PRS Kkaebsong & JustAFriend

”Så..tänker du gå på lektionerna imorgon?” Undrade Zhìyuan trevande och slängde några skygga blickar mot Max. Fram och tillbaka och vice versa. En sak som var säker var att slytherineleven inte skulle lämna sjukhusflygeln under dagen. För det första såg han alldeles hemsk ut med de mörka påsarna under ögonen och gula tänderna. För det andra hade sjuttonåringen ingen ork i kroppen, inte alls. Förvandlingen tog mer på krafterna än vad de flesta trodde, vilket var jävligt underligt med tanke på hur brutal den var. Inte bara för den som genomgick det hela, utan det var ganska krävande att bara titta på det.
”Om vi säger att jag borstar mina tänder och typ tar en dusch, skulle du faktiskt kunna tänka dig att kyssa mig?” Undrade Zhìyuan nyfiket och vände blicken framåt igen.

"Idag?", svarade han med ett höjt ögonbryn. Jo, det var ju vilken dag som helst. Typ. Han hade hur som helst ingen sådär toppenbra anledning att stanna där uppe i sjukflygeln hur hjärna han än velat det. Madam Pomfrey hade säkert inte heller haft något emot det. Ta hand om där hela dagen. Haft två personer att pyssla om. Men nu fanns det ju dessvärre lärare på skolan som inte delade den uppfattningen och åsikterna kring det hela.
"Jo, jag tror jag måste gå", konstaterade han och blickade upp mot den andre. "Är det okej?".
På nästkommande fråga blossade Max kinder upp igen. Jo, det skulle han väl allt. Men skulle det verka för desperat? Kanske. Fast han var ju desperat. Jävligt desperat.
”Jag menar...öh...alltså, ja”, pladdrade han på och sänkte blicken till fötterna.

Är det okej? Varför skulle det inte vara okej? För att Zhìyuan föredragit att den jämnårige stannat? Men herregud, han ägde ju inte männsikan heller. Merlin.
”Den där frågan är bara dum..det låter som om jag skulle kunna haft inflytande på beslutet, vilket jag inte har”, predikade sjuttonåringen och skakade på huvudet med en grimas. Ansiktsuttrycket suddades däremot snart ut och ersattes av ett roat leende och glittrande ögon. Max reaktion var så jävla underbar, på alla sätt och vis. Den fick hjärtat att smälta på den längre. Bra, nu var både hjärnan och hjärtat varsin enda stor sörja. Perfekt så in i helvete.
”Hm, du lämnade en hel del pussar på min panna förra kvällen..varför?” Undrade Zhìyuan långsamt och sköt upp dörren in till sjukhusflygeln. ”Och förresten så tänker jag åtminstone försöka kyssa dig efter att jag borstat tänderna och bla bla. Brace yourself.”

"Mm...men jag har en hyfsat kort eftermiddag så jag kan komma upp hit direkt efter, om du vill? För det är väl här du kommer hålla hus?", fortsatte han pladdrandes. Jo, så var det väl. Zhìyuan hade nog mycket riktigt cirka ingenting att säga till om i jämförelse med lärarna, när det kom till Max skolgång.
Fortfarande med rosiga kinder och blicken fäst på fötterna, följde Max med in i salen.
"Åh, nu retas du bara! Jag kunde inte stå emot förstår du väl?!", utbrast han och knuffade till den jämnårige löst i sidan. Jösses, nej några sådana frågor klarade inte den lätt pryda sjuttonåringen av. Det räckte med att personen bredvid tekniskt sett var naken, även om saker och ting skymdes för tillfället.
På det sista kunde Max bara le. Brace yourself. Jodå.

”Sure, du får gärna komma och hålla mig sällskap. Speciellt under natten, jag är jövligt mörkrädd förstår du”, erkände Zhìyuan, vars egna kinder började hetta någonting alldeles förfärligt. En varulv som var rädd för mörkret? På riktigt? Det var ju bara patetiskt sorgligt på alla möjligt nivåer. Men det var ju också så att han såg ganska så mycket sämre i mörkret desto längre bort fullmånen han kom, vilket både var en bra och en dålig sak. Mest negativt dock, då det hade hänt flera gånger att han inte kunnat somna på grund av den gnagande rädslan.
”Vadå retas?” Undrade han därefter och ruskade på huvudet. ”Det var faktiskt en genuin fråga, om jag får be! Ingen har någonsin gått runt och pussat på mig under fullmånen innan, så du kan inte precis döma mig för att jag frågar”, knorrade Zhìyuan och föll ner ovanpå en av sängarna. Usch, alla leder klagade och huvudet dunkade fortfarande våldsamt. Skulle det någonsin ge med sig eller?

