Dragonfliers

Alice försöker lyssna på det som Mr. Pickle försöker berätta. Men hon är för ofokuserad och istället fingrar hon på tvärflöjten. Det mullrar där ute och regnet öser fortfarande ner.

Jag fortsätter att titta ut igenom fönstret och ser något som blinkar till, jag var inte berädd för jag trodde bara att det skulle bli en litet muller men det vart det inte. Blixten brakar ned som ett streck ned i marken några 50 meter bort från vårat klassrum. Några flämmtar till medans några skriker. Strömmen försvinner och jag vet knabbt var jag är längre för när lyset kommer tillbaka är jag inte i Mr. Pickles klassrum längre.

Alice sätter sig upp lite rakare. Blixten slår ner och strömmen går. Ljuset kommer tillbaka och hon vet inte vart hon är. Inte i klassrummet i alla fall.

Simon håller nonchalant i sin penna igen när blixten slår ned och i nästa stund går strömmen. Men när Simon faktiskt kan se någonting igen så är han definitivt inte i sin bänk i klassrummet. Han är istället i en... otroligt ljus och stor sal. Simon inser att skälet till att den är så ljus är för att den är vit. Färgen får honom genast tänka på ett prov, av någon anledning.

Alice ser Simon. "Gud vad glad jag är att jag inte är den ända som är här" säger hon till honom och ser sig omkring. Vitt, vitt, vitt och vitt. Hon märker ännu en sak. Hennes instrument! Inget av dem är här. Hon lägger armarna i kors och ser surmulet framåt.

Jag öppnar ögonen och allt är vitt, jag tycker det liknar en sal men det är vitt. Jag tittar mig förvånat omkring och ser två till från klassen som jag inte brukar prata med. Jag hör tjejen säga att hon är glad att han är där, är jag osynlig då eller? Fast så är det ändå alltid, alla ignorerar mig, dag in dag ut. Jag går fram till dem och ställer mig bredvid Simon.

((Fick just reda på att pappa har med en dna-grej så jag får kolla Mugglis varje kväll, wihii!))

Ellen satt ensam i sitt hörn. Bordet hon satt vid var för 'problemungar' som stör andra och inte kan jobba tyst. Det gjorde Ellen inte något, det enda var att hon inte kunde snacka med sina 'fans' eller vänner. Ellen såg dem som individer som såg upp till henne, som någon slags gudadotter, men inte lika dramatiskt och de låg ju typ inte på knä framför henne.
"Ellen! Svara på min fråga!", sa plötsligt magistern - Ellen noterade roat att han såg irriterad ut. Hon drog nonchalant handen genom håret när hon hade klassens uppmärksamhet.
"Åh, ingen aning. Har du ny frilla, förresten?"
Magistern blev illröd i ansiktet. Kanske för att han, av åldern, var flintskallig.
"Ellen! Skärp dig!", tjöt han. Ellen log roat.
"Ja, och du kan dra åt ditt skärp", replikerade hon och kastade en menande blick på magisterns gubbmage. Plötsligt slog blixten ner. Det blev mörkt, och något kittlade i Ellens mage

Simon ignorerar för tillfället Alice. Han letar med blicken och han ser en tjej som han känner igen från klassen. Men han kan placera namnet rätt väl då han lyssnat allt som oftast på uppropet. Sonya, om han inte har helt fel. Simon tror inte att han har det. Men just nu letar han igenom rummet med blicken och blir väl en aning irriterad när han inte hittar något som kan vara hans tecknarverktyg. Eller ens en penna. Det stör honom som smått.

Alice ser sig surmulet omkring igen. Hon rycker till när hon ser Sonya. "Jösses" säger hon. "Vart kom du ifrån?" Hon ler lite mot Sonya. Stackars Sonya, hon verkade alltid vara ensam. Alice är fortfarande sur för att inte änns hennes tvärflöjt följt med.

Ellen fann sig ligga på golvet. I klassrummet. Eller... Vad fan? Allt var vitt. Det var som en oändlig, vit kyrka. Man kunde inte ens se till tak. Ellen reste på sig och upptäckte Simon, Sonya och Alice lite längre bort i en grupp. Ellen rätade på sig och gick fram till dem.
"Tjena, vet ni var vi är?", frågade hon och log utmanande. "Har den idiotiska gubben trollat hit oss, eller?"