Min overkliga verklighet [Hungerspelen, SV]

På fredag kväll om allt går som planerat!

Yay ^^'

Nejmen hejsan!
Som ni förmodligen vet så kommer nästa kapitel imorgon kväll!
Har fått några ugglor, folk har undrat hur ofta jag kommer lägga upp kapitel och som svar: Jag kommer försöka lägga upp en gång i veckan, inte för ofta och inte heller för sällan
Och som vanligt så vill jag tacka alla gulliga som kommenterar, jag blir så glad av att läsa era gulliga kommentarer!
Kram!♥

Så då kommer det idag. Jippi! 8D

Kramis kalasis ^^ ♥

WHUIE

Tredje kapitlet kommer nu, som lovat! Enjoy!
Kapitel 3

Jag vaknade av att det var varmt. Ruskigt varmt. Jag kände att någon höll om mig och jag vände mig om. Det var Peeta som höll om mig. Vänta nu… Hade jag sovit hos honom? Vad var det här? Hade jag inte gått hem igår kväll?
’’Peeta..?’’ Jag hoppas på att min hesa viskning skulle väcka honom.
’’Ehm… Va? Katniss?’’ Peeta öppnade ögonen långsamt släppte allt eftersom taget han hade om mig.
’’Vad gör jag här?!’’ Jag var lite upprörd. Mor och Prim var hemma och var antagligen oroliga för mig, så låg jag hemma hos Peeta och sov!
’’Du somnade igår kväll och du sov så hårt att det inte gick att väcka dig… Så jag lät dig sova kvar här… Jag ber om ursäkt om du inte ville det.’’ Peeta menade det han sa, jag visste det. För Peeta var inte en sån person som ljög.
’’Det är okej… Men jag måste hem så fort som möjligt och berätta för mor och Prim att jag är okej.’’ Jag satte mig upp och då satte sig Peeta också upp.
’’Jag följer med dig. Det var länge sen vi var med varandra och verkligen gjorde något.’’ Peetas ögon var varma av kärlek. Om det var kärlek som i kärlek eller kärlek som i vänskap visste jag inte, men hans ögon var fyllda av kärlek. Som svar log jag mot honom. Peeta ställde sig upp, tog min hand och gjorde ett försök att få mig att ställa mig upp.
’’Kom, vi måste äta frukost.’’ Peetas röst var fortfarande morgonhes, och på något sätt så gav den hesa rösten mig kraft att ställa mig upp. Det började snurra i huvudet om att jag kanske skulle få hembakat bröd till frukost. Men sen tänkte jag att jag inte skulle tänka så, ifall jag inte skulle få det. Men hembakat bröd fick jag. Små frallor som innehöll russin och solrosfrön. Och eget smör bjöd han på också. Det var den godaste frukosten jag ätit i hela mitt liv.
’’Smakar det bra?’’ Peetas leende var varmt och det smittade, för hela jag blev varm inombords.
’’Jaa!’’ Jag gjorde ett försök att le, men med munnen full av bröd så var det inte så lätt.
’’Det är jag som har bakat det.’’ Han lät stolt och log triumferande.
Vi åt upp frukosten och tillslut var vi hemma hos mig. Peeta gick och satte sig i kökssoffan då jag letade rätt på mor. Hon och Prim låg och sov.
’’Jag är hemma, mor.’’ Sa jag högt och hon vaknade med ett ryck.
’’Mmmh..’’
’’Jag och Peeta är ute idag.’’ Jag var osäker på om hon verkligen uppfattade vad jag sa.
Samma svar som innan. Jag sa inget mer, istället gick jag ut ur rummet och tog Peeta i armen och gick ut genom dörren.
’’Vad ska vi göra då?’’ Undrade Peeta.
’’Jag vet. Kom.’’ Min röst var ovanligt ljus och jag kände hur hela jag började skaka av lycka och saknad. ’’Vi ska på andra sidan av stängslet.’’ Peeta svarade med något som jag inte kunde tyda. Men vi kröp under stängslet och började gå bort mot kullarna där jag och Gale brukade sitta.
När vi var framme så la jag mig ner i gräset, blundade och släppte allt för en minut eller två. Efter att nästan ha somnat så öppnade jag ena ögat, men såg inte Peeta. Jag vred på huvudet för att se om han låg bredvid mig, och det gjorde han. Jag tror att han märkte att jag tittade på honom, för han vred också på sitt huvud och tittade rakt in i mina ögon.
