rollspelare & tippest prs

"Är du säker? När vi väl gjort det så kan vi inte ångra oss." sade hon tyst och kollade på honom med stora ögon. Hon suckade högt och smekte hans rygg när han kramade om henne. Hon slöt ögonen och tryckte sig intill honom. "Jag kommer inte bli arg om du inte vill, det här är något allvarligt." sade hon hest.

Det här var deras sista chans för att få vara med varandra, och han ville inte riskera det. Om han en dag slutade älska henne, så skulle han bara kunna ta en älskarinna, intalade han sig själv. Det skulle lösa sig, på något sätt.
”Jag vill göra det”, svarade han ännu en gång och nickade långsamt. Hans ögon mötte hennes stora och han minskade mellanrummet mellan dem genom att trycka sina kalla läppar mot hennes, varma, mjuka, sköna.

Sophia nickade lite och kände hur en tyngd lyftes från hennes axlar, hade nästan blivit sjuk av oron men allt släppte så fort han kysste henne. Hon la armarna om hans nacke och besvarade ivrigt kyssen. Hans läppar kunde få henne att glömma alla bekymmer i världen och det var något hon behövde.

Hans händer vandrade till hennes rygg och sedan längre ner, innan han insåg att damerna stod och väntade. Han drog sig undan för att avbryta kyssen och tittade på henne, skulle helst vilja stanna här med henne längre, men de var tvungna att fortsätta sin resa.
”Vi borde gå tillbaka”, sa han och tog tag i hennes mjuka hand innan han började lämna de täta träden för att komma ut till stigen där damerna och hästarna stod.

Sophia hade börjat pilla lite med hans tröja men drog tillbaka sina händer då han släppte henne. Hon suckade tyst men nickade lite.
"Vi kommer ha massor med tid för det här senare." kvittrade hon glatt och kramade hårt om hans hand. Hon log mot damerna och kollade sedan på Henri. "Ska vi sätta upp tält här eller ska vi fortsätta?" frågade hon.

Han log snett och tittade på henne. Ja, det skulle de verkligen ha. Han kunde fortfarande inte riktigt greppa tanken om att de snart skulle gifta sig; det kändes så sjukt.
”Om vi rider i två timmar till ungefär så når vi fram till ett par stugor”, svarade han och tittade snabbt på damerna. ”Det är min farbror som äger dem och jag har fått bo där flera gånger. Min far hatar min farbror men hyser fortfarande stor respekt till honom, så han skulle inte få för sig att ens leta i stugorna efter oss.” Han hoppade upp på hästen och sträckte ännu en gång ut sin hand för att hjälpa Sophia med att komma upp.

Sophia tog sig upp på hästen och la armarna hårt om honom innan hon slöt ögonen. Hon pussade på hans nacke några gånger och log svagt för sig själv, var otroligt nervös över hela deras situation. Ifall hans far skulle kontakta påven för att häva äktenskapet när de väl gift sig var en möjlighet, men Sophia vågade inte tänka i såna vägar då hon visste att hon skulle ångra sig och be honom återvända till hovet. Hon ville inte skapa konflikter mellan kungen och Henri, men hon ville samtidigt inte förlora den man hon kände att hon ville gifta sig med.

Han kände hennes pussar i nacken och log för sig själv, men behöll blicken framför sig, på stigen. Då och då tittade han sig över axeln för att se så att Sophia såg okej ut och att damerna fortfarande hängde med.

