Eragon [Privat rollspel]

Aily ler. Men slutar när hon ser dvärgens osäkerhet. Samma sak hände henne. Hon kättrar ner och tar upp Ór. Hon bär upp henne och sätter henne i Alex knä. Sen klättrar hon ner igen och bokstavligen slänger upp Tungdil på Aurus.

Jag sitter här på draken och darrar. En mäsnklig kvinna som jag inte tycker överdrivet mycket om har just tagit tag i mig och nästan kastat upp mig på en drake som jag bara har sett.
Med stor möda övervinner jag min stolthet så mycket att jag kraxar fram ett tack till Aily. Mer vågar jag inte säga, för jag vet att rösten inte kommer bära. Ór verkar tycka att det är väldigt roligt. Alex tappar henne nästan eftersom hon tydligen sitter och skrattar. Nu kommer nästa problem. Jag har tillbringat nästan hela mitt liv under jorden, och jag vet att jag snart ska FLYGA. Jag är nära att hoppa av igen, men Aureus är redan så stor att jag inte vågar hoppa av. Vägen ner är alldeles för lång. I nästa sekund lyfter vi. Jag skriker som om någon höll på att spetta mig, och håller i mig så hårt jag någonsin kan.

"Ni vänjer er snart" säger Aily när hon ser att Alex ser lika rädd ut som Tungdil.

Sedan första gången på många år är jag verkligt rädd. Jag är så rädd att jag vill tigga och be om att vi ska landa, men jag kan inte få fram ett ord. Aily säger något, men jag är så koncentrerad på att inte spotta upp den snabba frukosten igen och framförallt på att HÅLLA I mig att jag inte hör vad hon säger.

Nu börjar rädslan och illamåendet klinga av tillräckligt för att jag ska våga öppna ögonen och se det vackra landskapet under oss. Aily verkar njuta av att flyga som om det inte fanns något bättre.

"Får jag göra en volt?" frågar Aurus. Han måste ha delat med sig sina tankar till deras mästare för Aily hör hur Murtagh skrattar.
"Tyvärr inte" svarar Aily.

"Jag kan också flyga. Jag hoppar av och flyger lite på egen hand", berättar Ór överivrigt. Innan jag hinner hejda henne har hon krånglat sig loss och hoppat av. Hon är inte så bra på att flyga än och sjunker en bra bit ner. Hon kämpar sig upp i samma höjd som vi, och flaxar snabbt med de tunna vingarna för att flyga mellan Törne och Aureus. Trots att jag är orolig för henne blir jag stolt att hon är så självständig trots sin unga ålder. Eftersom hon bara är ungefär lika stor som en av Törnes tår kan jag inte låta bli att skratta.

Aily ler mot Ór.

Ór verkar tycka mycket om både Aily och Aureus. Hon gör sig till och är mycket mån om att visa upp sin smidiga kropp för de. Enda problemet är att hon är så liten att hon sackar efter lite och sedan måste kämpa sig fram så hon är bredvid Aureus nos igen. Hon är snart andfådd men vill helt uppenbart fortsätta flyga.

Då sträcker Aurus på halsen och får in huvudet under Ór. Han lyfter henne så att hon sitter på hans huvud.

Ór ser riktigt förvånad ut där hon sitter på Aurus huvud. Jag känner hennes besvikkelse över att inte få flyga mer, men också hennes tacksamhet över att hennes uttröttade vingar får vila.