporna och byxorna. Bara underkläderna får vara kvar på kroppen. Först tar hon hans längd, för att sedan hjälpa honom upp på vågen. Nej, han orkar inte ens se på den på distans. Han mår bara illa av det. Några bara fingrar sträcker sig över Joshuas markerade ryggrad, rör vid blåmärkena och de röda markeringarna som dykt upp. Kroppen får blåmärken så himla lätt, och att träna på rygg gör det bara värre. Madam Pomfrey förblir tyst, skriver upp något i sitt block. Herregud.

Det var fånigt att vägra tala om för sjuksystern vad som hänt tidigare under morgonen, extremt barnsligt och inte mindre dumdristigt. Men han kunde inte förmå sig självatt göra det, mest för att rädda sitt eget skinn och psyke. Han visste vad som skulle hända om han berättade - de skulle låsa in honom någonstans och inte släppa honom förrän problemet var löst. Egentligen vaar det inte ens en dålig grej, däremot ick bara tanken det att krypa i benen på Zihao. Nej, det gick inte att sitta inständ i ett litet rum för jämnan. Eller kanske inte för resten av framtiden, men i alla fall ett bra tag. Inte nog med det så gjorde han även någonting annat dumt och det var att kolla på vågen, alltså på siffrorna han lovat att inte ens slänga en blick på. Nu stirrade han istället på dem, bokstavligen den raka motsatsen mot hur de borde varit. Låga, de där siffrorna var låga. För låga. klumpen i magen byggdes på mer och mer allt eftersom sekunderna tickade vidare. Skulle sextonåringen dö?
Ansiktet hade blivit blekt och all den där självsäkerheten hade runnit av på mindre än en halv sekund. Kunde man verkligen leva och samtidigt väga sådär pass lite? Frågorna blev bara fler och fler, snart så många att sjuttonåringen var tvungen att slå sig ner på en av stolarna i rummet. Där sjönk han genast ihop, oförmögen att stå kvar på benen. Händerna hade börjat skaka ochhan drog dem gång på gång genom håret för att dölja paniken som sköljde över den långa kroppen.
"Titta, du är ju jätteduktig", uppmuntrade Zihao, trots att rösten bröts i slutet. Han hade varit orolig innan, väldigt orolig för den yngres skull, men nu? Nu var han uppriktigt sagt rädd - så rädd att han skakade. För allt han kunde tänka på var att han skulle förlora gryffindoraren, att han skulle tyna bort och försvinna mitt framför ögonen på sin pojkvän. Fortsatte det i samma spår som nu, då var det precis vad som skulle hända.

Eftersom att Joshua ställt sig på den där dumma vågen för pojkvännens skull och inte sin egna, så är han snabb med att notera förändringar. Förvisso är ögonen hopknipna, men han hör steg, hur den äldre sjunker ner på någonting med en djup suck. Hade han kollat? Zihao hade kollat? Hade de inte gjort en deal? Ingen av dem skulle kolla? Dessa små tankar får ögonen att slås upp och blicken att glida mot den längre av ungdomarna. Mycket riktigt hade han satt sig ner. Huden i ansiktet på honom har blivit alldeles likblek, och jo. Sextonåringen vet att den andre kollat ner på de stående numren, och detta får hjärtat att sjunka drastiskt. För då kan han inte hålla sig själv. De mörka ögonen glider ner mot vågen. Hans värsta fiende. 43. Han känner sig besviken, väldigt besviken på sig själv. Nu vet han djupt inne i skallen att det är långt ifrån en hälsosam vikt för en 170 lång kille på sexton år, men han blir besviken. Han hade hoppats på lägre, även om det mycket möjligt skulle leda till hans död.
”Du kan lägga dig ner på bädden så tar vi blodtryck.” Hör han madam Pomfrey säga från fjärran. Blicken har liksom fastnat på vågen och siffrorna. Hon behöver föra honom själv till sängen, då han själv inte riktigt har kontroll nog att nämna den svala ytan. Joshua gnager sig i underläppen och granskar Zihaos ansiktsuttryck. Var han äcklad? Irriterad? Arg? Han kan inte avgöra det.. Han känner sig sårad över att den äldre inte följt deras deal och faktiskt kollat på vågen, men där och då vill den lilla prefekten bara kunna avgöra vad det är han tänker. Vilket han inte kan. Kroppen kommer strax i kontakt med en ny sjukhusbädd, och sjuksköterskan tar fram den lilla pumpen för att dra bandet över armen. Vid de smala överarmarna lindar hon ihop bandet, och sätter på maskinen.

