Efter Hogwarts (rollspel)

jag vaknade av ett en kråka kraxade och jag satte mig upp och Draco ramlade ur sängen och såg förvirrat på mig
"Förlåt" sa jag och han satte sig upp och såg på mig
"Jag borde vara van, du brukade vakna upp bara sådär" sa han och såg på mig
"Nej det är ingen fara, kråkan väckte mig bara" sa jag och han såg tvivelaktigt på mig och jag vek undan blicken. det var inte bara kråkan, jag hade som vanligt haft samma mardröm
"Jag vet när du ljuger" sa han och vände mitt ansikte mot honom men jag sa inget. "det är ingen fara, du behöver inte oroa dig" sa han mjukt och jag nickade lätt och lutade mig mot honom och han bara höll om mig och jg tog tag i honom som om han skulle förvsinna
"Jag ska inte gå någon stans, ta det lugnt" sa han och la oss ner och höll om mig och tillslut slöt jag ögonen och somnade igen

Jag vaknade på morgonen och knuffade på Dean.
- Vad är det?, sa han sömnigt.
- Ska vi ge Cara och Draco frukost på säng?, sa jag glatt och gick och väkte barnen.
Vi smög alla tyst ner och gjorde ordning en stor frukostbricka med frukost åt sju personer.
Tvillingarna och Mina gick först och de öppnade dörren och vi stälde brickan på deras säng och sa.
- God morgon, glatt till dem.

jag slog förskräckt upp ögonen och såg på dem och andades ut
"Sluta väck mig så" sa jag roat och Draco satte sig sömnigt upp och det tog ett tag för honom och komma på vart han var
"God morgon" sa han sömnigt och log mot dem och Mina kröp upp i sängen med tvillingarna och jag såg på Dean och Laura
"Och hur kommer det sig att vi får frukost på sängen?" frågade jag glatt och såg på maten

- För att jag är så otroligt glad för allt idag, sa jag lätt och satte mig ner på sängkanten.
- Är inte ni det?, sa jag med ett leende och hällde upp chockladen i allas muggar.

( Måste sova nu, god natt mitt ♥ )

(Okej natti natti sov så sött ♥ så hörs vi i morgon ♥ )

jag såg lite konstigt på Laura
"Ja jo, visst är jag glad" sa jag lite förvirrat och de skrattade lite och såg på Draco
"Vad vill ni att jag ska svara? det är tidigt och ni väckte mig" sa han sömnigt men jag log och visste att han var glad
"Och varför är du så himla glad då?" frågade jag Laura lite nyfiket

Jag såg på Draco ochtänkte kasta kudde på honom men kom på att det var nog dumt med alla koppar och all frukost på sängen.
Så jag vände mig om till Cara istället.
- För att ni är tillbaka, sa jag och log.
- För att det är så härligt väder, sa Dean och öppnade fönstret mot den strålande solen.
- Och för att allt verkar gå så bra, sa jag och såg på Cara och Draco.

Jag mötte Lauras blick
"Jag visste inte att ni saknat oss så mycket" sa jag lite förvånat, jag visste att vi var bästisar men jag trodde ändå inte att de hade saknat mig så mycket och jag såg på solen som lös in och höjde handen så jag slapp få den i ögonen och jag gav Dean en irriterad blick
"vad?" sa han lite förvirrat
"Cara har alltid gillat regn" sa Draco roat och vi såg sen på Laura
"Vadå går bra?" frågade vi henne lite förviratt

- Klart att vi har, ni har varit våra bästa vänner och sen försvann ni i tre år, trodde ni inte att vi skulle sakna er eller?, sa jag och såg på dem.
Dean stängde fönstret och drog för gardinen.
- Nöjd nu?, sa Dean med ett flin mot Cara.
Jag himlade med ögonen åt Cara.
- Ibland undrar jag om du gör dej dummare än vad du är?, du har alltid kunnat läsa av mig, så hur kommer det sig att du inte fattar vad jag menar?, sa jag med ett flin.
- Hon menar ju er förståss, att ni är vänner och kanske mer än så, sa Dean och hilade med ögonen mot dem.

"ja men jag trodde ni skulle glömma oss och gå vidare" sa Draco o jag nickade och tittade sedan på Dean
"överdriv lagom. Men ja jag är nöjd" skrattade jag och drack en kopp te
"jag förstod vad du menade, jag trodde bara det inte syntes så tydligt" sa jag och gav Laura ett leende. Jag mötte Dracos blick och vi båda log. Jag vände åter blicken mot Laura
"hur kommer det sig att ni nästan verkar gladare över det än vi?" sa jag och la huvudet på sned

- Hur kunde ni tro att vi skulle glömma er?, gått vidare det har vi väll och levt våra liv. Men glömma er skulle vi aldrig göra, sa jag och såg på dem.
- Till och med jag ser det, och då syns det tydligt, sa Dean och flinade.
- Ja, vi har ju väntat på att ni skulle komma tillbaka och bli sams.
Så nu kan vi gifta oss i lugn och ro, sa jag med ett glatt leende för att se deras reaktion.