Voldemort är tillbaka (Privat roll)

"Det är jag." sa Laura och fortsatte. "Jag såg dig från..." men avslutade inte meningen eftersom att ingen kunde se stugan. Inte någon som inte visste om den. "Jag såg dig, imponerande." sa hon istället och funderade. Hon tyckte att hon sett en stav, men hon var inte säker och att fråga rent ut om hon var en häxa så skulle det annses som en förolämpling.
"Det är bra att ha lumus när mörkret faller på om man varken har eld eller el." sa Laura och ser på kvinnan, hur hon ska reagera på detta påstående.

Cara nickade och undrade vart hon kommit ifrån, det var inte en chans att hon kunde se stugan så hon tänkte inte nämna den.
"Jag har lärt mig med åren" sa hon bara och sänkte kniven och log sedan
"I ditt fall kanske, i mitt fall spelar det inte så stor roll, mörker som mörker, verken Lumus eller eld hjälper mig" sa hon bara och undrade om personen framför henne kunde kommit från stugan ändå? om hon var häxa så såg hon den och det fanns bara två personer till som gjorde och hon visste att det inte var Yaxley framför henne då återstod bara
"Laura?" sa hon frågande

"Ja, dåligt exempel. Ville bara se om du var häxa." log Laura.
Laura var tyst en lång stund, helt överrumplad. Sedan rynkade hon på pannan och såg misstänktsamt på kvinnan, hur hade hon kommit fram till det?
"Ja, det är mitt namn." sa hon slutligen, det var ingen ide att dölja det längre.
"Och om jag får fråga, hur känner du till mitt namn?" sa hon kyligt och på sin vakt, för hon visste inte vem kvinnan var.

"Jag var häxa en gång i tiden, magi ligger inte lika ofta för mig längre" sa Cara bara och det var sant, magin kom sällan till användning för henne.
"Jag vet vems huset bakom dig är och jag visste att du inte var någon av de andra två personerna som kände till det. de var så klart en chansning, jag kunde ha helt fel" sa hon bara. hon var glad över att Laura stod framför henne men hon visste inte om hon skulle avslöja sig själv. det betydde frågor och konfronterande med det fördolda och hon visste inte om hon var reda för det

Laura nickade och log faktiskt. "Ja det är min stuga och som du sa, bara två känner till den. Så är du en av de två andra och antar att du inte var en kille och har gjort om dig till en tjej. Så varför känner jag inte igen dig? när jag vet vem du är, Cara." ler hon, för att hon förston att det var henne framför sig, fast hon inte kände igen henne.
"En förtrållning, eller?" sa hon undrande.

Cara log inte, hon hade egentligen inget svar på det. Hon ville inte att människor skulle känna igen henne så enkelt var det.
"För att jag inte är den jag var" sa hon enkelt "Nej jag har ingen förtrollning över mig, men jag är inte den bortskämda prinsessan jag än gång var" sa hon och fingrade på kniven "Jag är samma person, men du är van att se mig på ett annat sätt. jag antar att du helt enkelt inte var beredd att hitta mig här Laura" sa hon bara och ryckte på axlarna "Men det var trevligt att ses" sa hon och började sedan gå tillbaka till grottan, hon var definitivt inte redo att möta det förflutan

( Haha xD Fattade lite skumt i början, jag trodde on typ hade nån förtrållning över sig typ halsbandet xD Därför kände inte Laura igen henne xD Hahaha xD hon borde ju ha känt igen Cara liksom O.o ;P )

Laura var tyst och bara betraktade henne medans hon talade. Många frågor kom upp i hennes huvud. Vad hade hänt? Hur hade hon blivit blind? och....ja det var väll orsaken till att hon inte hade svarat på breven.
Laura följde Cara med blicken när hon gick. "Ja, trevligt att ses, du vet var stugan är." sa hon bara och undrade varför inte Cara hade bott där? Flytt dit? Det borde hon väll förstått att hon fick.
Hon vände sig om och gick tillbaka mot stugan.
Hade hon vart sitt vanliga jag, hade hon väll sprungit efter Cara och försöka prata med henne. Men hon orkade inte, hon suckade och försvann in i den vildvuxna trädgården.

(haha men vi säger att hon såg väldigt annorlunda ut xD)

Cara visste att hon kände igen rösten, men hon var ändå inte beredd på att det skulle varit Laura. Hon suckade, den enda personen som hon inte ville och samtidigt ville möta. Hon skakade på huvudet och satte sig ner på en bro som hon byggt i skogen för att slippa vada genom vattnet varje gång hon skulle över. Hon visste inte om hon skulle glädjas eller vara sorgsen över att Laura var här. Hon hade fått haft skogen så länge för sig själv. Hon kände vattnet nedanför och hon log, hon älskade att höra vattnet pårla

( Väldigt, väldigt, väldigt annorlunda ut xD )

Hon såg sig om i trädgården och la sig sedan trött på rygg i det höga gräset. Hon såg upp mot den höstgråa himelen och suckade.
Hon trodde att hon skulle få vara själv, och av alla skulle hon möta Cara. Nog för att det var bra i sig, men inte nu, hon ville och inte ville.
Allt var bara jobbigt och förrvirrat och ho hade trott att hon i lugn och ro skulle få kunna gräva ner sig i sin egen sorg.

(haha ja men vi får ha lite fantasi )

Cara drog kniven när hon hörde steg åt hennes riktning, det här var ett ställe hon inte kunde gömma sig på men hon tänkte inte vara försvarslös heller. Hon låtsades vara inne i sitt för att se om personen kom närmare
"Nej men ser man på en smutsskalle" sa en röst och hon förstod att hon hade med dödsätare att göra, men de visste inte vem hon var i alla fall och det var bra. Men hon tänkte inte avslöja att hon var häxa heller. Hon satt och väntade på att de skulle komma närmare