PRS Kkaebsong & JustAFriend

Just det där med att kunna prata, det var verkligen ett stort plus. Ännu en gång fann de smala fingrarna sin väg mot den jämnåriges ansikte, där de lätt faschinerat började stryka över kinderna. Det var ju inte så att Zhìyuans eget beteende hjälpte till med att dämpa rodnaden. Snarare tvärtom.
”Äsch, jag förstår väl själv att det inte går att vara kär i en varg”, påpekade han och drog lite på munnen. ”På sätt och vis är det kanske tur att jag inte kan styra över det där”, fortsatte sjuttonåringen och sänkte blicken en aning. Även om tankarna på många sätt och vis lugnat ner sig, var det fortfarande en hel del grejer han undrade över. Om Max då. För skulle de möta sanningen face on så kände de knappt varandra. Till exempel det där med branden - Zhìyuan visste att den hade skett och vad den resulterat i, men han visste varken hur eller varför. Det fanns så sjukt många frågor kvar.
”Du..” började han försiktigt och vände upp de mörka ögonen mot den andre igen, samtidigt som fingrarna letade sig igenom de kaosigt lockarna. ”Elden, var den anlagd? Varför läker inte såren?”

Tja, Zhìyuan var åtminstone inte ensam gällande rodnaden. Nej, och när fingrarna letat sig upp till Max kinder blev den rosa tonen definitivt djupare. Ett litet leende spreds över läpparna av den jämnåriges ord.
"Men jag tycker ju om den fluffiga du med", påminde han lugnt och fortsatte blicka upp mot de mörka ögonen. Det lilla leendet som letat sig fram bleknade dock raskt när det där andra kom på tal. Branden. Usch.
"Jag- Ingen vet. Eller jo-", började han rabbla på med tog sedan en liten paus för att försöka sig på att få ihop en sammanhängande mening. "De vet inte helt säkert men de tror att det berodde på ett elfel i källaren...men jag tror dem inte. Lågor beter sig inte på sättet de där gjorde och...och jag såg någon", förklarade han och rös till. Blicken vandrade runt, det blev lättare så. Kändes lite mindre jobbigt.
"Det är ingen som vet helt säkert varför de inte läker. I början låg jag inne på mugglarsjukhus men tja, sen kom jag till St. Mungos och även om de inte heller vet helt säkert så...Det var inte en mugglare som anlade branden Zhìyuan. Jag vet inte vem eller vad men det var inte en mugglare", avslutade han och lät slutligen blicken fästa sig i den andres ögon igen.

Leendet som nyss krupit sig fram över läpparna försvann med ens och de svarta ögonen blev aningen mörkare, hur nu det ens var möjligt. Zhìyuan studerade Max under tystnad, försökte att smälta det som precis sagts. Så det hade alltså sagts att det var en olyckshändelse, men enligt den jämnårige så verkade det inte som det. Men vem skulle någonsin vilja göra någon som Max illa? Eller hans familj. Det hela lät så absurt att sjuttonåringen var tvungen att vara tyst i ytterligare några långa sekunder, för att lyckas få något som helst grepp om situationen. Tyvärr gick det inge vidare.
”Jag förstår inte varför någon skulle vilja göra dig..er..illa”, viskade han och kupade händerna om den andres kinder, försökte att få ögonkontakt med honom. ”Du kanske redan har insett det här, men orättvisa är någonting som jag absolut hatar”, började slytherineleven och spärrade upp ögonen en aning. ”Och bara för att ministeriet kanske har släppt det hela, betyder det inte att du måste göra det. En männsika som gör illa andra, utan att ha några motiv, borde inte få fortsätta leva sitt liv i frihet”, fortsatte han bestämt och nickade för sig själv några gånger, innan blicken slutligen mjuknade en aning. ”Förlåt..är alldeles för passionerad när det kommer till rättvisa. Borde inte ta ut det över dig på det sättet.”