Fyrtiotre, fyrtiotre, fyrtiotre. Siffrorna hoppad ändlöst omkring framför ögonen på sjuttonåringen och snart kunde han inte se annat. De studsade mot kanterna på synfältet, tillbaka inom synhåll tillade nådde kanten ännu en gång. Studs, studs, studs. Han visste att den yngre av dem blivit smalare än han varit för någon månad sedan, men han hade aldrig tänkt sig att det skulle vara riktigt såhär illa. För det var just vad det var - riktigt, jävla illa. Till och med någon så korkad som Zihao insåg att Joshua behövde hjälp, professionell hjälp. Shit, det kändes tungt. Inte för att sextonåringen förmodligen skulle bli skickad från skolan, utan även för att sjuttonåringen själv inte kunnat hjälpa honom. Han hade inte varig där för att se till att han åt, att han fick i sig tillräckligt med näring. Och det, det kändes riktigt pissigt.
”Förlåt”, viskade han för sig själv, utan att lyfta på blicken. Maskinen som mätte blodtryck hade börjat brumma i bakgrunden och fjäderpennan krafsade mot pappret. Hon tog fler anteckningar nu, troligen på hur extremt lågt den andres blodtryck var. Slytherinaren reste sig upp igen, även om benen fortfarand var rangliga och stegen stapplande. Nej, han tänkte inte dra. Det bästa han kunde göra nu var att vara där för Joshua, i vått och torrt. Att han var rädd, skräckslagen, det spelade ingen roll i det läget.
”När vi är klara här, då går vi ut och sätter oss under eken vid vattnet med varsin kopp te”, började han trevande och strök undan en lock med hår som fallit ner i det vackra ansiktet. ”Och så tar vi med några mackor och kakor..vi ska dela mantel och jag lovar att du inte kommer känna dig kall”, fortsatte han, fortfarande med en röst som var alldeles skakig. Snart skulle den brista helt och håller, gråten var inte långt borta. ”Sedan kommer du att bli sur på mig för att jag smular alldeles för mycket och försöker äta upp ditt hår.” Ett litet skratt for ut och Zihao skakade på huvudet. ”Det kommer bli okej, eller hur? Allt kommer bli okej.”

Först tänker Joshua att ursäkten kommer för att han kollat på siffrorna som vågen visat.. däremot stryks den förklaringen bort. Det verkar inte vara det som Zihao pratar om, men vad annars kan det finnas att be om ursäkt över?
”Varför ber du om ursäkt för?” Frågar sextonåringen som lutar huvudet mot den mjuka, varma kudden. Han är utmattad. Han brukar inte prata om det direkt, men varje steg är i grund och botten hemskt svårt att ta. Kroppens energi är helt borta och det är ett vidunder att han kunnat studera så mycket. Men nu är det inte de fysiska besvären som får den stackars hjärnan att bli alldeles yr. Nej. Det är det psykiska, att han behövt ställa sig på vågen och nu kollas blodtrycket. Madam Pomfrey skriver alldeles för fullt, fjäderpennan rör sig i milda små rörelser, men snabba och bestämda. Ljudet från spetsens krafsande är det enda som når de små öronen. Vad skriver hon? Vad tänker hon? De mörka ögonen stirrar stint på det där blocket i sjuksköterskans händer. Han vill så gärna se vad som står där. Blicken glider däremot tillbaka till pojkvännen när han hör hans röst igen. Sjuttonåringen verkar vara nära till gråten. Huden är fortfarande blek, men ögonen är stora och glansiga. Darrande på rösten och skakig på händerna som rör vid de mörka lockarna. Ett magert litet leende rör sig upp över Joshuas läppar och tar den betydligt större handen i sin.
”Bra, jag avskyr kyla.” Orden kommer ut i en liten viskning. Han har lust att berätta att han inte vill ha någon macka eller kakor. Bara orden får honom att vilja gömma sig, får magen att vrida och vända på sig och halsgropen att tjockna. Det är dock inte rätt stund för det, verkligen inte. Huvudet faller lätt på sniskan och ögonbrynen höjs en aning. ”Men vill du verkligen äta upp mitt hår när du gjort det så fint?” Bara vida tanken att Zihao skulle sitta och nafsa på de mörka lockarna är faktiskt roande. En sådan tanke får liksom alla de onda tankarna att försvinna i ett kort tag, och det känns bra.
”Allt kommer bli okej.” Joshua vet inte om han tror på det själv, men för den äldres skull hoppas han verkligen det. Att allt kommer att lösa sig, att hjärndemonerna ger sig av och lämnar de bägge två ifred. Men det är en väldigt stor önskan.