( Privat Rollspel mellan PotterHunger och AlexZz )

"Ja." Konstaterar Ian. Han har inget mer att säga än det. Han orkar just nu inte med titlarna och om prinsessan har något emot det får hon säga det. Han betraktar den livfulla himlen som annars bara skiftar i cirka tre färger utom på morgonen och på kvällen. Det är nästan tragiskt att man bara får se de fantastiska färgerna 2 gånger per dag. Dessutom är soluppgångens färger inte lika färgglada, men de är iallafall starkare.

Celeste nickar gillande åt hans korta svar. Hon börjar bli less på "milady", "ers höghet" eller andra idiotiska titlar som hon fått höra genom åren. Alla människor är lika mycket värda, enligt Celeste. Men hennes mor hatar när hennes dotter tycker sådär. För hon är det en skam att tro att en medlem av kungafamiljen är lika mycket värd som den allra fattigaste bonde. Och det hatar prinsessan sin mor för. Visst har hennes uppväxt varit bra. Fast väldigt, väldigt hård.
Hon suckar tungt när hon tänker på sin långa barndom. Det hemska överväger det bra. Fast snart är hon vuxen. Det sticker till i bröstet när hon tänker på henne som framtida drottning. Hon vill inte styra ett helt land. Drömmen är ett liv i skogen. Hon ler för sig själv när hon tänker på äppelträd som kryllar i Frankrikes skogar.

Ian förmår sig att betrakta prinsessan Celeste när hon tydligen tänker på någonting. Troligtvis någonting som gör henne lycklig eftersom prinsessan ler. Ian funderar på att fråga men ångrar sig sedan och vänder blicken mot staden nedanför slottet. Där jäktar fortfarande vissa runt, för att ta sig hem, för att undvika tjuvar. Allt möjligt. Men alla har målet att överleva antagligen.

((Okej... vet inte riktigt hur jag ska fortsätta X3))

Celeste kurar ihop sig och drar benen tätare omkring sig. Det är konstigt för henne att det sitter någon bredvid henne, på en annars så privat plats. Även om det råkar vara tjänaren så känns det bra. Celeste kommer på att hon inte ens vet vad han heter! Det är väl inte konstigt att fråga? Hon vet ju vad Alice och Emelie heter. Hon kan inte låta bli att fråga:
"Vad är ditt namn?"

"Jag heter Ian... Lermount." Svarar Ian som hade övervägt att presentera sig som "Ianto". Men det namnet var något han helst undvek att använda. Ian är mycket stilfullare och mindre... gammalt, om han får säga det själv. Han granskar sina handskbeklädda händer och drar av sig dem i nästa stund. Tyget kändes konstigt och instängt mot huden. Ian tycker inte riktigt om känslan.

((Förlåt att det tagit tid :c ))

"... och jag är Celeste", fortsätter hon där Ian slutar. "Celeste Von Lamothe. Fast det vet du ju förmodligen vid det här laget."
Hon sätter sig som skräddarna nere i kungarikets by gör när de arbetar. Sedan låter hon händerna vila i knät.

((Jag vet inte vad jag ska skriva XD, ska någon gå in?))

((Ja, någon kan gå in. x3 Eller så kan någon komma och störa...))

Ian nickar bara, betraktar solen. Det börjar bli mörkare nu. Det kan inte vara så lång tid kvar innan solen är försvunnen. Plötsliga steg hörs och ingen mindre än Laurence kommer upp på taket.
"Ian!" Utropar han något lättat innan han verkar märka Celeste. "Åh, Prinsessan Celeste." Säger han förvirrat. "Kommer jag vid en felaktig tidpunkt?" Frågar han artigt och Ian reser sig från bänken.
"Jag antar att vi ses imorgon, milady." Säger Ian med en artig bugning. Laurence flinar bara och Ian följer efter honom.

Celeste vet vem nykomlingen är utan att ens vrida på huvudet. Det är Laurence. Drottningens tjänare.
"Vi ses", mumlar Celeste lågt till Ian. Hon antar att han inte hör, för sekunder senare är hon ensam på taket.
Hon brukar sitta här ofta. Nästan varje kväll. Ensam. Det ända som botar sömnproblemen är att vara vaken. Ibland sitter hon här så länge att solen börja gå upp. Men hon måste vara smart, dagarna är jobbiga, därför måste hon få sova några timmar per natt. Annars blir det olidligt jobbigt.
Prinsessan gäspar. Konstigt nog är hon tröttare än hon brukar vara vid den här tiden.
Minuter senare bestämmer hon sig för att gå in, vilket hon gör, och sedan somnar hon.

Ian hör det vaga svaret men hinner inte svara för att Laurence drar honom ned från taket. Ian snubblar mer än en gång på vägen nedåt.
"Laurence, vad är det med dig?" Frågar Ian till slut och rycker sin arm ur den andres grepp.
"Du kan inte vara med prinsessan sådär, Drottningen är inte någon du vill leka med på det planet." Svarar Laurence och man kan höra på rösten att varningen verkar vara något som stämmer.
"Vi bara presenterade oss." Svarar Ian avvikande.
"Ja, men du ska inte vara i närheten av henne iallafall. Hon är prinsessa och du är inte ens nära hennes nivå. Det är så samhället är uppbyggt!" Konstaterar Laurence och Ian vet att han har rätt.
"Jag går och lägger mig." Svarar Ian och går till rummet. Han drar av sig kläderna och lägger sig ned. Men det dröjer 2-3 timmar innan han somnar.

(Hoppar till morgon, if it's OK.)
Dagen därpå börjar han dagen på samma sätt. Men den här gången tar Ian med sig extra juice. Av någon anledning. En annan piga som Ian är osäker på namnet är den som knackar idag. Båda två väntar på svar. Om de inte får något går han in och utför samma sak som under gårdagen.

((It's okey. Men för att få lite fart på rollet kan det inte komma någon prins/högt uppsatt som kungen vill fixa ihop Celeste med denna dag?))

"Kom in", ropar Celeste och kisar mot dörren som det knackat på. Rummet ligger i mörker, ännu har ingen dragit bort gardinerna från fönstren.
Alice ((ok, om det är den pigan du inte vet namnet på?)) öppnar dörren och kikar in. "Redan vaken?" Alice höjer på ögonbrynen. Det är inte ofta prinsessan vaknar så tidigt. Det händer aldrig.
"Sovit gott?", frågar Alice och går in. Bakom henne står Ian. Redo att serva henne frukost.