Mörkrädd? Men var han inte en varulv? Eller, uppenbarligen. Men de var ju i vanliga fall vakna nattetid? Max kunde inte direkt döma, han själv var ju mörkrädd med. Men lite udda var det allt. Fast vad var inte udda med de två jämnåriga egentligen? Det var faktiskt en väldigt bra fråga. Och- aww, de där rosiga kinderna igen.
Han föll typ raklång ner på sängen, över den andre med glittrande ögon. Ansiktet var fortfarande rödflammigt från tårarna tidigare, men det dolde rodnaden hyfsat, så det var för tillfället mest positivt.
"För jag inte kunde hålla mig borta. Du var ju bedårande. Och så var det ju liksom...du"

Bedårande? Hade Max precis fått för sig att kalla Zhìyuan bedårande? Jo, det verkade som om det var precis vad han gjort. Sjuttonåringens kinder blev återigen rosiga och han gömde ansiktet i madrassen allt eftersom rodnaden steg. Det var lika bra att dölja den, punkt slut. Men det kanske redan var för sent? Nåja, värt ett försök var det i alla fall.
”Så du tycker alltså inte att jag är bedårande nu?” Undrade han och kikade skyggt mot den jämnårige eleven. ”Till mitt försvar så har jag försökt få igång förvandlingen när det inte varit fullmåne, men det går bara åt helvete”, knorrade Zhìyuan missnöjt och putade med underläppen. Egentligen var det väl ganska konstigt, hur det där fungerade. Om kroppen kunde genomgå processen under en tidpunkt under månaden så borde den ju kunna göra det närsomhelst? Men nejdå, det var praktiskt taget omöjligt tydligen.

Var det konstigt att slänga sig raklång över en naken person? En naken person som en dessutom råkade tycka om? Ja, Max. Ja, klart som fan det var konstigt. Det spelade ingen roll om det vär täcken eller pyjamas emellan. Du kan inte göra sådär. Fast nu hade han ju gjort just det. Och hade inga större planer på att flytta sig. Suck.
Och rodnaden igen...Max smälte. Jodå, den andre var bedårande nu med. Definitivt. Fast det var nog inte så värst socialt accepterat att erkänna. Fast sedan när var det något Max brytt sig om? Tja, typ alltid. Äsch.
"Jodå, men du är ju inte lika fluffig nu", påpekade han med ett lätt roat leende.

”Du säger det alltså?” Undrade sjuttonåringen med ett höjt ögonbryn och mungipor som ryckte alldels hysteriskt. ”Vad tycker du bäst om då? Med fluff eller utan?” Frågade han nyfiket och sneglade upp mot Max. Personligen tyckte han att det finns både bra och dåliga aspekter med vardera. Pälsen var ju väldigt bekväm och varm, och tillvaron blev faktsilt mycket trevligare när man kunde lägga sig vartsomhelst utan att det blev obekvämt. Så gott som, i vilket fall. Det var ju dock ganska negativt att inte kunna prata, plus det där lilla faktumet stt själva förvandlingen var outhärdlig. Men, men.
”Vill du veta en sak?” Undrade han efter ett slag och lyckades på något klumpigt sätt rulla runt, så att han kunde betrakta den jämnårige utan att få nackspärr. ”Om jag hade fått välja helt själv, så hade jag nog hellre spenderat mitt liv med min fluffiga päls..männsikor är så nedrans komplicerade..usch. Men då hade jag ju inte haft chansen att lära känna dig. Så det finns allt en hel del positiva grejer med att vara mänsklig”, rabblade Zhìyuan på. Helvete, nu blev kinderna om möjligt ännu mer rosa.

Med fluff eller utan? Bra fråga men omöjlig att svara på. Max tyckte om båda delarna. På olika sätt. Väldigt olika sätt. Även om de väl i grund och botten var det samma. Zhìyuan liksom.
Så den jämnårige föredrog den fluffiga versionen? Hmm, han hade definitivt en poäng i det där att människor var komplicerade. Absolut. Fast han skulle nog ändå vilja påstå att varulvar var ganska komplicerade de med. Jo, något annat gick nog inte att säga.
Nu när ansiktet inte längre var begravt i madrassen blev det ännu lättare att se rodnaden. Jösses, vad sött.
"Det går inte att välja. Med fluff är ju väldigt väldigt mysigt måste jag säga. Men det är ju inte direkt som att du är omysig nu heller. Dessutom föredrar jag att kunna prata med dig", resonerade han om lutade hakan mot den andres bröstkorg för att få lite stöd för nacken.