Lite mindre än två timmar senare nådde de fram till Henris farbrors stugor. Det var fem stycken små, bruna, trästugor. Bredvid stugorna fanns även ett rymligt stall, där hans farbror hade både getter och en ko. Riktigt varför hans farbror hade undvikit kungalivet visste inte Henri, och inte riktigt hur han hade lyckats med det heller.
”Vi är framme”, informerade han sitt sällskap och hoppade av hästen när de var precis utanför en av stugorna. Den stugan som var lite finare, lite större, lite bättre. Hans farbrors egna stuga. Han gav de en blick som betydde att de skulle vänta och inte följa med honom till dörren, vilket förmodligen fungerade. Han knackade på dörren med en viss melodi och fick bara vänta i några få, korta sekunder innan en man öppnade. Mannen liknande hans far, med rakat huvud, lätt skäggstubb och klarblåa ögon.
”Är du och Juliette ute på äventyr igen?” frågade hans farbror, som inte verkade se Henris sällskap i bakgrunden. Hans farbror klappade honom på axeln och log varmt.
”Nej, inte denna gången”, svarade Henri snabbt, och lite obekvämt. Förhoppningsvis hade Sophia inte hört det där. ”Men har du två stugor lediga?”
Hans farbror nickade och gick bort från dörren en stund innan han kom tlllbaks med två nycklar i handen.
”Alltid för min brorson”, svarade han och räckte över nycklarna som Henri snabbt tog emot. ”Ni gör er hemmastadda själv, som vanligt?” Henri nickade snabbt och knöt handen runt de kalla nycklarna.
”Ja, tack så mycket”, svarade han kort innan han började backa bort från dörren.
”Inga problem”, svarade hans farbror och log mot honom ännu en gång innan han stängde dörren. Det Henri tyckte mest om med sin farbror var absolut att han inte ställde några frågor; det underlättade alltid. Henri vände sig om mot Sophia och damerna och höll upp de två nycklarna.
”Jag och Sophia i en stuga och ni andra i en?” föreslog han med ett litet leende.

Sophia njöt för det mesta av landskapen de red förbi, älskade naturen i Frankrike något otroligt mycket då det var så vackert och fridfullt. Hon reagerade knappt åt att de stannat förrän hon fått hjälp ner. Hon följde sin prins med blicken men vände blicken mot damerna när Henri talade med sin farbror.
"Ska ni verkligen gifta er? Trots att kungen sagt att ni inte ska det." Sophia granskade Olivia lite snabbt och bet sig löst på läppen, var inte säker på hur hon ens skulle svara då det egentligen inte fanns ett bra svar. Det var ju exakt det som var planen så hon nickade lite och log.
"Jag vill gifta mig med honom och han med mig. Vad mer ska vi göra för att få vara med varandra?" frågade hon och ryckte lätt på axlarna. Olivia verkade nöja sig med svaret och flickorna började istället tala om annat än Sophias förhållande till Henri. Sophia deltog halvt i konversationen då hon sneglade mot Henri med jämna mellanrum. Hon kliade sig i nacken och bet sig nervöst på läppen när dörren stängdes. Hon sken upp och försökte dölja hur röda hennes kinder blev åt tanken på vad de gjort senast de var ensamma.
"Det blir bra." sade Sophia innan någon av flickorna hunnit inflika att de ännu inte var gifta och att det var olämpligt för dem att dela sovrum innan giftermål. Sophia gick till Henri och log stort mot honom, ville vara ensam med honom för att övertyga sig själv om att det de gjorde var det rätta.

Innan han begav sig till stugan tillsammans med Sophia så såg han till så att alla hästarna hamnade i stallet och fick både vatten och hö. Därefter överlämnade han ena nyckeln till damerna innan han tog tag i Sophias hand och gick med henne till deras stuga, bredvid den som damerna skulle sova i. Han körde in nyckeln i nyckelhålet och vred om. När han öppnade dörren möttes han av ett mörkt rum; allt var gjort i trä, till skillnad från hovet, där allt var gjort i sten. Själva stugan var bara ett rum, med en dubbelsäng och två bänkar längs väggarna som också kunde användas som sängar. Han vände sig om mot Sophia och föste in henne innan han stängde dörren bakom dem.
”Det är ju inte som hovet men..” sa han och ryckte lätt på axlarna innan han gick mot en av bänkarna och satte ner sin tygpåse och skrinet.