Eragon [Privat roll]

Aily och Miremel börjar fördriva tiden med gåtor.
"Jag spottar som bacon, jag kommer ur ägg. Jag har massor av ryggben men är inte bra på att gå. Jag fäller lager som en lök men är ändå hel. jag är lång som en flaggstång men får ändå plats i en grop. vad är jag?" frågar Aily.
"En orm" svarar Miremel efter att ha tänkt en stund.
"Rätt!"

Marye skrattar så mycket att hon måste ta stöd mot ett träd för att hålla balansen när hon ser hur Argentum sprattlar runt i vattnet som en nykläckt liten gasell.

Efter två och en halv timme ser dom ljus vid horisonten.

Vad skrattar du åt då liten? frågar Argentum med ett leende i rösten.
Marye skrattar och kippar efter andan "Behöver jag ens svara på det?" skrattar hon och gör en gest mot den sprattlande Argentum.

"Vi är snart framme. Törne och Miremel får stanna utom synhåll för staden så att vi inte blir upptäckta" ropar Murtagh.
"Okej" svarar Aily. Varken hon eller Miremel gillar det inte. Dom har inte varit ifrån varandra på fem år.

Argentum fnyser roat och vinklar sina spetsiga öron bakåt dem är inte glada på oss...

En bit ifrån staden hittar dom några kullar där drakarna väntar. Ryttarna tar sina svärd och sätter på sig en varsin kappa. Dom drar upp luvorna för att inte bli igenkända.

Eragon kommer stormande och väser med låg röst fram "upp nu därifrån båda två" Argentum lufsar upp med Marye i släptåg.

"Hej då" säger Aily och kramar Miremel. Sen går dom mot staden.

Eragon darrar praktiskt taget av raseri och Saphira får prata åt honom "Hur oansvarig får man vara ni båda?" sade hon med en blick på deras blöta kläder.
"Ni väckte hela skogen, det är meningen att vi ska vara lite diskreta! Vilket inte ni verkar förstå! Ni beter er som barnsliga oansvariga barnungar. Ni kommer säkert bli förskylda nu till på köpet" hon och Eragon går sin väg och lämnar dem att begrunda vad dem sagt.