’’Du, Katniss..?’’ Han vände bort huvudet och tittade upp i himlen igen.
’’Vad är det?’’ Jag tittade också upp i himlen.
’’Det du sa… Igår… På intervjun. Är det sant?’’ Peetas röst var ostabil och helt plötsligt lät han väldigt osäker.
’’Vad?’’ Jag försökte komma på vad det var jag sagt, men inget verkade som det han pratade om.
’’Är vi… Är vi bara vänner?’’ Peetas röst darrade verkligen och jag visste inte vad jag skulle svara. Skulle jag berätta vad jag kände?
’’Jag vet inte. Vad tycker du?’’ Min röst var en aning stadigare än Peetas, men inte mycket. Det dröjde ungefär en minut tills att jag fick Peetas svar.
’’Katniss.. Jag säger som jag sa på tåget när vi åkte hem från huvudstaden. Jag vill inte glömma. Det som hände mellan oss på arenan, det som hände när vi kom hem. Jag kan inte släppa det. Jag vet att min familj hatar faktumet att jag är kär i dig, men jag kan inte göra något åt det. Jag är så obeskrivligt kär i dig, Katniss.’’ Det var som att Peeta fick en rejäl kur av inre styrka, för hans röst darrade inte. Det var som att han förberett sig för att säga den repliken.
’’Jag älskar dig, Peeta.’’ Var det enda jag kunde få fram. Och det var nog. För jag älskade Peeta på alla sätt, verkligen.
’’Men… Hur ska vi göra då? Jag jobbar i bageriet, min familj klarar inte av att jag älskar dig och du måste försörja din familj…’’ Peeta fick det verkligen att låta hopplöst. Som att vi var olyckligt kära i varandra.
’’Du har väl lediga stunder? Som nu? Och ja, jag behöver försörja mor och Prim, men det kommer gå bra. Jag vill vara med dig, Peeta.’’ Jag menade verkligen det jag sa. Jag ville inget annat än att vara med Peeta. Jag kände verkligen att jag kunde dela mitt liv med honom. På riktigt.
’’Kärleken är starkare än allt…’’ Mumlade han.
’’Jag vet. Och jag tror att vi kan klara det här.’’ Nu var det min tur att få inre styrka, för jag tvekade inte en sekund och jag kände mig stark.
Solen stekte och det luktade gräs. Det kändes så rätt att ligga här i gräset med honom. Jag kände hur Peetas hand vidrörde min, och han flätade in sina fingrar i mina.
’’Vi kommer klara det här, Katniss. Jag är helt säker på det.’’ Viskade han. Och jag trodde på honom, jag gjorde verkligen det.
Hastigt satte jag mig upp.
’’Jag måste gå och jaga. Annars har vi ingen kvällsmat…’’ Jag ville verkligen inte lämna honom. Jag ville ligga på kullarna förevigt. Det var som att alla mina problem försvunnit för en stund.
’’Du kan få lite bröd av mig’’ Erbjöd sig Peeta.
’’Åh! Gärna! Tack så jättemycket!’’ Jag kände mig så lycklig inombords, och jag la mig ner i gräset igen.
’’Kom här.’’ Sa Peeta och nickade mot hans bröst. Jag tvekade inte en sekund, la mig nära honom och lät mitt huvud vila mot hans bröst.
Jag kände hur Peetas hjärta slog och jag njöt verkligen av stunden. Jag önskade att jag kunde ha det såhär förevigt. Vi låg på kullen ända tills det blev för kallt för att vara ute, och då gick vi till bageriet, Peeta gav mig en stor, nygräddad limpa som jag skulle få ta med mig hem och bjuda mor och Prim på.
’’Hejdå!’’ Jag log brett mot Peeta som drog mig mot sig och det verkade som att han aldrig skulle släppa mig.
’’Hejdå, Katniss’’ Viskade han. Tillslut släppte han och jag gav honom en snabb kyss på kinden innan jag lämnade honom utanför bageriet.

Superbra!!!! Mera!

Och det tycker du att DU ska säga?! YOU ARE WONDERFUL, MY FRIEND!♥


Det kommer mera, jag lovar!