Rolla privat någon?

((Kakakakaalaaaas ♥))

Jag kan inte förstå, men där ligger hon. Ihopbunden med vajrar som stoppar upp blodet. Jag ser att hon föröker att prata men kan inte. Jag känner hur tårar rinner ner innanför overallen. Jag drar upp skärmen som täcker mig.
"Sabina!" säger jag tyst. Hon nickar.
"Skynda på!" hör jag soldaten ropa och jag hoppar ner till henne. Hon tar luft i lungorna och säger svagt; "Jolene?" Jag nickar. "Hon är okej" säger jag. Jag famlar runt i fickor och hittar tillslut en avbitare. Jag får av en från armen och båda från benen när soldaten upptäcker mig. Han tar direkt upp sitt vapen. Jag gör ett snabbt ryck och hoppar upp på stegen och tar med mig luckan ner. Jag åller fast den med hela min vikt för att han inte ska få upp den. Jag räcker Sabina avbitaren och men skakiga händer får hon av den sidta vajern. Jag tar upp en bräda och sätter den som ett lås. Sedan hjälper jag henne av med halsbandet. Då ser jag någonting konstigt. Sabina lutar sig mot en järndörr. Jag trycker upp den med all kraft och ser du vad luckorna igentligen är. Det är en tunnel.

((NU har min näsa slutat blöda. *hell yes* Så nu ska jag försöka skriva något vettigt. XD))

Juliana börjar sakta röra sig bakåt innan hon slår in i något. Det är hårt och varmt. En människokropp. En hand sluter sig om hennes smala handled och vrider om henne så hon står ansikte mot ansikte med soldaten. När de står så nära får Juliana en skymt av ögonen och till hennes besvikelse är det inte George.
"Jag har hitta." Ropar mannen ut med en blick på hennes blodiga ansikte och släpar ut henne från gränden med ett hårdnat grepp. Med den andra armen trycker Juliana boken mot sitt bröst så hårt hon kan i rädsla för att de ska ta den eller att hon ska tappa den. Alla soldater samlas runt henne och hon tittar ned i marken och ger upp redan innan hon försökt på att komma därifrån.

((haha x) btw var det kul på kakakalaaaset?))

Snabbt hjälper jag Sabina upp på fötter och jag lyfter mer än stödjer henne igenom metalldörren. Två soldater fullt beväpnade hoppar ner i gropen och precis när jag lyckats få igen den tunga dörren hör jag tusentalt skott mot matallen. Jag pustar ut en aning. Sabina kan varken gå eller prata men sakta lyckas jag leda henne några hundra meter innan en metalldörr till kommer i vägen. Jag försöker rubba den, banka på den, slå allt vad jag har med inget fungerar. Vi var fast mellan soldater och en låst dörr som troligtvis bara skulle leda upp till mer elende. Jag sjunker ner mot väggen och Sabina gör desamma. Utmattade och trötta. Jag kan inte sluta tänka på Jolene och den medvetslösa soldaten. Tänk om han vaknat och tagit sig fri. Då skulle maskinerna börja och Jolene vara den som ligger på britsen. Eftersom det händer i samma sekund jag tänker den hemska tanken tror jag att jag drömmer. Allt var bara ett inbillat ljud. Men ljudet är på riktigt. Något är på gång idag. Kanske är det idag människorna ska utplånas. Kanske dödar de extra många idag. Lätet är i alla fall äkta, det intygar Sabina genom att skaka långsamt på huvudet. Jag tittar på henne innan jag förstår att maskinerna inte kan stoppas. En till ska dö. Jag lyssnar intensivt och jag kan urskilja när sågen sågar eller bara låter. Jag höller för öronen när jag vet att halsen är nästa sak att ta bort. Nästa sak att stycka. Nästa person att dö.