Tystnaden som följde Max ord var inte riktigt en tystnad. Mer som ett brus. Ett brus av tankar. Även om tankarna om branden alltid fanns med honom så blev de fler och mer högljudda när allt kom på tal. En liten påminnelse, ringklocka som fick dem att vakna till liv igen. Som en pånyttfödelse. Om och om igen.
"Jag vet inte heller vi är ju...snälla", viskade han som svar och försökte sig på ett försiktigt leende. Snälla? Jösses Max. Visserligen stämde det väl, men ändå. Du uppnådde nyss en ny nivå av mesighet. Grattis.
Även detta leende bleknade raskt i takt med den andres fortsatta ord. "Livet är verkligen inte rättvist, du om någon vet ju det", konstaterade han tyst. Fortfarande med blicken fäst i de, om möjligt, ännu mörkare ögonen.
"Det är okej. Det är ju sant allt du säger. Och jag har inte släppt det. Jag kommer aldrig kunna släppa det. Jag rädd hela tiden. Det kanske inte var riktat mot oss men om det var det så är det väl mina föräldrar de kommer ge sig på näst. På Hogwarts är det ju säkert. Typ, i alla fall. Men mina föräldrar...", fortsatte han aningen frånvarande med alla tankar som kryllade runt inne i skalle. Med blanka ögon behöll han ögonkontakten. Försökte finna tröst i den andres. Känna lite trygghet.

”Förlåt”, viskade Zhìyuan skamset och gjorde en liten grimas. ”Jag borde inte ha tagit upp det, okej? Det måste vara jättejobbigt för dig att tänka på det och jag..jag tänkte mig inte för..ibland är jag på tok för nyfiken för mitt eget bästa”, mumlade han tyst och knep ihop läpparna. Shit, det var så fel att ligga där och stirra in i de där perfekta ögonen. Sjuttonåringen hade fortfarande ett rejält sug efter att sluta den där lilla distansen mellan deras läppar och slingra armarna runt Max. Men det var så grovt fel att tänka på det sättet när de låg och talade om så pass känsliga saker. Samtidigt så var det ju bara tvärt omöjligt att inte stirra maniskt på hufflepuffeleven. Ansiktet var ju så perfekt och de där läpparna..ugh, nej, fy. Du förstår väl själv att du inte kan tänka i de där banorna. Speciellt inte eftersom du fortfarande saknar kläder.
”D-det jag menar är att jag kan f-försöka hjälpa dig att ehm..läka o-och så”, stammade Zhìyuan ännu tystare än innan och vek slutligen undan med blicken. Jajamensan, nu var rodnaden tillbaka och självbehärskningen hade sjunkit rakt ner till botten med en skräll. Försiktigt satte sjuttonåringen sig upp och placerade några fingrar under Max haka. Vad sa vi om det där? Bort med dig, ditt hormonfyllda lilla monster.
”Fan. Du driver mig verkligen till vansinne, Max..”

"Nej nej, det är ingen fara. Jag är känslig, det vet du ju redan", svarade Max tyst och lät händerna vandra upp till den jämnåriges kolsvarta hår. Inga tårar. Bara nästantårar. Jupp, ett ord. Ett otroligt användbart ord om en talade om Max. Ett ord som kunde komma att användas för att beskriva varje dag i sjuttonåringens liv.
Det var svårt att undgå att märka av den andres osäkerhet. De där rosiga kinderna, stammandet, blicken. Det hela var väl egentligen en hyfsad spegling av Max. Fast insidan då. Han hade lyckats dölja det okej på utsidan. Bortsett från den konstanta lätta rodnaden då. "Det låter bra", viskade han. Och sekunder efter satt han i gränsle över den jämnåriges ben. Visserligen täckbeklädda, men ändå. Jösses. Nära nära. Farligt nära.
Den där lätta rodnaden blossade inom loppet av mindre än en halv sekund upp rejält. Försiktigt lät han händerna kupa kring den andres kinder. De gröna ögonen blickade halvt osäkert in i de mörka. Skulle han våga göra något? De skulle väl vänta, eller? Fast...det, att vänta, skulle bli en jäkligt svår uppgift.

