Det sista året på Hogwarts =D

Jag såg på Gemma och log.
- Ja, jag känner skillnaden, men du måste svälja din rädsla och inte låta dem se den.
Visar du dina känslor drar de bara nytta utav dem, lägg på en mask som inte visar känslor, då klarar du dig, sa jag vänligt och log mot henne.
Snape ställde sig upp och såg ut över eleverna.
- Välkommen till Hogwarts, vi har fått nya ämnen och nya lärare.
Försvar mot svartkonster, ersätts med svartkonster och mr Alecto, styr över dess lektioner.
Hanns syster ansvarar för mugglarstudier som nu är oblegatoriskt för var elev, sa han likgiltigt.
- Så, låt måltiden börja, sa han och satte sig ner och den vanliga maten kom fram.
Men inte det vanliga glada sorlet utav röster, alla samtalade lågmält och det var inte många som åt mycket.

Den fantastiska maten uppstod ur tomma intet på alla faten. Köksalfarna verkade inte känna av stämningen i alla fall så det var som vanligt med maten. Men atmosfären i Stora salen var verkligen anorlunda. Det var som att ingen vågade prata högt med någon annan utan i stället hördes ett evigt tissel av alla som viskade. Även klinkandet av bestik mot tallrik hördes knappt.
Jag tittade mig runt omkring. De flesta satt mest och petade i maten eller viskade fort till bordsgrannen och slängde förstulna blickar upp mot lärarbordet. Det var verkligen glest vid borden, men det förklarades vid att inga mugglarfödda fick börja på skolan längre.
Här och där satt några elever som såg helt förstörda ut - bleka, avmagrade och rödgråtna - antagligen hade de fått vara med om att någon i familjen blivit kidnappad eller till och med mördad under sommaren. Mitt hjärta blödde för dem och nu kände även jag att jag inte var hungrig längre.
Nä... Hogwarts hade verkligen förändrats, men jag skulle försöka göra som Alex hade sagt. När allt kom omkring så blir ingenting bättre än vad jag gör det till, och ska jag bestämma mig redan första kvällen för att det kommer bli hemskt denna terminen, så blir det sannerligen så.
Jag drog ett djupt andetag och log svagt emot Alex.
- Det påverkade mig visst mer än vad jag trodde att det skulle göra, mummlade jag. - All sorg! fortsatte jag sedan förklarande.

Jag petade i maten men kännde mig inte hungrig, jag kände mig precis som alla andra inte för att jag ville visa det.
Men det fick mig att tappa matlusten, jag sköt ifrån mig tallriken och log svagt mot Gemma.
- Jag vet det är hemskt, jag är rädd för att förlora pappa, han är den enda som jag har kvar.
De dödade min kusin, Kristan för att han inte ville gå med dödsätarna.
Och pappa är ingen bra trollkarl, sa jag med en suck och log mot henne.
- Nej, vi skulle vara glada, sa jag och log lätt när maten ersättes med efterätt.
Jag bara såg på på efterätten men jag rörde den inte, jag ville bara till flygeln och sen till DA mötet.

Jag vet inte om tiden verkligen gick fort eller om det märktes att maten knappt rördes för middagen försvann relativt snabbt och ersattes med efterrätten. Jag tog mig en kanelbulle som jag småtuggade på, men den smakade torrt även om jag smuttade på pumpajuice emellanåt. Jag ville bara att det skulle ta slut så vi kunde komma ifrån den här tryckta stämningen.
Till slut reste sig Snape äntligen och det tysta viskandet tystnade tvärt och allas ansikten vändes emot lärarbordet.
- I morgon väntar er första skoldag och det blir jobb från första stund, sa Snape med sin släpiga röst. - Därför är det bäst för er att ni lägger er på en gång. Det är en ny regel som införts.
Han tittade hotfullt på alla elever utom de i Slytherin.
- ALLA elever ska ligga i sina sängar senast kl nio ifall de vill undvika hemska straff. Gå nu!
Han satte sig ner igen och ett osäkert mummel spred sig i salen. Ingen verkade våga ställa sig upp och gå.
Eftersom jag inget annat ville och tänkte på vad Alex hade sagt om att inte visa rädsla tog jag tag i hennes arm och reste mig bestämt. Först då, en halv sekund efter följde resten av eleverna vårat exempel.

Jag log stort mot Gemma när hon ställde sig upp först utav allihopa.
- Bra Gemma, det är rätta takterna, nu går vi till flygen och sen till DA mötet, sa jag glatt och vi följde strömmen ut till entrehallen och vi gick upp till flygen.
Elevmassan tunnades ut och vi blev strax ensamma i de öde korridorerna.
Strax var vi framme vid flygen och jag öppnade dörren försiktigt.
Pomfrey såg oroligt upp och log sedan när hon såg att det bara var vi.
- Ni borde inte vara här, ni borde sova, sa hon oroligt och jag nickade.
- Ja, vi vet, vi ska det sedan, ljög jag och gick fram till henne.
- Jag vill bara att du ska kolla på min axel, sa jag lugnt och drog ner tröjan och Pomfrey drog efter andan.
- O, kära barn, vad har hänt?, sa hon förskräckt och såg oroligt på mig.
- Dödsätare, förbannelse, flämtade jag fram när hon petade på såret, det gjorde förskräckligt ont.
- Ja, jag kan inte få såret att försvinna, men jag kan få det sluta vara och göra ont, men det svarta kommer vara kvar, sa hon och log lätt.
- Sätt dig på sängen, sa hon och hon hämtade en flaska med grönt innehåll och jag satte mig.
- Okej, det här kommer göra ont, ont ska med ont fördrivas, sa hon alvarligt och jag nickade och bet ihop för att inte skrika.
Jag ville inte att någon skulle upptäcka att vi var där.
Pomfrey öppnade flaskan och hällde på såret, och jag flämtade till, det känndes som om hon skulle bränna bort axeln på mig.
Det lugnade sig efter ett tag och Pomfrey såg på såret.
- Ledsen det är det bästa jag kan göra, sa haon besviket och jag såg på såret.
Det svarta var fortfarande kvar, men det var ett rent sår som varken varade eller gjorde ont.
- Tack Pomfrey, jag vet att det är det bästa du kan göra och jag är tacksam, det gör inte ont längre, sa jag tacksamt och log mot henne.
- Bra, men stick iväg nu så ni inte hamnar i onåd hos syskonen, sa Pomfrey raskt och sköt iväg oss mot dörren.