(( Ganska, höll på att spy ett tag men annars var det roligt. ^^ Man fick äta så mycket kakor man ville och det var jättemånga kakor att välja mellan. XD ))

Juliana kommer sig för med att hoppas på att de mördar henne. På vilket sätt som helst. Då skulle hon komma ifrån den här världen och slippa hamna i tvingad tjänst hos soldaterna eller ta hand om någon annan. Hon kanske skulle få träffa sina föräldrar i himlen och häxan som gav henne hennes krafter, men det är nog för mycket att hoppas på, häxor hamnar ju i helvetet. Det vet väl alla, därför är det väldigt känsloladdat när maskinerna går igång. Hon hoppas på att hon ska dö, innan hon känner en enorm ånger för att i nästa stund känna sig skräckslagen. Det stannar så, byter känsla hit och dit och Juliana försöker hålla sig under kontroll så gott det går, men det är svårt när två soldater håller hårt om hennes armar och tvingar henne mot stället där maskinerna befinner sig.

((Oj då x)))

Jag ställer mig upp och hjälper Sabina. Jag börjar gräva. Jag gräver så snabbt jag kan och tillslut ser jag ljus. Jag kikar upp genom hålet och ser att vi befinner oss på baksidan av källaren. Jag hoppar upp och lyckas tillslut få upp Sabina. När jag fått upp henne märker jag inte soldaten bakom mig. Sabina hinner inte varna mig och mina händer fästs i handbojor. Samma sak med Sabina. Han håller ett fast tag om oss och leder oss bort från källaren.

(( Men det var jäkligt gott... ett tag. XD Men när kom Jolene? ._. *Eller har jag blandat ihop namnen som vanligt?* xD ))

Juliana knuffas in i själva rummet och det ser ut som att det finns ett stort antal behållare. Numrerade och Juliana som bara kan räkna till trettio inser att det finns fler än trettio behållare. Sjukt, riktigt sjukt! Juliana blir dock förd förbi behållarna och maskinerna och av någon anledning har hon onda aningar om att de är så vidskepliga att de kommer bränna henne, knappast på bål. Men häxbränningar är något som de berättas sagor om fortfarande. Det finns en tjock järndörr i väggen på andra sidan det enorma rummet som öppnas av den ena soldaten med stor möda och Juliana blir förd nedåt i mörkret. En trappa, varken sten eller trä eftersom ljudet som ekar är klingande. Möjligen någon sorts metall. En klickande avslöjar att dörren gått igen bakom henne.
"Jag kommer dö." Tänker hon och om det inte var för att det var nästintill becksvart runt henne skulle soldaterna antagligen skratta åt hennes oroade och panikslagna min.

((Haha x) FUCK! Nej.. Det var jag som blandade ihop namnen... har ändrat nu!))

Vi går länge med soldaten. Eller, Sabina blir nästan drage eftersom hennes ben fortfarande är blåa. Jag memorerar vägen mellan tomma gaton och täta skogar. Dock mäsrker soldaten mig och tar fram ett illalunkande bandage och knyter runt mina ögon. Helt plötslöigt stannar vi och jag faller till marker med en duns, helt omöljigt att ställa sig upp. En till duns. Sabina. Jag hör hur soldaten suckar. Sedan böjar han prata.
"Vi kan inte hålla dom länge de måste dö" säger han. En annan sopm jag inte har någon aning om hur han kom svarar; "Är den ena en soldat'?" frågar han. "Nej. Han sa att kan var Fox men vi hittade fox medvetslös i ett boskaps hus" Jag stelnar till, de har hittat den riktiga soldaten, de har hittat honom i mitt ocxh Sabinas hus, de har kanske hittat Jolene, kanske dödat henne. Kanske tagit henne någonstans. Jag snyftar till,
"Vart tog ni henne?" säger jag högt.
De båda skrattar. "Tog vem?" frågar någon av dem. Jag blir uppdragen i håret och den enas andedräkt stinker när han böjer sig när mig och säger; "tjejen, hon är död" Jag skriker till innan han släpper mig och jag faller till marken. Då hör jag att ännu en person faller bredvid mig. Snyftandes och gråtandes. Snyftandet får mig att pusta ut en aning. Det var Jolenes.

