Krukan i Gryffindors sällskapsrum

Denna berättelse kan innehålla spoilers, så har du inte läst första boken så borde du vara beredd på att få saker avslöjade.
Jag vet vad ni tror att jag har gjort fel. Ni tror att jag inte visste att det var på halloween som Quiriell tog in trollet på Hogwarts. Men faktum är att jag vet det.
Jag kan berätta.

Det var halloween när Quiriell kom på att han kunde ta in ett troll till Hogwarts skola för häxkonst och trolldom så att han kunde försvinna till tredje våningen. Men han var alldeles för rädd för troll för att kunna fråga om den skulle kunna komma till slottet. Så han var tvungen att samla mod. Det tog fyra månader för honom att övervinna sin rädsla och på fettisdagen i februari kunde han utan svårigheter leda ett troll till fängelsehålorna.

Kapitel 11
____________
Så fort Harry Ron och Hermione kommit ut från toaletten började de berätta om att Drako hade tänkt rädda Hermione från trollet. Vilket fick honom ännu mer deprimerad än vad han redan var. Han vr ledsen för många saker tyckte jag, 3 stycken
1. Hans första äventyr hade blivit ett fjasko.
2. Han hade gått ner till toaletten för ingenting och missat de goda semlorna man brukade få till efterrätt.
3. Alla skrattade åt honom för att försökt rädda Hermione.
I flera veckor var han tårögd. Inget kunde trösta honom. Jag försökte med allt jag kunde för att få honom glad (vilket inte är så många saker) men inget lyckades. Efter att ha försökt i så många veckor som an var ledsen i blev han glad igen. Han hade fått en idé. Med en glödlampa över huvudet (en riktig som han höll i handen) gick han runt i rummet. Han gjorde alltid så när han fick en idé. Det var också så jag alltid visste när han fick en.
En dag var han borta till läggdags (Men han stod ändå bara utanför ingången). Han pratade med Harry, Ron och Hermione. Om vad vet jag inte. Men jag tror det var något viktigt. När han tillslut kom tillbaka in i uppehållsrummet hade han med sig en bok. Han öppnade den och läste igenom sidan den var uppslagen på. Jag kunde inte se vad det stod på den men jag såg rubriken.
De vises sten

owo more

Kapitel 12
___________
Alla kvällar i veckan och oftare ändå satt Drako med en bok om de vises sten mitt framför ögonen fullt upptagen och villig om att få reda på mer. Det var som ett nytt bokintresse flugit ner från himlen och landat på Drako, min enda vän. Jag hade inte alls något att göra de dagarna han läste. Nyckelpigan jag fått hade helt tröttnat på att leka tagen och hade blivit jättedålig på att gömma sig i kurragömma. I under hökens alla vingar kom var han också dålig eftersom att hans färger var röd och svart och det visste ju jag redan så det var inte häller så kul.
Så jag fick ägna dagarna åt att tänka. Jag hade ganska mycket idétorka så jag fick försöka komma på lite intressanta saker att tänka på. Men det var inte så lätt alla gånger.
Stjärnor, prickar, hur man bygger ett golv, åsnor, trekanter var bara några av de tråkiga saker jag kom på att man kunde tänka på. De roliga sakerna var mycket färre.
Att åka ubåt och hur man fångar en gepard var de ända saker jag fick fram under min idétorka.
Nu ska vi se här.

Hur fångar man en gepard utan att dö?
Om man bara har en håv och ett par ben och ett par händer.
Man kan börja med att springa efter den. Men nu kom jag på att då bli den ganska rädd och springer iväg.
Men om man börjar med att stå-helt-stilla-som-om-man-vore-en-staty ända tills geparden upptäcker en och sen låter man den komma närmare tills den hoppar på en och då so tar man fram håven så att den hoppar in i den istället och sen så råkar man tappa håven och geparden slinker ut och är arg och hoppar på dig som om du vore en zebra och så går det inte att fånga en gepard.

Jag kom fram till att det inte gick att fånga en gepard om man bara hade en håv ett par ben och ett par händer. Man behövde nog en kropp och en hjärna också. Så jag försökte mig på de andra tankarna istället.

Att åka en ubåt
Man sitter i en båt som far ner under vatten. sen så har man åkt en ubåt.

Efter att ha tänkt de roliga tankarna så kom jag på att de inte alls var roliga, så jag fick lov att sortera om det till tråkiga. Just när jag trodde att mitt liv var förstört så kom Drako med sin lilla gulliga vattenkanna och jag kände att han nog var den ända som tyckte om mig på den här jorden.

sorry men känner att jag tyvärr inte hinner kolla alla bevakade trådar så jag kommer tyvärr att sluta bevaka. Men bra ändå

Åh, vad synd :'(
Jag kommer skriva mer snart, men inte nu.

Mer, människa.

Haha, jättekul!

Jag är ledseen att jag inte skrivit på länge. Jag har lika mycke idetorka som krukan.

Det gör inget. Jag kan vänta!

Jorden i krukan var lika fnasig som om den varit friterad, den var även lika fettig eftersom att Den tjocke och Den långe pojken just grävt ner sina halvätna muffinsar i den.
Drako hade glömt mig helt, så ingen vattnade mig längre och medan Drako var pluggis så passade Den långe och Den tjocke pojken på att ta hand om mig.

Allt började en tidig morgon när det bara var Drako som hade vaknat. Han satt i en av de silvriga sofforna med näsan nedtryckt i boken han hållit på att läsa i flera år (det kändes i alla fall som om det var så länge). Den långe pojken, klädd i pyjamas kom smygande nedför en trapp som jag gissade på ledde till antingen ett kök eller någon form av sovsal. Den Långe pojken kollade misstänksamt på Drako och viftade sedan åt Den tjocka pojken, som satt högst upp på trappen (också klädd i pyjamas) att komma. Den tjocka pojken kom med tysta steg nedför trappan och hamnade bredvid Den långe pojken. Tillsammans smög de mot fönsterbrädan där jag stod som vanligt stod och kollade ner på allt som hände i Gryff... jag menar Slytheriks sällskapsrum. När jag såg Den långe och Den tjocke pojken komma mot min fönsterbräda blev jag så rädd att jag skulle kissa på mig om jag haft vatten till det. De kom närmare och närmare och närmare och jag skulle vilja backa bakåt, så att de inte skulle kunna nå mig. Men det fanns två anledningar till att jag inte kunde det.
1. Det fanns inte tillräckligt med utrymme bakom mig.
2. Krukväxter kan inte backa.
Jag blev mer och mer rädd för varje steg de tog. Tänk om de skulle äta upp mig. Eller ännu värre, slänga mig på tippen! De två pojkarna stannade med en knapp decimeter emellan oss. Jag blundade och väntade på slaget, men det kom aldrig. Jag öppnade ögonen precis när den tjocke pojken gjorde likadant fast med munnen. Jag ångrade att jag tittat upp istället för att fortsätta vara i den trygga världen bakom "ögonlocken". Återigen slöt jag "ögonen" i hopp om att det skulle skydda mig från det värsta. Tydligen så funkade det eftersom att jag inte kände något bett, så jag öppnade "ögonen" igen för att se om jag skulle ta farväl av världen eller inte. Det blev en liten chock när jag såg att Den tjocke pojkens käkar inte var runt min "hals". De var faktiskt på en decimeters avstånd men de var fortfarande öppna och det var inte förren jag förstod att han skulle prata. Jag väntade spänt på vad han hade att säga och snart kom det fram.
- Hej, jag heter Crabbe, sa han. Vill du följa med mig och Goil och äta?
_____________
Stavade fel på Goil, det behöver ni inte säga.