The lord of the Rings (Privat Roll)

Boromir som satt näst efter dem som presenterats ställde sig upp. "Jag är Boromir äldste son av Denethor, härskare av Gondor. Jag är kapten över Ecthelions vita torn som ligger högst uppe i Minas Tirith." avslutade han och satte sig ner och allas blickar föll på Werana, hon ställde sig osäkert upp, hon var inte säker på alla hennes titlar, men Boromir ger henne ett uppmuntrande leende och hon börjar. " Jag är Werana, riddare av Gondor och född i staden Clembel." sa hon och satte sig ner undrande om hon glömt något, men hennes familj var inte mycket att nämna eftersom att ingen kände dem. Blickarna föll på den hob hon hade vid sig och han ställde sig upp, fast det knappast syntes på grund utav hans längd. " Jag är Meriadoc Vinbock, men kallas för Merry." sa han snabbt en aningen nervöst och satte sig ner tvärt.

En av de andra hoberna ställde sig upp, då han satt bredvid Merry. "Jag är Peregrin Took, men kallas för Pippin" sa han med en nervös blick på sin vän och satte sig snabbt ner. Dvärgen reste sig. "Jag är Gimli, Gloins son" sa han och satte sig lungt ner igen. Leila tittade på de alla. En högst ovanlig samling, det var vad de var.
Ännu en hob ställde sig upp. "Jag är Samwise Gamgee" sa han nervöst och satte sig ner igen. Näst på tur var Legolas. Han ställde sig upp. "Jag är Legolas Greenleaf, son till Kung Thranduil och prins av Mörkmården" sa han och med en blick på Leila satte han sig ner. Hon ställde sig upp. "Jag är Leila Greenleaf, dotter till Kung Thranduil och prinssesa av Mörkmården" sa hon och såg ut över alla. Hon satte sig ner, nöjd över att det inte behövdes någon inveklad historia för att de skulle förstå. Blickarna vändes mot Frodo.

"Frodo Bagger son till Drogo Bagger och Primula Vinbock." sa han nervöst och rodnade sedan då han insåg att de namnen inte sa dem något. "Så då är ni kusiner?" frågade Werana och Frodo nickade. Werana log lite mot hoberna det kändes bra att ha dem här, de var trots allt nervösare och ovanare vid detta än var hon var.
Alverna kom in med maten som inte hade varken kött eller öl och hon hörde att Gimli muttrade om "Kaninmat"

Leila tittar på maten, hon var faktiskt väldigt hungrig. Hon börjar äta, lungt och inte som vissa andra som bara hivar i sig maten. Det var verkligen en ära att få sitta i Elronds salar. Det borde de alla veta. Deras far var väl väldigt stolt över henne och Legolas just nu. Men han tyckte inte om att de skulle färdas i sällskap med en dvärg, då han verkligen har något emot dem. Hon själv och Legolas såg det som ett tillfälle att glömma de gammla fejderna och knyta ett vänskapsband mellan folken.

Werana kunde hålla med dvärgen...Gimli, ja så var det han hette, om att nog hade det varit gått med kött. Men hon har större taktkänsla än så och skulle aldrig få för sig att såra världfolket. Särskilt som de var alver, några hon respekterade och var en aningen rädd för. Ty hon hade aldrig träffat några och deras höga ålder, visdom och skicklighet gjorde henne nervös. Inte så att hon visade det, nej det skulle hon aldrig göra.
Maten avslutades med en lätt efterätt bastående av något sorts te med is i, något hon aldrig smakat men hon älskade det. Man kände sig behagligt uppfrisskad och ändå trött av det.

Elrond ser ut över alla. "Jag tror det är dags för alla att vila ut" säger han med en menande blick på en gäspande hob. Leila reser sig upp och bugar, de flesta gör samma sak. Sedan går hon till sitt rum. Mörkret hade lagt sig, hon kände att hon behövde frisk luft innan hon vilade sig. Så hon gick ut och tog sig en promenad. Hon tittade upp mot stjärnorna. Vackra ljus i mörkret, himmlen var molnfri så det gick att se varenda liten glänsande stjärna.

Werana satt efter maten i det öppna fönstret, hon kunde inte sova. Allt var så nytt och hon var spänd inför morgondagen. Och allt som hänt henne under mindre än ett år hade hon dramatiskt stigit i graderna, från okänd torpardotter till riddare av Gondor. Och nu befann hon sig med högt uppsatta personer, och hon skulle ut på farofyllt uppdrag med dem. Även om hon kunde undra vad hoberna skulle med för, för henne verkade de mer som förvuxna småbarn, men de kanske överaskade henne.
Hon såg upp i stjärnorna och log, det hade hennes far älskat att göra medans han levde. Undra om han var stolt över henne nu? Sin egen dotter sittande här i Riverdell och skulle ut med Gandalf grå och alla de andra storheterna.
Blicken förs ner och hon ser alven, Leila, prinsessa, ja det var hon.

Leila sätter sig på en bänk i sten. Alldeles intill rinner en porlande bäck, med klart och gnistrande vatten. Stjärnorna spegalde sig som små vita diamanter i vattnet. Hon andas in den friska luften. Det hade blivit så varmt i salen där de ätit.

( Citatet i signaturen vart kommer den ifrån? C: Känner igen den^^ )

Werana följer alven med blicken, hon är nyfiken på dem. Men hon vet inte alls hur man ska tilltala en sånn som hon. Eller så svårt var det väll inte? De skulle ju trots allt bli färdkamrater.
Werana följer sin instinkt hoppar vigt ner från fönstret hon satt i och landar på marken under. Tur att hon inte hade sitt rum i de övre gemaken.
Försiktigt går hon fram till bänken där alven sitter. "Hej, stör jag?" frågar hon vänligt.

((The Bridge To Terabithia ))

Leila tittar upp på henne. "Nej, såklart inte" börjar hon och ler mot Werana. "Vid tider som dessa kan det vara bra med lite sällskap" Hon ber Werana slå sig ner om hon nu vill det. Hon vänder blicken upp mot de vackra stjärnorna igen.