(( Förlåt för att jag en sådan besserwisser. X'D ))

Juliana känner att det blir fuktigt i luften och hon antar att de är riktigt långt under jord. En källare? Nej, det är för långt ned och dessutom hade de gått igenom en källare för att kunna ta sig ned. När marken plötsligt planas ut släpas hon vidare, men den ena släpper taget och letar efter någonting.
"Var är den där jäkla... här!" Börjar, och utropar rösten och ett ljus bländar henne men hon hinner se en skymt av kedjor och ett skelett. Juliana försöker genast ta sig loss, lyckas inte och får ett hårt slag till svar på hennes dumdristighet. Hon trycks upp mot väggen och något kallt och tungt sluter sig runt hennes handleder och fotleder. Juliana försöker röra på sig en aning och rasslandet av kedjor gör henne orolig. Hon blinkar några gånger om och ett klirrande ljud hörs. Som om någon tappat något.
"Du kan ju inte tappa bort nyckeln, spånhuvud!" Säger den ena och plockar upp ett litet föremål från marken, antagligen nyckeln till henne kedjor. "Släck nu, hon kommer ingenstans." Fortsätter han och den släcks igen. Totalt mörker omfamnar henne och stegen från soldaterna ekar när de lämnar cellen, låser någonting som troligen är en dörr så hon inte ska kunna ta sig ut och går upp för trappan. Juliana skulle ha föredragit döden framför det här. Hon kan knappt röra sig men hennes bok är iallafall här också.

((Hp Luna Tjatmoster är tbx, din tur. >_< (Förlåt för att jag tjatar!) ))

((Förlåt att jag inte svarar.... >_< )

Jag pustar ut en aning. Det var Jolene. Det var jag säker på.
Jag brir åter igen uppdragen på fötterna och vad att dömma blir Jolene och Sabina det med. Efter vi gått ett tag till tas ena av min handboja av. Ögon bindeln dras upp och jag ser var vi är. Vi är i en skog. Min handboja fästes igen fast efter att mina rmar har dragits runt ett träd. Jag tittar runt omkring mig. Jolene och Sabina är också fast tryckta mot träd. Runt om oss finns det ungefär 10 soldater. Jag ser också vad som mer finns. Hål, hål i marken. Vissa syns att de är igentäppta nyligen och vissa är fortfarande öppna. Jag kikar så mycket jag kan i ett tomt hål och blir chockad av vad som ligger där; Människodelar. Armar och ben från två, kanske tre personer. En soldat låser under tystnad upp sabinas bojor. De ställer henne i mitten så att både jag och Jolene kan se henne. Sedan börjar de var och en slå henne. Varje 10 e sekund får Sabina ett till slag på sig.
"Jolene!" skriker jag. "Blunda! Nu!" Men Jolene blundar inte. Inte jag heller. Vi båda står som förstelnade. Sabina har nu sjunkt ihop till en liten hög och slagen har minskat. Jag gråter. Jag gråter tonvis. Men inte Jolene. Hon står bara stel och tittar när hennes egen mamma blir slagen till en liten hög.

(( Det är lugnt, men jag har ingen aning om vad jag ska skriva så det är lite... skumt (och kort) antagligen. XD ))

Juliana drar i bojorna och de rasslar. Hon försöker resa sig, på något sätt. Hon misslyckas och faller ned på betonggolvet. Hon tror iallafall att det är betong, det är inte sten iallafall. Hon inser nu att det antagligen är en järndörr, en järndörr kan vara lufttät. Hon kan alltså dö. Hon utstöter genast ett pip av skräck och försöker ta sig loss igen. Självklart fungerar inte det heller och hon sjunker ned mot väggen.