19 år senare [Privat roll]

"Självklart." sade han med ett leende och ökade takten ett snäpp. Små viskningar ignorerades åter igen, och musiken hjälpte honom att minska huvudvärken, det skapade en varm och kärleksfull känsla inom honom. "Vilka länder har du besökt under alla dessa år?" undrade han och bytte melodi.

Cara funderade på att sätta sig ner på en stol men sjunk tillslut ner längs väggen och satte sig på golvet, hon föredrog det.
"Ja jag är väl inte förvånad över att du fortsatte" sa hon och lyssnade på musiken innan hon log svagt
"Jag har varit på alla kontinenter så det är en hel del länder. jag har haft god tid på mig" sa hon enkelt "Det senaste halvåret bodde jag i Sydafrika det var där McGonagall hittade mig" sa hon och ryckte på axlarna och slöt ögonen. hon fingrade på halsbandet och öppnade dem sedan och såg på James
"Vad har du själv gjort?" frågade hon nyfiket

Hans spelande upphörde en kort stund, men efter att huvudet började dunka igen fortsatte han, lite tystare.
"Efter att jag dö- Efter Weasley fick jag inte några uppdrag på några år. Men efter fem år kom en uggla med ett brev, det enda som stod på det var Snigelhorn. Jag visste vad jag var tvungen att göra. Efter det har jag mest hållit mig i mitt hus och undvikit allt som har med dödsätarna att göra." sade han och spelade ett snäpp högre för att tysta ner huvudvärken.

Cara bara nickade
"Jag trodde de gett upp totalt när Voldemort dog. De försökte få tag på mig men jag undvek dem och de gav snart upp" sa hon med en axelryckning. Hon hade dödat de som kommit i kapp henne och varit lättad när de slutat störa henne och förstått att hon inte var intresserad av att ta över efter sin far
"Men varför blev du lärare här?" frågade hon, Cara var alltid nyfiken och hon kunde inte rå för det

Han nickade igenkännande.
"Tja, jag ville mest se eleverna utvecklas magiskt sätt, men den enda lediga platsen var trolldryckskonst. Får vänta tills någon slutar sitt jobb." sade han. "Oroa dig inte, vill inte direkt ha Försvar Mot Svartkonster." han ökade takten igen.

Cara bara himlade med ögonen
"Du hade kunnat få den. Eleverna är totalt värdelösa ändå" sa hon smått irriterad "Jag börjar ångra att jag tackade ja till den här tjänsten men McGonagall behövde verkligen någon som kunde ta över den och hon måste vara desperat om hon vände sig till mig" sa hon lite roat, det var så ironiskt att hon som hans dotter lärde ut försvar mot svartkonst. "Men ja vi får väl se om jag stannar hela året eller tröttnat innan det" sa hon lite roat och slöt ögonen igen och lyssnade på musiken, det var nästan som om hon var ung igen, inte för att hon ansåg sig själv gammal men hon var itne 17 längre

"Förresten, det var inte Dumbledore jag besökte. Det var andra namn." sade han kort och ökade takten ett litet snäpp igen. Han blundade för att öka koncentrationen och såg bilder av alla de minnen han samlat till sig under hans sju år i det här slutet. Det hade blivit hans andra hem i början, men när Susan och Liam dog hade det blivit hans enda. Han spelade några ljusare toner i ett försök att öka hans inre glädje. Viskningarna var nästan borta nu. Han visste vad han egentligen behövde göra för att få dem att försvinna permanent, men han var inte beredd att dö för lite huvudvärk.

"Jag frågade inte" sa Cara lågt, för henne spelade de ingen roll vem han besökte. han fick sörja vem han ville, hon å andra sidan sörjde egentligen inte någon. hon hade för länge sedan stängt av känslorna. hon var för de mesta tom. hon öppnade ögonen och reste sig
"Det var trevligt att ses" sa hon och öppnade dörren och lämnade rummet. Nu för tiden var det sällan hon pratade längre med människor. hon föredrog ensamheten särskilt när hon hade känt personen innan. Om hon mötte främlingar var det större chans att hon pratade längre emd dem

"Detsamma." sade han och spelade vidare innan han bestämde sig för att vila. Han tänkte på att han inte behövde säga sådana saker för att verka mindre idiotisk än han redan var, han visste innerst inne att kriget alltid skulle vara kärnan till deras vänskap, och att det gjort dem så nära som de var. Det gemensamma fiendeskapet mot honom, den gemensamma skickligheten i dueller osv. Ändå sade någonting till honom djupt inne, som han nu insåg var den viskande rösten som försökte att manipulera honom, att hon skulle lämna honom helt ensam. Huvudvärken blev värre och värre snabbare och snabbare. Snart låg han på stengolvet och gormade sig i smärtor. Och sedan, när det blev som värst, kände han en kraftig stöt i hans högra öga och då försvann det. Han sprang snabbt till en spegel för att se vad som hänt med ögat, och i spegeln möttes han av en man som liknade honom, men det fanns ändå något över ansiktsdragen som var annorlunda. Och mannen hade ett blått öga, som James haft innan, men det andra ögat var blodrött med en lodrät pupill. Som hans ögon. Han krossade genast en vas mot golvet och lindade in ögat med bandage för att dölja det.

Cara gick förbi eleverna och suckade när en av dem stannade henne
"Professorn jag bara undrar vem du är? alla undrar" sa eleven och Cara såg irriterat på pojken
"Jag är eran lärare! det är de enda ni behöver veta!" sa hon irriterat och gick där ifrån och in på sitt kontor. Hon suckade, hon ville inte att människor skulle veta vem hon var. hon såg inte ut som sig själv längre och det fanns en anledning till det. Hon tände ljus i rummet och la fram stenar i en cirkel och satte sig sedan där i och började meditera ut ilskan. Hon kunde inte förlora kontrollen, hon var för rädd att om hon gjorde det skulle hon bli som sin far