Shadowhunters PRS Emma07 och Wolfy

Philip skakade lätt på huvudet, han hade inte räknat med att hon skulle göra det heller.
"Jag vet", sade han, han visste att det inte skulle gå att övertala henne till det.
"Men jag vill vara med dig", sade han, det märktes tydligt på honom hur han saknade henne. Han var verkligen sådan nu att han inte alls visste vad han skulle ta sig till, för det kändes som om han var helt hjälplös.

Jonathan suckade. Han litade inte det minsta på Philip, och han önskade för allt i världen att Aubrey inte skulle vara dum nog att lita på honom heller.
"Låt oss dra härifrån, det här är bara slöseri av tid," kommenterade han med en suck och viftade med sitt svärd. Aubrey gav honom en snabb blick innan hon spände blicken i Philip. Hon ville lita på honom men hon var inte helt övertygad.
"Så du är beredd att bara lämna allting annat bakom dig?"

Philip såg på henne, ville inget hellre än att krama om henne när han nu äntligen träffade henne igen. Men med Jonathan där kändes det inte särskilt säkert. Han nickade lite lätt.
"Du känner mig bättre än nån annan, du vet att jag skulle göra vad som helst för dig", sade han, det var helt sant. Hon var hans allt numera.

Aubrey studerade honom intensivt en lång stund till innan hon med ett leende på läpparna nickade. Det gjorde henne glad att hennes pojkvän ville vara tillsammans med henne. Jonathan å andra sidan var inte lika lycklig. Men de fick helt enkelt uppföra sig. Hon tänkte inte tolerera att de bråkade när de hade viktigare saker för sig.

Philip andades ut då hon nickade, hon hade lyckats få honom rätt nervös under dem sekunderna det tog innan hon svarade. Han log lite tillbaks, gick nu fram och drog in henne i en ordentlig kram. Jösses vad han hade saknat henne. Bara den känslan av att få hålla henne i sin famn igen och känna hennes fantastiska doft var otrolig. Han visste att han var så pass upp över öronen kär i henne att det nog gick på gränsen till idiotiskt, men det verkade inte spela någon roll så länge han fick vara med henne.

Efter en stund harklade sig Jonathan högt och menande. Han tänkte inte vara något tredje hjul bara för att Philip anslutit sig till dem. Han var fast besluten om att visa Aubrey hur fel hon hade om sin kära fästman. För han var säker på att Philip var där av helt fel orsaker.
"Ska vi gå då?" undrade han trots att det inte var en fråga. Han höll blicken fäst på Philip en lång stund innan han såg på Aubrey.

Philip drog sig lätt undan ifrån Aubrey då Jonathan harklade sig, hade på känn att Jonathan säkert skulle ställa till en del problem för honom. Det var en risk för honom att ens komma dit, men han var beredd att göra vad som helst för Aubrey. Om det så betydde att han skulle skada sig på köpet eller värre, för han tvivlade inte på vad Jonathan var kapabel till om - eller när - han fick reda på att Philip ännu hade kontakt med institutet och egentligen var där under ursäkten att samla information. Men det var egentligen mest en ursäkt för att få träffa Aubrey.

Då de kommit fram till huset där han och Aubrey höll till, försvann hon nästan genast iväg och lämnade killarna på tu man hand. Jonathan vände sig om mot Philip, betraktade honom ingående från topp till tå.
"Du kanske har lurat Aubrey," började han och tog ett steg närmare Philip, "men du lurar inte mig. Och jag följer med vartenda steg du tar." Han drog på mungiporna i ett falskt leende.

Philip suckade lätt då Aubrey stack iväg sådär, han hade ju ingen aning om vart han skulle ta vägen häromkring. Tydligen fick han försöka ta reda på det själv och hoppas på att han inte gick alltför fel på vägen. Han höll blicken stadigt på Jonathan då han märkte hur han synade honom.
"Jag är här för Aubrey och inget annat", sade han kort, det var ju egentligen sant. Han hade kommit hit för att han älskade henne.

Jonathan fnös. Han var inte dum. Han tyckte inte om att Philip betedde sig som om han var det heller.
"Jag vet inte vad du försöker åstadkomma här, men jag ska njuta av ögonblicket då det går upp för Aubrey om vem du egentligen är." Han rätade på sig då Aubrey dök upp igen och frågade om de var snälla mot varandra.
"Jag tänker inte välja mellan er," påpekade hon och gav dem båda varsin lång blick.