Någon som vill rolla Hungerspelen?

Mars gled litet neråt i stolen för att ha det bekvämare och fick plötsligt syn på Vicinia. Han var nära att släppa en av de där dramatiska flämtningarna som hans prepteam var så bra på. Hon såg verkligen vacker ut och Mars fann sina ögon sökas till den djupa urringningen nästan genast. Stylisten hade verkligen förändrat henne från den smutsiga flickan från elvans åkrar. Mars hade lust att gå över och tala med henne, men showen började och strålkastare lyste redan upp deltagarna medan publiken hurrade.
Cesar började programmet och bad snart upp flickan från ettan. Hälften av hennes tre minuter gick till att förklara sjuan hon fått i bedömningen. Hon försökte förklara bort det, men Mars tyckte hon lyckades dåligt. Pojken från ettan klarade sig bättre, och Tara klarade sig strålande i en glittrande, svart klänning. Med sina vassa röda naglar och hånfulla skratt verkade hon farlig, något som skulle få henne sponsorer.
Då Tara försvann till höga applåder visslade Cesar och blinkade med ögat åt publiken, något som fick fram skratt. Sedan välkomnade han Mars till scenen. Det där roade leendet prydde åter hans läppar och applåderna var öronbedövande.
Cesar var en skicklig intervjuare, och Mars kände sig självsäker på scenen. De diskuterade hans tolva, men flyttade sig sedan till hans stiliga utseende. Vid frågan om det fanns någon speciell svarade Mars nej med ett skratt och fick hurrarop till svar.
Då tre minuter var över tackade Cesar och Mars lämnade scenen till rungande applåder. Han satte sig åter på sin stol och Tara log mot honom, placerade en hand på hans lår. Detta fick flämtningar från publiken, för kameran pekade ännu på dem. Mars log, men kastade en blick på Vicinia, dit kameran snabbt fokuserade. Cesar kallade upp nästa deltagare, men Mars visste att denna lilla händelse skulle få rykten och teorier att spridas som löpeld.

När Tara la en hand på Mars lår kännde hon något sticka till. Hon ville inte att Tara skulle röra Mars. Hennes ögon blixtrade till farligt, och en storbild på henne syntes ut över alla skärmar. Publiken skrattade nöjt åt hennes reaktion, tydligen något de inte förväntade sig.
Tiden flöt vidare och deltagarna gjorde ganska bra ifrån sig. Sen var det hennes tur, och hon la på ett av sina mest bedårande leenden när hon gick fram. Kameran gjorde närbild och följde hela hennes profil och stannade extra vid den djupa uringningen, hon log mot Cesar och intervjun började. "Så, vacker du är, om jag får säga det, oväntat när man såg dig först." ler Cesar och blinkar med ögonen. De fortsätter att prata om det och snart visas, den nyss utspelade händelsen mellan henne och Mars. Cecar undrar vad hon har att säga om den. Men Vicinia bara ler ett av sina outggrundeliga leenden. "Vi får väll se." säger hon och ger honom en menande blick. Publiken jublar när hon sakta går tillbaka, hon hade fått deras gillanden.

Mars började bli uttråkad då deltagarna leddes upp på scenen för att försöka charma sig sponsorer. En av deltagarna, en ung pojke från sexan faktiskt snubblade på scenen, det första som fick Mars att skratta sedan han varit på scenen.
Men när det var Vicinias tur lyfte Mars på blicken för att följa henne då hon steg på scenen. Han log lätt vid kamernas närbild på hennes urringning. Hon gjorde bra ifrån sig, till och med när de kom in på mer personliga saker. Mars lyfte lätt på ena ögonbrynet vid Vicinias svar om hennes reaktion tidigare. Det var alltid dåligt att ha någon sorts positiva känslor för någon annan deltagare.
Cesar tackade alla deltagarna och åskådarna. Panmes låt spelades och ljusen dimmades. Mars reste sig och följde de andra till bakrummet, där mentorer och stylister väntade. På vägen till sina mötte han dock Vicinia.
"Du gjorde bra ifrån dig", berömde han med ett roat leende och drog handen genom håret.

Vicinia följer med de andra men stannar upp när Mars pratar med henne. "Tack, du med" säger hon leende och flinar åt hanns sätt att alltid dra handen genom håret, varför gjorde han så?
"Fast det behöver jag knappast säga till dig, de älskar dig." ler hon mjukt och lät blicken fastna vid hanns muskulösa bröst innan hon släpper honom med blisken då hennes team ropar på henne.
"Lycka till imorgon." ler hon och går över till sitt team som är eld av lågor, över hennes reaktion. Men hon säger inget utan bara ler. Hennes distriktspartner är sorligt bortglömd, stackarn kan inte vara lätt att jämnföra sig med henne.
De börjar gå mot hissarna och hon kastar en sista blick på honom innan de försvinner upp till den 11e våningen.

Mars log med Vicinia och ryckte på axlarna. Han önskade henne lycka till då hon gick iväg och vände sig sedan om mot sitt team som strålade av lycka. Mars tyckte att huvudstadens människor överreagerade i precis allt. Vad hade han just gjort som var så speciellt? Hur de skulle skrika och flämta när spelen började kunde Mars knappt föreställa sig.
Vicinia försvann in i hissen, men Mars tog trapporna. Det var som om människorna i huvudstaden aldrig använde trappor, inte ens för att gå en våning uppåt. Tack vare det fick Mars dock en stund för sig själv och han gick långsamt, såg tankfullt ut ur fönstret över staden. Det skulle vara fest ikväll, då intervjuerna visades i repris och vadslagningen verkligen satte i gång.

