Shadowhunters PRS Emma07 och Wolfy

Philip fnös bara åt Jonathan, såg upp då Aubrey återvände. Bra, då slapp han leta sig runt på egen hand. Och dessutom slapp han vara ensam längre med Jonathan, för Philip gillade honom sannerligen inte.
"Det kommer du inte behöva heller", sade han, log lite mot Aubrey.

Aubrey vände blicken mot Philip, besvarade inte hans leende. Hon vände blicken till Jonathan som också såg på henne.
"Då får vi väl göra oss klara inför kvällen." Hon höjde lätt på ögonbrynen innan hon lutade sig mot väggen. Jonathan hade samma förmåga som hon: kunde förflytta både dem samt huset de bodde i till vilken stad eller land som helst. Och på mindre än en halv minut befann de sig i Paris.

Philip granskade dem tyst, visste att han var ute på väldigt farlig mark när han var där hos dem.
"Vad är det ikväll?", frågade han, gissade att han kanske inte skulle få reda på det men det var värt ett försök. Han önskade innerligt att Aubrey kunde vara sig själv igen och inte den här... Hårda Aubrey. En Aubrey han inte kände igen.

"Vi ska på fest." Jonathan gav honom en kall blick. Det var allt han behövde veta. Han vände sig om för att gå och snygga till sig. Aubrey drog händerna genom sitt hår och klappade Philip på axeln innan hon själv försvann iväg för att göra sig i ordning. De skulle inte bara festa utan de hade ett viktigt uppdrag.

Tydligen tänkte dem inte avslöja för mycket för honom. Och Philip kunde på ett vis förstå dem, för ifall rollerna skulle ha varit ombytta skulle han antagligen ha gjort likadant själv. Han suckade då alla försvann igen, hade själv ingen aning om vart han skulle ta vägen. Istället vandrade han vidare ditåt han trodde att Aubrey försvunnit, kanske han också fick nån ledtråd där om vad de skulle göra egentligen. Han visste att han nog borde höra av sig till institutet om att han iallafall lyckats ta sig in, men han ville försöka ta reda på mer först.

Då Aubrey dök upp i vardagsrummet igen var hon iklädd en svart klänning. Den var som gjord för hennes kropp, smet åt vid höfterna och lämnade egentligen inte mycket åt fantasin. Att den var distraherande kunde vara både en bra och en dålig sak, beroende på hur man valde att se på det hela. Hon drog handen genom sitt mörka hår och gäspade smått uttråkat.

Philip hade snart hittat tillbaks till vardagsrummet, hade traskat runt och faktiskt råkat gå vilse - något han dock aldrig skulle erkänna. Ögonen blev lite större då han fick se Aubrey, hon var verkligen otroligt snygg i den där - han var galet kär i henne i vanliga fall och så fick hon för sig att dyka upp i sånt här... Jösses. Isabelle hade kanske lärt henne lite väl mycket vad gällde klädsmak.
"Wow. Du ser verkligen strålande ut", sade han, samtidigt som han tyckte hon var otroligt snygg så gillade han ändå inte riktigt att hon gick ut så bland andra killar och visade så mycket. Hon var ändå förlovad.

Aubrey vände sig om då hon hörde Philips röst och ett leende växte sig långsamt fram på hennes läppar. Att se strålande ut hade ju varit hennes tanke.
"Inte sant?" Hon sträckte upp händerna i luften innan hon snurrade runt ett varv, gungade lätt på höfterna. Hon fäste därefter blicken på Philip igen.

Philip log brett och följde henne med blicken, gick därefter fram till henne för att lägga armarna om hennes midja.
"Jag måste vara den lyckligaste mannen i världen som har dig", sade han mjukt, han kunde verkligen inte ha hittat sig någon vackrare eller mer perfekt än henne, enligt honom själv. Fast just nu var han snarare mer desperat, av oro och för att försöka få tillbaks sin älskade Aubrey utan att hon hade kvar något demonblod i sig.

"Och jag den lyckligaste kvinnan i världen som har dig." Aubrey kupade händerna om hans ansikte för att placera en mjuk kyss på hans läppar. Hon gav honom sedan ett litet, mjukt leende som faktiskt speglade sig i hennes ögon också.