Men herrejösses, det var ju det som var problemet - att Zhìyuan visste att Max var känslig och ändå rörde upp en massa gamla, hemska minnen. Huang Zhìyuan, du är verkligen en riktigt obetänksam och vidrig person ibland. Gå och gräv ner dig under en sten.
”Åh, jag borde verkligen inte göra det här”, knorrade sjuttonåringen för sig själv, utan att släppa den jämnårige eleven mer blicken. ”Men fuck it, jag orkar inte bry mig längre”, konstaterade han kvickt därefter och slöt det lilla avståndet mellan deras läppar. Även om språket varit ganska grovt och hetsigt, så var kyssen allt annat än det. Slytherineleven var ganska feg när det kom till kritan och, helt ärligt, så var han mer än vettskrämd över att råka göra någonting fel. Grejen var att Zhìyuan verkligen tyckte om Max, både på ett kamratligt sätt och ett..ehm..inte speciellt vänskapligt inriktat sätt. Om han var alldeles för på eller direkt skulle det säkerligen bara sluta med ett kaosigt helvete, så det var absolut ingen idé att ta några risker. Å andra sidan hade han väl på sätt och vis redan gjort det, med tanke på att han luktade som en hund, plus att tänderna var extremt gula och vassa. Men men, de fick väl dela en kyss lite senare under dagen igen, när den längre av dem borstat de vassa små rackarna riktigt ordentligt.

Det var bra att den andre inte orkade bry sig längre. Så. Jävla. Bra. Lär av Zhìyuan Max. Var inte alltid en övertänkande mes. Nu fanns det väl definitivt nackdelar med de bådas personligheter men äsch.
Han besvarade mjukt och lugnt kyssen. Njöt av hur den andres läppar kändes i kontakt med sina egna. Visst luktade den jämnårige lite hund. Och visst hade nog den där beryktade tandborstningen nog suttit fint men just då kunde inte Max bry sig mindre. Kanske skulle han ångra det senare men just då kändes det så himla bra. Ja, herregud. Han flög iväg.
Så småningom drog han sig dock undan. Med ett varmt leende på läpparna lutade han pannan mot den andres. Blickade ännu en gång in i de mörka ögonen. Jösses. Var det såhär det kändes att vara kär? Jo, jo det kunde inte vara något annat.

”Innan du säger någonting..” började Zhìyuan trevande och slingrade tveksamt armarna omkring Max. ”..så var det faktiskt du som bestämde dig för att det var en bra idé att bokstavligen lägga sig på mig”, fortsatte han, i samma veva som ett trevligt litet leende började gro på de smala läpparna - läpparna som typ hade fått en egen puls och skrek efter mer uppmärksamhet. ”Du är så perfekt. Så jävla perfekt. Jag förtjänar inte dig, eller hur?” Nej, det gjorde han inte. Även om sjuttonåringen gärna ville lura sig själv att tro på det, så var sanningen helt annorlunda. Max förtjänade någon som var stabil och kunde bringa lugn till hans liv. Med andra ord inte Zhìyuan, som medförde sig en hel drös med problem. Slytherineleven var varken stabil eller någon som kunde bringa lugn, utan istället en orkan med kaos och trubbel. Så nej, svaret på den frågan var helt klart nej. Som tur var sket han i precis alla regler, vilket betydde att han inte tänkte bråka om saken så länge den jämnårige ville veta av honom. Punkt slut.

Max kunde inte låta bli att skratta till av Zhìyuans ord. Jovars, kanske hade det inte varit det smidigaste beslutet han gjort i sitt liv, men äsch. Om det ledde till det här så var det lugnt. Helt klart lugnt. Till och med bra. Väldigt bra. Då gjorde det inget om det var Max "fel",
"Jag är verkligen inte perfekt och du förtjänar någon så så så mycket bättre än mig", svarade han sanningsenligt samtidigt som leendet bleknade en aning. Men det suddades inte ut. Nejdå, det var nog ett utmaning.
"Men...vi kanske kan ignorera det för en stund?", fortsatte han och nickade lite för sig själv. Jo, den diskussionen riskerade att inkludera en hel del depp och dessutom hade Max på känn att de två nog hade ganska olika åsikter kring ämnet. Nej, det var en diskussion att spara till ett senare tillfälle. De behövde ju inte förstöra allt, sådär på direkten.