Det sjätte trappsteget [SV]

Jag har inte känt att jag fått någon inspiration och precis när jag började skriva blev jag förkyld! Så nu undrar jag om ni vill ha ett långt kapitel lite längre fram eller ett kortare ganska snart?

Gör det du känner för! Jag kan vänta

Jaa med!

Bra!

Det fick bli som det blev, hoppas ni gillar det!

4. Perrong nio och tre kvart.

Med hennes mörka koffert i ett hårt grepp stod hon framför den magnifika Hogwarts Expressen. Den var olikt allt annat hon sett, men hon hade inte tid att titta på det otroligt vackra och stora tåget utan blev tvungen att skynda sig ombord.

På tåget var det varmt och trångt, med massor av skrikande elva och tolvåringar. Alecia var väldigt nära på att inte hitta en plats men till slut hittade hon en kupé längst bak och till hennes förtjusning var den helt tom. Hon lade undan kofferten och slog sig ner vid fönstret. Alecia såg ut på alla föräldrarna som vinkade av deras barn. Hon blundade och tänkte på alla minnena hon hade med sin mamma, de var få men de fanns. Hennes mamma hade varit hennes bästa vän och idol. Hon fattade inte hur hon kunde ha gått bort i cancer hon hade inte märkt någon skillnad på henne, hade hon verkligen varit sjuk? Eller hade hennes pappa ljugit? Plötsligt började Alecia tveka. Tänk om hennes mamma levde! Alecia hade nästan rest sig upp av förhoppning men insett vad hon höll på med och sjunkit ner i sätet igen. Tåget hade börjat åka och Alecia lutade sig mot fönstret. Hon lever inte, hon är död, din pappa har glömt dig. Du är på väg mot ditt nya liv nu, ditt sjätte trappsteg, tänkte Alecia. Hon kom inte ens ihåg hennes mammas namn...tårarna började rulla ner för hennes kinder. Varför blev hon tvungen att gå igenom det här? Hon fattade ingenting om det fanns en värld av magi utan att hon märkt det skulle vad som helst i hennes liv kunnat varit något annat! Vad hade varit sanning? Hon orkade inte mer och försökte sova.

Hon låg på golvet med ögonen stängda, röster, massor av röster. Vart var hon? Hon kisade med ögonen och såg suddigt ett par svarta kängor och en kappa framför henne. Hon stängde ögonen helt igen. Plötsligt tog någon tag i hennes ben och släpade henne åt ett annat håll. Alecia vågade inte göra något annat än att spela medvetslös.

- Vart ska vi föra henne?
- Jag vet ett ställe, kom hit.
Alecia var vättskrämd, vart var hon!? Hade hon inte varit säker på väg till Hogwarts aldelles nyss!? Hon kände att någon förde en arm under hennes midja för att lyfta upp henne, hon slappnade av och lät kroppen böjas innan personen tog upp henne i personens båda händer. Hon kände en lätt beröring i pannan av en kvinnas smala fingrar och sedan ett illamående så kraftigt att hon nästan spydde. Det kändes som hon flög. Hela tiden var hon sugen på att öppna ögonen men gjorde det aldrig. Hon ville inte tappa koncentrationen och spy över de andra. Hon kände personen som höll i henne spänna sina arm muskler och illamåendet släppte men lämnade henne med en kraftig huvudvärk.

- Lägg henne här.
Personen gjorde som hon sa och lade mig på något hårt och kallt. Alecia hörde ett “plopp” och sedan tystnad. Hon öppnade ögonen långsamt och försiktigt. Hon låg på det lägsta trappsteget upp till ett hus. Hon höll upp sin hand och såg till sin fasa att den var fruktansvärt liten. Hon tittade ner på sig själv och insåg att hon var en bebis.
Alecia skrek av skräck!

Alecia vaknade med ett ryck, hon hade hört någon skrika!?
- Hon är död!
Alecia vände sig om och såg en tjej med ljusbrunt hår och isblåa ögon stirra på henne med förskräckt blick.

Jättebra!!!!

mega braaa!

Tack allihopa! Jag får nog fram ett kapitel till senare idag