Följnade morgon grydde solig och Mars åt en stadig frukost. Påklädd och duschad sade han adjö åt sitt prepteam och följde sin mentor till ett flygskepp. Han väntade lugnt då censorn sattes i hans arm, så han kunde hittas även i de djupaste djunglarna.
Mars satte sig ner intill Tara och flickan från trean, med blicken på väggen mitt i mot. Vicinia var ännu inte där, men de skulle träffas snart nog.

Dagen kom alltför snabbt, Vicinia hade sovit oroligt. Och det blev inte bättre av att hennes distriktspartner såg mer eller mindre skräckslagen ut. Skräcken lyste ur hanns ögon, från varje steg han tog.
Vicinia tog ett djupt andetag och sa åt sig själv att skärpa sig, såhär kunde hon inte bete sig på arenan. Efter en stor frukost som nästintill fick henne bli illamående och en lång dusch kännde hon sig bättre. Hon klädde på sig och flätade in håret i två långa flätor så det inte skulle vara ivägen på arenan.
Sen gick de iväg till flygskeppet. Vicinia såg leende på Mars och satte sig mitt emot med sin distriktspartner på ena sidan och den sorgliga spilran av 6ans pojke. Förmodligen skulle de vara döda redan om några timmar.
De stack in censorn in i hennes arm, och hon fick mer eller mindre lugna ner de båda killarna för att de skulle få in censorn.
Sen när de blev lämnade ensamma satt hon och stirrade tomt framåt, hon var nervös, det gick inte att förneka.
Flygskeppet lyfte och Vicinia såg upp, snart var det dags, snart skulle hon antingen dö eller överleva.

Mars besvarade Vicinias leende kort och återgick sedan till sitt tänkande. Trots att hans far förberett honom för det här hela hans liv, kände han sig inte redo. Inte nu. Han hade en gång dödat och visste hur det skulle kännas, men för de andra deltagarna skulle känslan komma som en chock. Till och med karriärister hade varit oförmögna att ta en annan människas liv i Spelen.
Mordet som Mars hade begått hade aldrig kommit fram. Han hade varit fjorton och i stället för att jobba rymt med Rita, en söt flicka i hans ålder. De hade haft sex i några buskar, väl undangömda; eller så trodde de. Pjken som sett dem hade hetat Tonius, och han skulle berätta för alla vad Mars och Rita gjort. Rita var dotter till borgmästaren och det var förbjudet för minderåriga att ha samlag. Mars kunde inte tillåta att någon fick veta, så han hade hoppat på Tonius och dödat honom med en sten. Tillsammans med Rita hade de gömt kroppen i ett av grottorna, där dn hittades flera veckor senare.

Mars tänkte på detta nu då skeppet steg och med ett lågt hummande föl iväg. Det fanns inga fönster, men svaga lysrör sken över deltagarnas vita ansikten. Inom ett dygn skulle nästan hälften av dessa unga vara döda.

Vicinia blev vitare och vitare i ansiktet ju närmare flygskeppet närmade sig. Hon höll krampaktigt tag i armstödet så knogarna vitnade. När flygskeppet landade tog hon ett par djupa andetag och följer med de andra ut.
Snart står hon i glasröret, hissen som ska ta henne upp till en säker död.
Hon har tagit ett sista adjö av sitt team och kramat om sin distriktspartner och önskat honom lycka till.
Och nu stod hon hör några minuter innan röret skulle föra henne upp. Hon tog ytterligare ett par djupa andetag och lugnade sig så pass att hon kunde tänka klart och fokusera på vad hon skulle göra.
Hon skulle snabbt in ta det hon ville ha vilket var knivar och nån ryggsäck, sen snabbt ut igen, ut i vad det kunde tänkas vara för arena. Förhoppningsvis fanns det träd att klättra upp i annars skulle hon snart vara körd.

Mars tog adjö av sitt team. De var uppmuntrande och flera v de unga kvinnorna stal sig en kyss från honom. Mars var smickrad, men då han ställde sig på platformen trängde han undan allt annat. Hans stylist hade anmärkt att därktens tyg skulle hålla vatten i lätta mängder. Då hissen började röra sig vände Mars ansiktet uppåt.
En stark sol förblindade honom för några sekunder och han kunde höra nedräkningen börja. Då hans ögon justerade sig till ljusen var det första han såg ymnighetshornet. Runt det låd varor utspridda: väskor, mat, flaskor, rep och andra saker. Först närmare Honret kunde han se vapen, men de farligaste var väl bevarade längst in.
Mars gjorde sig redo för att springa och såg sig omkring på samma. Ymnighetshornet var omringat av en djungel. Luften var fuktig och i horisonten syntes grönbeklädda berg. Mars tyckte sig urkilja ett torn någonstans i djungeln bakom Hornet, vilket skulle betyda en ruin.
Han fick syn på Vicinia, där hon stod flera platformar åt höger. Klockan tickade ner och Mars gjorde sig klar. Han morrade förväntansfullt: snart var det dags.

Vicinia bländades av den starka solen, när hon sakta fördes uppåt. När den slutligen stannade såg hon sig om. En bländande blå himel och en stark sol. Arenan var en djungel, en djup sådan och hon skymtade ett torn i fjärran. Vicinia hörde nedräkningen och tog ett djupt andetag, flera plattformer åt vänster stod Mars, han verkade vara berädd på det här, som om det hade vart det ända han väntat på i hela sitt liv. Och det kanske det ver? Vilket sorgligt liv. Vicinia ruskade på sig och fokuserade på tornet. Hon såg en väst full med knivar och en hög dolkar därvid. Det skulle bli hennes mål, sen grabba tag i en bra ryggsäck och försvinna obemärkt ut i djungeln.