Jag bet mig i läppen för att inte kvida när Madam Pomfrey hällde vätskan på Alex sår. Det såg nämligen ut att göra fruktansvärt ont och jag höll en tröstande arm om hennes axlar.
- Vilken tur att hon kunde fixa det mesta i alla fall, sa jag till Alex när vi blev iväghunsade. - Nu får du visa vägen vart vi ska, fortsatte jag sen och lät henne ta täten.
I vissa korridorer möte vi någon enstaka elev som såg bekymmrad ut. De kanske hade tappat bort sig eller tänkte bara på hur det skulle bli denna terminen. Vi sa inget till dem och de sa inget till oss.
Vi kom fram till en öde korridor förutom några rustningar och en staty av ett fult skogstroll. Där stannade vi till och jag tittade frågande på Alex.
- Vad nu?

Jag flinade åt Gemma.
- Har du aldrig vart i vid- behovs- rummet förr?, sa jag undrande och började gå fram och tillbaka med slutna ögon och tänkte på rummet jag ville få fram.
Plötsligt uppenbarade en dörr framför oss och jag öppnade den och gick in med Gemma efter mig.
En formel kom flygande och vi blev aväpnade och Neville ställde sig framför mig med staven riktad mot mig.
- Vilken form antar din patronus?, sa han bestämt.
- Tiger, och jag går i god för att detta är Gemma, sa jag och han sänkte staven och kramade om mig.
Jag tog upp våra stavar och gav den till Gemma.
- Inget att vara rädd för, vi måste bara veta att vi är de rätta personerna och inte är någon annan, sa jag leende.
- Här ser ni min patronus, sa jag lätt och en silverfärgad tiger bröt fram ur stavens ände.

Jag skakade stumt på huvudet åt Alex fråga om jag hade varit här förrut och tittade förundrat på dörren som smälte fram i väggen. Jag följde nervöst efter och jag hann knappt stänga dörren efter mig innan min trollstav flög ur min hand.
Jag blev rädd och trodde att Alex hade ordnat med något elakt skämt, men sen märkte jag att hennes stav också hade flugit ur hennes hand. Vad var det här? Var de inte hennes vänner?
Förvånat och lite skyggt tittade jag på personerna som redan var i rummet. Det var Ginny, Luna, Seamus och Dean och alla såg de på oss med en aning fientlig blick. Längst fram stod Neville och såg mest hotfull ut av dem alla när han stod med sin trollstav riktad mot Alex som skulle vara hans flickvän.
Förvirringen var total tills Neville började prata. Allt var en skyddsåtgärd och jag pustade ut. Det gjorde även de andra när Alex svarade på frågan och visade sin patronus.
Jag tackade tyst när hon räckte mig min stav. Jag kände mig så bortkommen här. De verkade väldigt sammansvetsade, denna gruppen och så klampar jag in. Jag bestämde mig för att hålla mig nära Alex så mycket som möjligt.

- Nu väntar vi bara på resten vet ni vilka som ska komma?, sa han undrande.
- Alla från vår årskurs i Huffflepuff och Ravenclaw och så är det väll i Gryffindor med?, förutom Cormack då vill säga, sa jag lätt.
- Japp och alla från min och Lunas årskurs, så det gamla gänget blir kvar plus en massa nya.
Det verkar som om de flesta vill vara med, sa Ginny.
Fler och fler elever kom in och blev aväpnade och sedan insläppta.
Det var himla många till och med ett par förstisar.
- Bäst vi börjar från början, med aväpning och så, sen skickar vi iväg de yngsta och de oerfarna så får vi öva på vårt när vi hjälpt dem, sa Neville lågt till oss och han Luna och Ginny klev fram och alla satte sig ner och tystnade.

Det kändes skönt att inte vara den enda nybörjaren i gruppen, men jag bestämde mig för att kämpa extra så att jag kunde hålla mig till de i min ålder. Pinsamt att få öva med förstaårseleverna liksom. Jag suckade lätt för mig själv.
Jag satt spänt bredvid Alex och lyssnade på Neville när han förklarade hur man avväpnade en fiende. Visserligen kunde jag redan detta sedan längesen, men jag gick igenom allt i huvudet ändå och rörde min hand minimaliskt i samma rörelse som honom.
Det kändes speciellt att tillhöra en grupp. Det hade jag aldrig gjort förut. Och en förbjuden grupp dessutom! Med en vän! Detta året kanske inte skulle bli så hemskt ändå tänkte jag och log.